Inga barn
Visst, ni andra tjejer, ni normala tjejer med mens, ni är grymt avundsjuka på mig och tycker att jag verkar ha det asgött. Men jag säger bara det...Så lagom asgött sedan när jag ska börja äta en massa hormoner och ägglossningsstimulerande medikament...Som ändå antagligen inte kommer leda någon vart. Har väldigt svårt att tro att jag någonsin kommer bli gravid. Känns jobbigt nu när den ena efter den andra av ens bekanta skaffar familj och barn, känns ensamt och tråkigt att leva ett liv utan barn.... Suck, det här ältar jag ständigt och jämt. Det är som en bandspelare som har hakat upp sig, som bara mal och mal samma visa om igen... inga barn,inga barn,inga barn...
Och jag mår verkligen dåligt av det. Det och jobbet då... att inte få något jobb... Ingen stabilitet i tillvaron...Inget liv.
*Suck*
Tycka
Jaha jahaja vad ska jag hitta på att skriva idag...
Var hos dietist idag. Fick kartlägga precis allt jag äter under en hel vecka och dricker... Trots att jag dricker betydligt mindre än många andra jag känner så dricker jag för mycket. Trots att jag äter sundare än många andra så äter jag osunt. Skrämmande att höra att jag tydligen vägde 55 kg i mars 08 när jag blev inskriven, trodde faktiskt inte att det var så illa... Men jag hade ju glömt bort att äta. Det går att se vilken negativ spiral jag var inne i, ett jäkla ekorrhjul som inte gick att ta sig ur. Tänk att man skulle bli så märkt av det, märkt för livet.
Min Johan åkte hem idag... Har fått rå om honom över helgen men nu är det åter till vardagen igen, jag vill ha helg och fest, jag vill mysa med min J och jag vill känna livet i mig. Samtidigt är min vardag nu en helt okej vardag ändå...En praktik jag trivs okej med, fler vänner än vad jag hade 08, bättre kontakt med familjen, som också är mina vänner, bättre kontakt med min bror, vilket känns bra. Sedan är det ju mycket som inte känns så kul heller...
Kanske inte ska skriva det här för att det är rätt känsligt... Den här bloggen är ju inte helt anonym, en gång i tiden länkade jag den från min facebook och jag fick nog en del oönskade läsare då på samma gång. Men jag kör på som det är nu ändå, men tänker inte länka den på facebook något mer.
Sedan skulle jag iofs önska att jag var lite tuffare...
Jag vågar typ inte skriva mina radikala feministåsikter och vänsteråsikter, antiporråsikter, gayrightsåsikter och andra åsikter jag har eftersom jag vet folk som skulle opponera sig och skriva massa knäppheter tillbaka. Jag SPYR på alla antifeminister och homofober och folk som inte ser vad saker verkligen är.
Det är jobbigt när folk inte tycker som en själv, och jag känner nog ingen som tycker precis som jag i alla lägen.
Sömnhelvete
Ja men det är ju perfeeekt... Andra arbetsveckan och sjuk. Gick inte till jobbet idag. Surt. Men ibland känner jag att det hade vart skönt att inte jobba..fast egentligen tycker jag väl tvärtom...Vet inte vad jag tycker. Kanske att man skulle ha ett roligare jobb som man trivdes mer med, men var hittar man det ? Jag har haft en uppsjö av olika jobb men inget känns klockrent. Det här är egentligen det som har känts bäst, men jag vet inte hur länge jag kan vara kvar eller om det finns minsta chans till tillsvidaretjänst. Lite tidigt att spekulera i det nu. Den gångna helgen gjorde inte precis att man längtade mindre efter barn heller. Jag var väl typ den enda på stället som inte har några barn, kändes det som. Och månad efter månad utan ägglossning går. Jag har nog inte haft någon på flera år, om jag nu någonsin har haft någon över huvud taget.
Detta är mina deppkavalkader
mina deppmemoarer
Här får ni ta del av mitt liv
och det är inte alltid det skiner
MEN
det har blivit mycket bättre
Egentligen, men inatt sov jag jättekonstigt och jag hade skitskumma och väldigt jobbiga drömmar, psychodrömmar. Och hela dagen har jag suttit och våndats inför nästa natt, jag vill inte drömma att jag sitter fast med en av de andra patienterna från avdelningen, att han våldtar mig och att han har dödat min pojkvän. Men det värsta var att när jag vaknade så hade jag jättesvårt för att komma till ro igen och att inte tro på den konstiga drömmen. Antagligen finns det väl en naturlig förklaring, men jag kan inte ha det på det här viset.
