uddatjejen

Det är sannerligen ett högt pris jag fått betala för jag var lite exalterad och till varje pris ville lyckas. För det var det överenergin kom ifrån, överenergin som ledde till att jag inte sov och som i sin tur ledde till... Ja ni vet, jag ska sluta tjata om det där. Men det gör mig så förbannad att jag varit tvungen att betala ett så högt pris. Som t.ex. hur folk behandlar mig, ingen kan behandla mig som vanliga gamla Malin. Kanske för att jag inte ÄR vanliga gamla Malin och aldrig någonsin kommer bli det, iallafall inte så länge jag måste gå på fyra liter meducin som jag kommer att få göra länge till förmodligen. Och det är det som är priset jag betalar.
Det är förjävligt!
Det är förjävligt att folk tror att jag är nedstämd och tycker att jag är låg och ser deprimerad ut och att jag är konstig och fan vet vad.
Jag får väl vara glad att jag har Johan iallafall, som inte kände mig innan, och P som inte heller gjorde det, och T, och några andra. Men letar man inte efter något så finner man det inte. Och jag antar att jag letar lika mycket som dom. Men C hon har så rätt, att man kan bara hjälpa sig själv och tro på sig själv. Psykvården är ett jävla skämt. Iallafall i Borås. Ska det föreställa vård det där? Dit jag har kommit idag har jag kommit helt av egen kraft. Åt helvete med alla idioter. Jag ska fan fram!
Det är ett högt pris jag fått betala men jag tänker inte låta det förstöra för mig.

Jag är så oerhört dubbel i allting jag står för, tycka ditt och tycka datt. Jag tycker å ena sidan det ena och å andra sidan det andra.
Jag är för kvinnans rätt till sin egen kropp och jag tycker sex ska vara roligt,men jag tror det finns bara en promille kvinnor som säljer sex för att de tycker att det är kul. Jag är emot stripshows och herrklubbar, samtidigt anser jag att ingen människa är slampa. Jag HATAR ordet slampa för att jag tycker att det är så fel. Finns så oerhört många tjejer som mår dåligt och känner sig "slampiga" för att de har legat med si och så många och hånglat med si och så många. Samtidigt som de flesta killar får hög status och känner sig balla om de har legat och hånglat med si och så många. Den kvinnlia sexualiteten måste släppas fri! Den tillhör inte mannen och kvinnan är inte ett objekt! Vi ska göra det vi vill och mår bra av att göra utan någon stress och press eller krav, eller konstiga förväntningar.
Jag gillar folk som har vettiga åsikter och har tänkt ett steg längre, inte tänker så långt normen räcker och låter det stoppas där.

För mig att gå ner i vikt! Jag kan inte gå upp mer nu. Jag är omgiven av viktfixerade personer, faktum är att jag känner typ nästan inte en enda person som inte är viktfixerad. Alla är viktfixerade utom de som verkligen behöver det, jag och min pojkvän är överviktiga och behöver verkligen gå ner, men ingen av oss orkar. Men kan andra göra det så kan jag göra det! Det är dags att bestämma sig. Lägga om kosten och motionen... Jag åt en hel ostkaka själv igår, jag skäms för att säga det, det är ju fan sjukt! det pöser över överallt, något måste göras och det snabbt.

Blivit lite inspirerad av P och tänkte att jag kanske också skulle ta och blogga lite om idioter jag träffat.