När ska det vara slut?
Finns det inget slut ?
Finns det inget slut ?
Det måste det ju finnas.
Jag har satt mig själv i en jävligt dum sits. Jag vet att jag har gjort helt fel när det kommer till vissa punkter. Som det där med sömntabletterna. Det är det som är mitt största bryderi. Sömnhelvete.
*suck*
Fiskminne
Borde jag vara orolig för mitt fiskminne ?
Kollade mitt konto, en massa utgifter som jag inte mindes över huvud taget. Fick tänka och tänka innan jag kom på vad det var jag hade köpt, hjärnan stod precis still, det tog minst en kvart. Alla dagar rörs ihop och går in i varandra, jag kommer inte ihåg när jag har gjort vad, vilken dag, jag kan glömma hela långa händelser. Var på stan med min bror i fredags, fika och gick i affärer, det hade jag helt totalt glömt bort. Men, jag får försöka tänka positivt, jag kom ju på det sedan iallafall eller hur ? och jag minns ju alla händelser, egentligen, men det är förmodligen normaaaalt när man bara går hemma som jag, att man rör ihop dagarna. Jag har ett block där jag antecknar lite varje dag vad jag har gjort, frågan är om det är bra eller dåligt ?
Frågan är om jag borde kolla upp det ?
Tja, jag minns ju fortfarande vad jag heter och var jag bor, jag minns min familj, mina kompisar och min pojkvän. I övrigt är det helt tomt, och jag tänker hela tiden att det är något jag har glömt :/...
Man ska vara glad för det m
Började titta på ett språkprogram om dövblinda barn, men jag fick stänga av, det var alldeles för jobbigt. Fan vad hemskt det var! Att sådana saker ska behöva existera, det är ju fruktansvärt. Jag vill ha en värld där alla mår bra, när ska den världen komma ? Samma kväll såg jag också lite dokumentär om krigsdrabbade och utfattiga människor i flyktingläger i Afrika...Fick mig också att må dåligt.
Usch vad glad man ska vara för det man har!
***
Så var det alltså dags igen då... En månad har gått och det är dags att hämta ut nya mediciner. Jag tyckte det var härom dagen jag stod där. Lättnaden när man går därifrån med en fylld påse är enorm. Nervositeten under de minst tio numrena innan det är ens egen tur är fruktansvärd. Jag brukar må illa och hålla på att spy.. Jag skäms så otroligt över vilka mediciner jag äter, och jag är alltid beredd på att de kommer säga antingen att jag inte får ta ut mer sömntabletter, att min medicin är slut eller att det kommer kosta hundratals kronor. Antingen det eller något i stil med att jag inte får hämta ut medicinerna själv, eller så kommer de ropa ut över hela församlingen :
" Den här patienten har psykoooooos, hon är helt gaaaalen, hon ser gröna gubbar, allihopa AKTA er".
Jag får en otrolig trygghetskänsla när jag får min påse. Haha, det är så jäkla konstigt det där... Alla jag känner har så jäkla svårt för det där med mediciner och tycker inte att det är någonting man behöver ta. Dessutom är de inte ett dugg rädda för att tänka "äsch jag hoppar över idag" eller för att själva höja och sänka doserna hur som helst eller sluta hit och dit.
Jag har käkat exakt samma dos i över ett år. Pjåsktanta börjar tycka att det kan vara läge att sänka. Faktum är att jag antagligen klarar mig utan. Faktum är att jag snart kanske är förbi den där spärren. Jag kanske inte har någon diagnos. Psykologen frågade om jag tänker sluta gå till Björkängen när jag inte har någon diagnos längre. Faktum är att jag nog tänker göra det. Folk i min närhet som helt uppenbart har större problem än mig äter Valerina natt och Attarax och har som absoluta max fått gå tio gånger hos vårdcentralens amatörpsykolog. Men, men, jag vet, jag vet, det är min historia som ligger mig i fatet. Jag har varit fruktansvärt sjuk. Så är det. Men va i helvete...till våren är det fem år sedan. Fem år efter min examen hade det varit, tio år efter min flytt till Karlstad. Tre år efter det att jag träffade J. Mycket annat.
Det gäller att inte stirra sig blind på en fläck.