... Jag träffade en kille som hette Olle och jag var helt hundra på att ödet hade bestämt att det skulle vara han och jag. Av anledningen att en tjej, M, hade pratat med mig om att hon kände en kille som hon skulle fixa ihop med mig med, för vi skulle passa så bra ihop... Och så träffade jag honom iallafall, innan hon hade parat ihop oss. Tror man då att det är ödet eller tror man att det är ödet ?
Iallafall...Vi var aldrig bara vänner han och jag för vi började hångla samma kväll vi träffades. Det var den 31 maj 2006 och min kompis J hade födelsedagsfest i Karlstad. J och Olle bodde i samma hus och en annan tjej skulle sova över hos J, själv "orkade" jag inte ta bussen upp till Kronoparken så jag tänkte att det var en utmärkt idé att jag sov hos O istället. Det var jäkligt nära att jag hade sex med honom, men det blev inte så och naturligtvis såg jag det som ett tecken på att det skulle hålla mellan oss, eftersom vi inte hade sex.  Jag vågade inte ta hans nummer, eftersom jag faktiskt kände mig själv redan då och visste att jag nog skulle nojja igång mig isåfall om varför han inte ringde och så till vidare. Däremot addade jag honom på msn, och vi hade många och långa samtal på msn om allt mellan himmel och jord, han pepprade min msn full av hårdrockslåtar och jag, JAG, började lyssna en massa på hårdrock, i synnerhet föll jag för ett svenskt metalband som heter Opeth. Jag märkte dock efter ett tag att det var någonting som inte stämde, vi skulle bara träffas när han ville, och då oftast sent om kvällarna, han kom ofta hem till mig efter att ha festat, snorfull, och stod och bölade i mitt kök över hur underbar jag var och att han inte förtjänade mig. Över huvud taget kom många uttalanden då han var påverkad över vad han hade för känslor för mig, men när vi träffades nyktra så var ju allting bara fel på mig. Han tyckte att ha på sig en overall var det absolut mest löjliga och omogna man kan tänka sig, och det tyder på att man är psykiskt rubbad typ. Att vilja gosa och kela var helt uteslutet och efter sex skulle man bara avsluta det hela med en gång, att ligga och prata efteråt var uteslutet. En annan sak som ofta kom upp på fyllan var att han längtade efter att skaffa barn, i nyktert tillstånd var barn det absolut sista han skulle skaffa sig, folk som vill ha barn är egoister och knäppa i huvudet. Han visste mycket väl att jag redan då levde med en stark barnlängtan.
Vi höll ihop i två år och under den tiden hann han avsluta och omstarta vårt "förhållande" fem gånger.
Det tog aldrig slut på ett bra sätt. Jag gick in i väggen mars 2008 och blev psykiskt sjuk, ringde då honom flera gånger men han la på. Allt det där är ett enda töcken så jag vet inte riktigt vad som hände, men jag vet att jag bad folk att ringa honom och be honom komma och hälsa på mig men han vägrade.
När jag blev utskriven igen raderade jag honom på msn och tog bort hans nummer, hade insett att han inte var bra för mig. Ett år senare fick jag för mig att adda honom på nytt, då hade han precis blivit pappa.

Jag har träffat idioter även före honom som har betett sig på olika vis, men han var den förste som jag hade något som iallafall liknade ett förhållande med.

I mars 2010 träffade jag min nuvarande pojkvän, vi har nu varit ett par sedan dess och varit sambos i ett och ett halvt år, i sommar kommer vi att bli särbos igen, till på köpet i två olika städer. Hur det kommer gå det har jag ingen aning om, men jag hoppas att vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar.

För det är precis det jag håller på med.
Det fanns en tid där jag var mobbad, iallafall utstött och retad av min omgivning.
Det gjorde mig avigt inställd till allt vad omgivning hette, ingen fick en chans, alla ville mig illa, och det var helt enkelt bara  så det var.
Jag känner mig väldigt ensam i dessa dagar.
Visst jag har några vänner, men jag har inget gäng, jag skulle vilja ha krokar ute lite överallt, så jag alltid skulle veta att jag hade någonstans att ta vägen om fredagskvällen. Tyvärr är det nu inte så, folk tycker inte riktigt om och uppskattar mitt sällskap, jag har nog märkt det. Jag är väl för tyken, uppkäftig, konstig, annorlunda, jobbig att ha att göra med helt enkelt.
Jag har min älskade J, men han har inte riktigt initiativförmåga. Jag skulle vilja att han hade lite kompisar i närheten så man kunde umgås lite... *suck*. Ensamheten har drabbat mig, jag är drabbad, och jag har mig själv att skylla. Jag är inte tillräckligt trevlig och inbjudande mot min omgivning, folk får inte lust att bli kompis med mig. Eller så kanske de inte förstår i vilket skriande behov jag är.
Poetry Slam- grejen är ett sådant där exempel där det bara gått helt snett ända ifrån början, jag trodde inte att någon ville bli min kompis och därmed blev ingen min kompis, jag kände mig utanför och därmed blev jag utanför. Runt omkring mig ser jag människor bli vänner till höger och vänster, själv ser jag bara på :(  Jag mobbar mig själv

Det var nog lite naivt och tro att jag skulle kunna sluta med Facebook.
Jag avaktiverade skiten efter incidenten förra veckan.