Sysselsättning
Jag har tidigare varit lite irriterad på min läkare, för jag tycker att hon är en pjåskkärring (stavning?) . Men nu är jag faktiskt nöjd med henne, riktigt nöjd. Hon har nämligen inte höjt medicinen, lyssnat på vad jag har att säga och gett mig remiss till dietist och till pco-läkare. Nu ska fettet bort och äggen loss, haha. Plus att det inte längre ska stå att jag har diagnos utan att jag är under remission. Inte recovered. Fortfarande inte. Det är ju egentligen pga en enda orsak och det är min oro. Undras när jag ska bli kvitt skiten. Sedan har jag en del andra symtom som är lite besvärliga också, som idag när jag var tvungen att vända hem bara för att jag måååste kolla om jag ställt in grejerna i kylen. Sedan är det helt förskräckligt stökigt i min lägenhet, har fortfarande inte haft några besökare någon längre stund förutom Johan. Ingen annan får se vilken misär jag lever i ;)
Jag är bohem och det vet jag med mig, jag trivs när det är lite rörigt, men det är ju jobbigt att inte kunna ta emot några besökare. Å andra sidan har jag inte fått komma hem till C på två års tid, stör mig lite att det verkar som om hon inte vill vara kompis med mig längre. Vi har glidit ifrån varandra innan och blir det så igen så blir det förmodligen definitivt. Men sådant är livet. Det är väldigt tråkigt förstås, femton års vänskap. Jag pallar dock icke. Jag pallar inte med energitjuvar, jag vill omges av människor som får mig att må bra. Som min brorsa t.ex., för det mesta får han mig att må asbra, särskilt om modern är med också... ooooj... Där glömde jag visst pasta på spisen. Jag säger ju att jag är fylld av knepiga symtom. Jaja, det var hur som helst ingenting som min läkare blev jätteorolig över. Dock svamlade jag och stakade mig på orden och kanske skakade lite. Stön.
Men allt kommer bli bra, om jag bara får en jäkla sysselsättning någon gång.
Att kämpa
Jag funderar rätt mycket på vad man egentligen menar med det att kämpa, och hur man mäter det. Hur vet man att någon har kämpat och hur avgör man det ? Har människor som sitter på högre poster och har mer pengar... har de kämpat mer än vad fattiga människor har ? Det är ju det moderaterna hävdar. De hävdar att det finns lata människor som inte kämpar, som därav ska ha mindre betalt än de fliriga människorna som kämpar.
Det där är en konflikt jag ständigt har haft tillsammans med olika människor i min närhet. En gång blev jag anklagad för att vara moderat, eftersom jag sa att har man kämpat ska man ha betalt för det. Men jag menar inte kämpat på samma sätt.
Min övertygelse är att de allra flesta människor som sitter på en pissig lön med ett pissigt jobb har kämpat. De ville inte dit de hamnade. Men det var för tungt med det arbete de var tvungna att utföra.
För att prata om mig själv igen då...
Jag försökte ta upp mina studier igen efter att ha varit borta ifrån det ett drygt år, för att kämpa mig tillbaka till normalposition. Jag ville inte ha ett pissigt jobb för en pissig lön eller gå runt sysslolös och arbetslös. Men jag fixade det inte. Jag kom inte ihåg ett skit på tentorna, skallen var helt tom. När jag läste hemma kunde jag inte ta till mig ett dugg av texten, huvudet var inte med. Jag kunde inte tillägna mig kunskapen. Min teori är att så pass hård smäll att jag inte kan komma tillbaka till samma nivå igen, jag har inte koncentrationen. Tyvärr är det detta jag måste ha i bakhuvudet när jag nu står inför livets utmaningar, eftersom jag vill leva ganska många år till helst och det drägligt. Måhända har hjärnan vilat upp sig tillräckligt nu så koncentrationen kanske är tillbaka. Det vet jag dock inte, jag vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Frågan är hur långt och mycket man kan ta sig bara genom att kämpa... Är det möjligt över huvud taget att ta sig någonstans utan att plugga ?
Sedan är jag medveten om hur jag låter i den här bloggen. Men jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det...Vill ni forsätta läsa så gör det, om inte, gör det inte. Vill ni läsa får ni stå ut med mitt gnäll, för det är det jag har den här sk bloggen till, att gnälla. Jag fattar verkligen inte syftet med att ha en dagbok där man bara skriver "idag åt jag två korvmackor och sedan gick jag till jobbet, sedan gick jag hem, dagens outfit är en svart kofta med rosa byxor". Det är helt enkelt inte min grej att skriva på det sättet. I min dagbok skriver jag det som bekymrar mig, jag outar mig, blottar mig, vänder ut och in, för skönheten kommer inifrån.
Sedan kan man tro att livet är hur enkelt som helst, men då har man inte riktigt följt med.