Detta har hänt : Person av manligt kön med uppenbart intresse av min person börjar skriva en massa på facebookchatten. Han ger mig mer uppmärksamhet än vad min pojkvän och än så länge sambo gör. Jag känner mig grymt irriterad av detta faktum. Jag tar upp det med min pojkvän. Vad jag inte hade tänkt på är att han är av svartsjuk natur och har svårt med tillit. Att säga det jag sa var nog det dummaste jag kunde göra, han tror att det är något mellan mig och den här killen. Det är det inte. Det kommer det aldrig bli, faktum kvarstår att han har gett mig en massa uppmärksamhet och jag har känt mig smickrad av denna uppmärksamhet. Jag har tagit upp det min psykolog och hon säger att jag inte ska känna skuldkänslor för det. C säger att alla känslor är tillåtna att känna och B säger ungefär samma sak, jag måste tillåta tanken att komma. För tanken har kommit. Tanken på att tänk om jag ändå är intresserad av den där typen. Det är inte förbjudet att tänka så, ibland kan jag faktiskt tycka att det är lite förljuget det där med parförhållanden och tvåsamhet, jag tror iallafall absolut inte att alla är skapta för att leva på det viset, en del kan det , men absolut inte alla. Johan och jag är nog ganska bra på att leva så eftersom vi är så pass lugna och har lång stubin, men vi är absolut inte optimala för det heller. Jag skulle nog kunna kräva mer än vad jag gör, jag kräver några snälla ord och lite gulligull om dagen, för det tvättar jag all tvätt, lagar all mat, städar,handlar och springer ärenden... Men det är för att det inte blir gjort annars. Det är samma sak med min mamma, ingen mat blir någonsin lagad om inte hon lagar den, ingen tvätt blir tvättad. Eftersom jag inte vill gå omkring i min egen skit så väljer jag att tvätta,handla och laga mat. Städar och diskar nog lite mer än honom också. Men det är en månad till, sedan upphör vårt samboskap. Jag kommer tillbaka på ruta ett, ska flytta in i en pytteliten etta precis jämte ICA i Brämhult. Sedan ska jag nog börja i kören igen, och kanske med lite andra fritidsaktiviteter. Sedan får jag nog ta och börja söka en massa jobb igen också. Jag blir snart utförsäkrad.

Usch jag blir så tröööött på alla som ska lägga sig i så förbannat.
Alla ställer sig så totalt oförstående att man hoppar av utbildningar och inte känner att man klarar att jobba som lärare.
Men nu är det så, jag tvingades hoppa av min utbildning och tre överläkare inom psykiatri i Borås hävdar med bestämdhet att jag inte klarar stress och därmed inte kan jobba med något stressigt, därmed inte som lärare. Punkt slut.

Nu tappade jag ämnet helt och hållet, skulle egentligen blogga om att jag inte lyckades sluta med Facebook, jag avaktiverade mitt Facebookmedlemsskap när jag ville bli av med han den där manliga, flirtande personen. Men jag aktiverade det på nytt efter fem dagar, raderade honom istället. Jag har ännu inte hittat något annat att fylla tiden med än facebook, min övriga tid när jag inte är på Högskolan eller umgås med någon alltså. Och nu verkar det som om C är påväg att vända mig ryggen, vilket känns väldigt tråkigt... :/

Jag har alltid haft olika föreställningar. Som DEN personen vill jag vara kompis med, för den verkar så himla trevlig,djup,insatt,tänkande,klok osv. Jag vet flera personer som jag önskar att jag var kompis med, personer som jag tror jag skulle komma jättebra överens med.
Men det vill sig inte, jag gör någonting fel helt enkelt.
Jag är inte tillräckligt trevlig,djup,insatt,tänkande eller klok... Jag ger helt enkelt inte intrycket att vara en person man vill bli kompis med.
Vem fan har suttit och trånat och tänkt ... Ååå Maalin, henne vill jag bli kompis med.
Fast iofs... I en hel del fall är det nog mitt fel att vänskapen har tagit slut.
Jag har nämligen rätt hårda krav, jag tolererar inte vad som helst.
Inte uttalanden som att "du räknas inte " eller "tjejer har samma intelligens som en gräshoppa" eller "skulle min son bli bög så skulle jag skjuta honom ifrån familjen". Och säger folk att det har blivit för mycket av en, att man har klistrat sig fast som ett plåster som det inte går att bli av med... då lägger jag benen på ryggen. Därför att isåfall var man inte önskad, tyvärr gjorde det att vänskapen tog slut mellan mig och en underbar person. Det är svårt det där med känslor, man ska inte förväxla dem. En anledning till att vänskapen tog slut mellan mig och denna person var att jag sa mig vara kär i honom. Men det har jag egentligen aldrig varit. Men jag har likväl starka känslor för honom, han är trevlig,djup,insatt,tänkande och klok. Det känner jag flera tjejer som är också, men jag är inte kär i någon annan än Johan.
Jag kan verkligen glömma ibland hur lycklig jag är,det får inte glömmas. Det är få förunnat.

*
Fan vad sådant där känns obetydligt när man tittar på världens barn-galor. Jag vill verkligen engagera mig och jobba för barn och för de fattiga, det är så frustrerande att inte kunna göra någonting.

Jag vill vara med er och kasta ruttna ägg
från balkongen på ert busiga förkick
Jag vill ha en kompis med flätat skägg,
inget vaxigt backigt slick!

en kompis med skivor som är bra
en sådan kompis vill jag ha!
en kompis som är som jag.

bara det att jag inte är tillräckligt bra för det
inte tillräckligt true för att få vara med

Det räcker inte att jag sitter på en kudde och njuter av det jag hör
Det räcker inte att jag pratar om det som är viktigt, som jag gör

Nej jag måste kunna meddela
jag måste kunna göra
jag måste kunna skillnader
jag måste kunna höra
jag måste vara vågad
jag måste kunna hela
jag måste kunna såga
och gud vad jag måste spela !

Hela jorden är full av grupper
och det spelar ingen roll
om grupperna är gjorda av snobbar
om grupperna är gjorda av troll

Några av oss passar aldrig in
och blir aldrig delen av någon grupp
Känner aldrig acceptansen som sin
Kanske för att ingen bara ställer sig upp :

Snälla lilla Malin, vi föddes ej med guldsked

Snälla lilla Malin,visst får du vara med !

Jag är rätt och slätt förbannad.
Jag vet att jag inte har rätt att vara det men jag är det ändå. Varför ska jag drabbas av precis allt ? Varför ska allting hända mig ? Jag blir anklagad för ditt och datt, personer behandlar mig illa. Ingen tar hand om mig och vårdar mig, jag får sköta hela hemmet och laga all mat m.m. för att min sambo har drabbats av depression. Det är inte kul att leva tillsammans med någon som mår dåligt. Samtidigt har ju han fått leva med mig när jag mådde dåligt och klarade av det, dock var det inte depression. Det är betydligt värre än det där tillståndet jag var i, det där svårdefinierade tillståndet som inte är depression och inte psykos men något annat. Neurosius totalis eller någonting. Men hur mycket ska man behöva stå ut med ? Jag har varit med om så jävla mycket skit. Jag stör mig på alla som glider genom livet som en varm smörkniv genom smör, som aldrig åker på motgångar, som kan koncentrera sig på att göra karriär och skaffa barn och träna sina perfekta kroppar. Medan jag måste koncentrera mig på att hålla huvudet ovanför vattenytan, och flera andra personers huvuden samtidigt för att jag har blivit utsedd till allas vår stora psykolog och kurator. Ingen lyssnar och tar hand om mig så som jag vill.
Jag pallar inte balansen.

Min psykolog sa att jag har blivit mycket lugnare och starkare, det höll mina föräldrar med om. Men hur länge till klarar jag det ? Min kurva går inte spikrakt uppåt, det kommer gupp och det kommer dalar och diken, man får snedda emellan, men kommer inte ut helskinnad på andra sidan. Som C då... Jag trodde verkligen att hon hade bevisat att hon är världens starkaste människa som klarar allt, men hon har visat för mig att det är hon verkligen inte, hon är i akut behov av terapi. Liksom flera andra i min omgivning. Men den enda som är sjukskriven och faktiskt går i terapi det är kuratorn själv. Det är en ekvation som inte går ihop.

Usch jag vill verkligen inte låta såhär deppig och förstörd. Men jag måste få ha ett andningshål där jag får ur mig all skit.

...heter det ju ! Jag rättade en som sa att det heter så och påstod att .det stavas Medecin. Dessutom sa jag en annan gång att Röhsska museet stavas Rööhsska och jag blandade ihop "skjuta" med "skuta". Och hur fan stavas reggae ? stavas det reaggie ?
Stavning har tidigare varit det enda område där jag känner mig säker, det enda område jag har tyckt mig behärska fullt ut. Grammatik är jag värdelös på, jag kan inte svara på vad som är verbfras och nominalfras. Ändå sitter jag med en hel utbildning i svenska, med en examen i svenska. Fast jag absolut inte kan det. Å andra sidan kan jag absolut ingenting. Jag kan inte sjunga längre, inte dansa, inte spela teater. Jag kan inte rengöra ett sår eller rulla ihop en sladd, tappa upp en öl eller räkna ihop en kassa. Jag kan inte flytta med ett draglakan, koka en lagom stark kanna kaffe eller läsa en saga med inlevelse.
Allt sådant kunde jag innan. Nu kan jag bara gnälla.

Jag och Johan kommer med största sannolikhet att flytta isär. Vi har båda starka band till vår hemort och vill inte flytta. Är vi fortfarande tillsammans om två år så kommer jag dock att flytta, jag hoppas och tror nämligen att jag har avslutat min terapi då och därmed kan flytta på mig. Min medIcin kanske jag har slutat med då också, det vore på tiden. De sa att jag skulle äta den i 2 år, jag har ätit den i 4. Fast jag har ju haft mina svackor. Det är dock slut med det nu ! Jag har rest mig igen, upp från mitt fall och vidare in i framtiden. Ingenting kan stoppa mig, det är min tur nu.

Namn: Malin
Ålder: 29
Längd: 1.65
Sko-storlek: 39
Född: Jönköping
Bor: Borås
Gör just nu: väntar på att Johan ska vakna, när jag har gjort det här ska jag nog gå en sväng.

Allmänna frågor:

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv: insiktsfull,tänkande, lyssnande
Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv: Slarvig och lat, tankspridd, nojjig och ältande
Vad är du rädd för: fyllegubbar och narkomaner, sjukdomar, blixten
Vad är du mest nöjd med hos dig själv: Att jag kämpar på och inte lägger mig ner
Det roligaste jobbet du haft/har: Poolare på Klaraborg
Har du körkort och egen bil: nej
När tog du ditt körkort: Har inte kommit dit än
När grät du senast: Gråtit ordentligt var säkert två år sedan, klämde ut någon enstaka tår för ett par veckor sedan, men jag har svårt för att gråta nu för tiden.
När skrattade du senast: skrattade lite på jobbet i förmiddags men det var inget skratt från tårna och upp direkt.
Vem åkte du bil med sist: måste varit mor och far
Vem åt du mat med sist: mig själv
Vem sov du hos sist: Johans föräldrar
Vem sov hos dig sist: Johans mamma
Vad var du rädd för när du var liten: rymdvarelser, ET bl.a. men även fyllegubbar och blixten, magsjuka och att svimma.
Vad ville du, som liten bli när du blev stor: författare
Hur många gånger har du besökt ett sjukhus när du själv varit patient: för småsaker har det nog hänt en hel del gånger, inlagd en längre period är bara en gång.
Värsta smärtan du råkat ut för: Sorg
Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv: Johan :)
Någonting som gjort dig riktigt förbannad och ledsen någon gång i ditt liv: Många saker, svek och lögner, egoistiska och egocentriska människor och människor som vägrar erkänna när de har gjort något fel.
Har du någonsin sportat: Knappt ;)
Någon du ser upp till: Snälla,goda människor som aldrig sätter sig själva i första rummet men samtidigt inte blir irriterande klemiga och tror att man inte klarar något själv. De ska vara lagom helt enkelt.
Vad finns alltid i din handväska: nycklar, mobil, plånbok, pass. 

Har du varit utomlands någon gång: Ja
Vilken plats var finast: Norge
Största (folkrikaste i storleksordning) stad/städer du varit i: Jag har inte koll riktigt hur många som bor var, men jag har iallafall varit i både London, Paris, Rom och Madrid. Kan inte säga någon exakt ordning.

Lite mer personliga frågor:

Har du någonsin tagit eller provat droger: Ja
Rökt: Ja
Snusat: Ja
Druckit: Japp
Har du piercing eller tatuering: Nej, har haft piercingar dock.
Hur ska en kille vara/se ut för att du ska falla pladask:
Se ut är inte så noga. Men jag gillar långa män och sådana som är lite breda över axlarna och ser lite manliga ut, inga små pojkar, de får gärna ha ett vuxet utseende. Samt vara snälla, ödmjuka, varma, humoristiska, roliga och smarta, som Johan, helt enkelt.

Finaste komplimang du fått: Svårt att välja faktiskt. Att jag är en ängel är väl inte så dumt kanske.
Har du sårat en kille riktigt ordentligt någon gång: Ja tyvärr
Har du blivit sårad av en kille riktigt ordentligt någon gång: Ja, något så fruktansvärt. Så till den milda grad att min psykolog att jag aldrig får utsätta mig för det igen.
Hur många sex-partners har du haft: Tvåsiffrigt.
Har du någonsin gjort något kriminellt: Ja, fast i väldigt liten skala.
Har du snattat: Ja tyvärr. Fast småskaligt.

Antingen-eller-frågor:

Storstad eller landet: Både och
Hamburgare eller pizza: Pizza
Kött eller fisk: Skaldjur
Hund eller katt: Katt
Aftonbladet eller expressen: Aftonbladet
McDonalds eller MAX: Verkligen inget av det
Vin eller Öl: Öl
Charter- eller skidsemester: Skidor
Sverige eller Utlandet: Sverige
Sport eller nyheter: Nyheter
Hockey eller fotboll: Fotboll
Ljushåriga eller mörkhåriga killar: Mörkhåriga
Sommar eller vinter: Både och
Vår eller höst: vår
Flyg eller tåg: tåg
Bil eller buss: buss

Hej...

Jag blir så stressad av att ha saker inplanerade! Jag har personer i min omgivning, särskilt EN person, B, som ligger på mig som iglar och ska planera och planera. "Vad gör du den 7/7 klockan 15.30 ? "Vad gör du helgen den 29 april till 1 augusti 2075 ???"
Sådant gör mig stressad. Jag lägger in det i kalendern och sedan är jag tvungen att bläddra igenom skiten och dubbelkolla en massa gånger. Vad gör jag där, vad gör jag där, kan jag då. Och så är jag hela tiden orolig över att jag ska missa något. Det är inte bra. Det är i n t e bra. Jag måste varva ner nu, jag håller på att bli uppskruvad, och det får jag inte. Samtidigt är det så jäkla dumt för jag vill väl ha ett liv som alla andra, det är ju roliga grejer jag har inplanerade. Det mesta det handlar om att jag ska göra är roliga grejer och grejer jag har valt själv, jag pluggar ju inte och jobbar bara 25% eller vad det blir. Tyvärr blir det ofta att det är jobbet jag ställer in när jag känner mig stressad. Frågan är hur orolig jag behöver vara för att det kommer gå åt skogen. Förmodligen behöver jag inte vara orolig eftersom jag själv uppmärksa mmar det och tänker på det. 2008 hade jag ingen koll alls, jag bara körde på i 190 och hade inte en tanke på vad jag höll på med. Jag tog inte hand om mig själv. Nu försöker jag att göra det. Men det är jävligt påfrestande med B,  hon stressar och ligger i 190 hela tiden och vill hela tiden dra in mig i hennes stress. Som när hon ville ha mig till att ringa henne varje dag vid en viss tid och påminna h e n n e om att inte glömma det och det. DÅ har det gått för långt. eller vad säger ni ? Ska nog ta upp det med psykologen. Det måste till en förändring.

Som t.ex. när det kommer till försörjning. Var är den värld som är anpassad efter sådana som mig ? Sådana veltrasor som inte visste vad sjutton de skulle bli när det blev stora och inte heller hade insikt i vad som var möjligt, vad som var möjligt utan att vara tvungen att slå sig själv sönder och samman. Vilket jag inte hade ork till. Jag började läsa kulturvetenskap direkt efter studenten och trots att jag var tveksam ända från början, tog det mig 2 år innan jag insåg att det här var ingen grund att stå på. Det var slöseri med tid för det här skulle jag inte få något jobb av. Jag sökte istället till någonting där jag trodde att jag var garanterad jobb, nämligen lärarprogrammet, tänk så många gånger jag har sjungit med Lars Winnerbäck och hållt med om varje ord : " Hon som ägnade all sin tid till någonting hon inte ville bli, för det var bara där det fanns en plats".  Men jag lärde mig att tycka om det mer och mer och inför slutpraktiken 2008 kände jag mig övertygad om att jag ville bli lärare och att jag passade som lärare. Tyvärr sa kroppen annorlunda. Min kropp klarar inte stress. Vad det beror på är rätt svårt att säga, det är inte utrett än, men jag har dålig koncentration och klarar inte stress.  Jag tog upp lärarstudierna ytterligare en gång, jag började läsa religion i Växjö eftersom jag ansåg mig mera anställningsbar med två riktiga ämnen, istället för det där flummiga, diffusa kulturvetenskap som jag har förutom svenskan. Det barkade åt skogen för jag hade ingen koncentrationsförmåga, jag klarade inte att plugga, efter tre underkända tentor på raken insåg jag att det hela var ohållbart så jag hoppade av.
Val, dessa val, jag har gjort fel hur många gånger som helst. Det är skitfrustrerande det här med val. Jag vill verkligen få ett ordentligt och bra jobb som jag trivs med, men det tycks omöjligt.
Man får bara ta csn 240 veckor i Sverige. Jag skulle så mycket behöva ett eller två år till så jag skulle kunna läsa till något vettigt. Men det har skitit sig. Det är kört. Det går inte. Och jag blir så förbannad på systemet. Detta är nämligen kontentan, summan av kardemumman av ett samhälle som inte är så bra som det skulle kunna vara.

1. Jag fick ingen diagnos när jag var liten som hade kunnat hjälpa mig att klara av skolan bättre, och få bättre självförtroende.
2. Jag fick ingen hjälp mot alla mobbare som ytterligare sänkte mitt självförtroende
3. Jag fick ingen ordentlig studievägledning som hjälpte mig till rätt gymnasieval
4. Jag fick ingen ordentlig studievägledning som hjälpte mig att göra rätt val efter gymnasiet
5. Det fanns inga jobb man kunde ta direkt efter studenten utan man var i stort sett tvungen att studera
6. Utbildningen var flummig och kunde inte ge några jobb
7. Lärarutbildningen var alldeles för ojämn i sin utformning. Pendlade ständigt mellan för lätt och för hård utbildning.
8. Slutpraktiken ska inte behöva gå så käpprakt åt helvete som den gick för mig
9. Folk skulle ha upptäckt betydligt tidigare att det var någonting som inte stämde
10. Man ska få lov att ta csn för längre tid.

Eller hur ?

Hittade några tygmärken som ännu inte var pålimmade. Hittade även en tub textillim i en låda när jag storstädade. Så det fick  bli att limma på dem. Frågan är dock om jag någonsin mer kommer att använda den ? Har nästan inga kompisar som fortfarande overallar sig. De flesta har tröttnat, flyttat, skaffat familj, blivit vuxna.

Det finns de som föraktar overaller, suparvisor och allt som där hör till. Jag kan säga som såhär att jag förstår dem. Många låtar är vidriga och sexistiska och har bara blivit värre med åren. Men det finns en annan bit i det hela som är enormt positiv, en sorts "alla-ska-med"-anda som inte exkluderar någon och som är ständigt positiv till allt och alla och som är lätt om hjärtat och varm om själen. Man blir sedd. Man är någon, man tillhör ett sammanhang. För mig, som varit mobbad och utanför till och från under hela skolgången och haft stora problem att smälta in var overallgemenskapen ypperlig just där och då. Inte minst för den uppmärksamhet man faktiskt fick av det andra könet. Idag har jag hittat min man, han var inte ens student när vi träffades och jag tror aldrig att han kommer sätta på sig en overall. Jag hade dock aldrig vågat mig på att så att säga stöta på honom om jag inte redan skaffat mig lite självförtroende angående det andra könet. Jag visste att jag är en lite annorlunda men söt och charmig tjej.
Jag tror att alla behöver ett sammanhang och en gemenskap och det är inget fel i det. Vissa har ju sådan tur att de hittar sina kompisar redan i förskolan och sedan är de vänner resten av livet eller åtminstonde upp till trettioårsåldern. Flera kompisar till mig har sådana kompisar och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att kunna konkurrera med den sortens vänskap. Själv har jag inga vänner kvar sedan barndomen. Jag har fått skaffa mig vänner senare i livet och ju äldre man blir desto svårare. Jag flyttade till en annan stad för ungefär tio år sedan och kände inte en kotte, då behövde jag ett ställe att söka mig till, stället fanns, jag fick chans att gå på gemensamma fester varje helg om jag så ville eller så arrangerades mer stillsamma saker, fanns dock alltid någonstans att gå. Jag träffade genuina och godhjärtade människor. Träffade även idioter, men det hade jag gjort var jag än hade hamnat.
Jag tycker dessutom att det är viktigt att man träffar idioter och får sådana upplevelser också, är man bara i samma lilla krets av människor alltid... då lär man sig inte upplevelsen över hur bra man är... man vet inte hur bra man är? Visst är det så ?

Sedan markerar inte bara overallen en gemenskap utan är också ett otroligt bekvämt och skönt, enkelt plagg som gör en uppklädd utan att man behöver klä upp sig. Att samla på roliga märken med fyndiga motiv är också roligt. Även om man kan störa sig lite på sexistiska och alkoholförhärligande motiv, så finns det mycket akademisk och torr humor och annat. Synd bara att det inte är lika roligt nu som för sådär en åtta år sedan, folk har ballat ur, visorna har bara blivit snuskigare och alkoholen har tagit en allt större plats. Det har blivit ett vi och ett dom på ett helt annat sätt än på min tid.
Jag har dock min tid i Karlstad att tacka för många roliga minnen och ljuvliga stunder.
Overallen har sin viktiga del i det hela!

Jag är otroligt dubbel.
Jag är medlem i republikanska föreningen.
jag hatar verkligen att man kan ärva makten och pengarna och jag hatar orättvisor. Att någon ska födas med vetskapen om att den är prinsessa ,och därmed aldrig någonsin kommer behöva oroas över någonting av det vanliga och världsliga... Aldrig över räkningar och karriärval och sådant som vi andra behöver oroa oss över. Det stör mig verkligen. Samtidigt var jag tvungen att gå in och kolla på nätet om dom hade lagt upp någon bild, hur stor ungen blev och blabla... Skiter visserligen i vad ungen får för namn men är samtidigt glad att det blev en flicka. Och jag sitter och BLOGGAR om det. Det är något konstigt med mig helt enkelt. Jag är ju precis likadan när det kommer till radio och melodifestivalen. Jag hatar schlagermusik men sitter där på lördagskvällen och propsar på att sällskapet ska rösta och sätta poäng på skiten, ser fram emot kvällen hela lördagen och bänkar mig. Jag kollar på nobelfesten också, och jag kollade på kungabröloppet. När jag var liten kollade jag på "Kär & Galen" och älskade speciellt momentet när dom visade klänningen. Hade dock en förklaring till det hela redan då : det var så härligt att sitta och myrysa, att sitta och gotta sig till det töntiga i det hela och sitta och fnissa åt spektaklet. Det är samma sak nu, jag älskar att hata kungahuset på något sätt. På något sätt inte för jag tycker hysterin är bara FÖR stor... Bröllopshysterin var ju sanslös, vika så otroligt mycket mediatid till det. Nej, det gillar jag inte.... undrar om hon har hår ?

En person med Aspergers syndrom kan ha problem att förstå andra människors känslor: de meddelanden som sänds genom ansiktsuttryck, ögonkontakt och kroppsspråk missas ofta. De kan också ha problem med att visa empati med andra människor. Därför kan personer med AS uppfattas som egoistiska, själviska eller hänsynslösa

Personer med AS måste lära in och aktivt tänka på sådant som många andra tar för givet. Ett exempel är att personer med AS har svårt att läsa av innebörden i instuckna kommentarer, mimik och intonationer i ett samtal och därför kan umgänget med andra personer ibland vara mycket tröttande då missförstånden sker på alla plan.De flesta barn slutar att uppfatta detta ljud efter en stund och kan bara höra det om de medvetet lyssnar efter det, men ett barn med AS kan ofta bli distraherat, upprört eller till och med (i fall där barnet har problem med att reglera känslor som ilska) aggressivt om ljudet håller i sig.^[29]

Personer med Aspergers syndrom kan ha begränsat tålamod för saker som faller utanför deras intressen. I skolan kan de uppfattas som mycket intelligenta underpresterande eller överpresterande elever, som tydligt kan överträffa sina skolkamrater inom sitt intresseområde, men är ständigt omotiverade att göra läxor (ibland även inom sina intresseområden). Andra kan vara hypermotiverade att överträffa sina skolkamrater.

Om nu någon läste förra inlägget och blev lite orolig så kan jag meddela att det känns mycket bättre nu.
Johan har varit supergullig och överöst mig med kramar och fina ord. Så det kommer inte ta slut mellan oss och vi kommer inte gå skilda vägar. Däremot gick han med på mitt förslag att han kanske ska åka ner till sina föräldrar och stanna några dagar för att han ska slappna av och vi ska få ta det lite lugnt var och en på sitt håll. Min psykolog föreslog dock någon typ av parterapi och det är nog däremot inte aktuellt. Vi bråkar ju inte utan kommer överens för det mesta och vi visar känslor och vi är gulliga mot varandra. Det enda är det där med den förbannade sömnen. Gillar inte att T ska ha rätt jämt... Hon föreslår alltid samma saker som läkare och psykologer föreslår. Nu senast är det avslappningsskiva, jag ska lyssna på avslappning varje kväll för att varva ner och sova gott. Få se om det funkar, jag är skeptisk. Tyvärr. Men det kan ju inte vara dåligt iallafall.