En gång...
En gång var jag en stark person, en engagerad person och en utåtriktad person. Men framförallt stark. Jag skulle så gärna vilja hitta den där personen igen... För den finns väl någonstans inom mig, och borde gå att plocka fram igen. Visst har det glimtat till ibland, men sedan.... Tillbaka till samma skit igen. Det absolut värsta är när man inte kan fungera normalt i sociala situationer. Det är egentligen det som är det jobbigaste, när jag sitter hemma på min kammare kan jag uträtta stordåd. Jag sitter på facebook och för samtal med personer till höger och vänster utan minsta ångest, jag skriver dikter, lyssnar på låtar, sjunger, är glad och uppåt. Jag smsar och chattar och mailar med kompisar och bestämmer träffar till höger och vänster, jag gör en massa planer om än det ena och det andra. Sedan står man där...Inför verkligheten... Och det är som att det bara låser sig. Fruktansvärt jobbig känsla är vad det är, jag fylls till bredden av alla jobbiga tankar som jag har på en gång : "tänk om dom tycker jag är jättekonstig, tänk om dom inte tycker om mig" "nu måste jag visa mig trevlig, nu måste jag säga bra saker" nu måste jag vara som vanligt, nu måste jag vara vanliga Malin"nu måste jag visa vad jag kan". Detta i kombination med p-tankarna, de där tankarna som är så oerhört svåra att definiera och som man antagligen absolut inte kan föreställa sig om man inte varit där själv.
Det kan vara tankar som "där är hon och jag ser henne framför mig samtidigt som hon ser mig framför sig, undrar hur hennes tankar pågår i hennes hjärna, undrar vad som har fört henne dit hon är. Hon har två ögon och två armar, vad fascinerande det är att vi alla går på två ben och att vi tuggar med våra tänder". Jag har haft de där tankarna sedan jag var liten, men de har ökat explosionsartat och gjort mig sjukskriven. Inte bara de förstås, jag hade andra problem också men jag HATAR p-tankarna, det är de som gör mig socialt handikappad och har gjort så att jag inte kan hantera sociala situationer. När ska det få bli normalt igen ?
Nej, jag bestämmer inte det själv, som folk tror. Folk verkar tro att psykisk sjukdom är en helt annan sak än cancer och liknande, de tror att man kan bestämma själv hur man mår och man är en jäkla vekling om man är som jag är. Och visst kan det kännas så...För fyra år sedan trodde jag att det var över, jag var stolt och glad och trodde att det bara var att köra på i samma hjulspår. Jag ville skaffa mig ett liv med jobb, studier och fritidsintressen, mycket vänner och många fester. Men jag klarade inte av det. Jag mådde för dåligt.
Nej, jag kommer inte att bli densamma igen. Någonsin.
Men jag har kommit jävligt långt. Ändå.
Utanför
Jag brukar bli svinförbannad på syrran när hon håller på och känner sådant. Jag brukar tycka att tänker man på sådant så blir det bara värre, jag har sett med egna ögon hur det har blivit så också. Men jag kan ändå inte hjälpa det... Jag känner mig utanför. Jag gör det.
Vegetarianism
Usch jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja... Känner så mycket nu
Vegetarianismen... Egentligen vet jag ju i grund och botten hur fruktansvärt fel jag tycker det är, tycker egentligen inte det finns några bra argument för att hålla ett köttproduktion. Iallafall inte här i Sverige och i det samhälle vi lever i nu. Om vi höll på att svälta ihjäl och det var det enda vi hade vore det en annan sak. Samtidigt är vegetarianerna i minoritet och hela samhället är liksom uppbyggt kring köttätandet, se bara på alla köttprogram i tv, alla matlagningsprogram är baserade på kött,kött,kött, vi matas av kött. Och min pojkvän älskar kött och kan inte tänka sig ett liv utan kött, och hans föräldrar älskar kött och mina föräldrar , och mina syskon. Jag var faktiskt vegetarian i några år, varför jag slutade är en jävligt bra fråga som jag inte har något självklart svar på. Största anledningen var påtryckningar från min omgivning, från en person, inte minst. Han har ju de åsikter han har och han tror att hans objektiva verklighet är en subjektiv verklighet, som B uttryckte det någon gång. Han tror att han sitter inne med alla svar, det gäller inte bara köttfrågan utan alla möjliga andra frågor. Han kan få mig att tappa talförmågan och glömma mina egna ideal, typ. Som när jag sa hur stolt jag är för att Vänsterpartiet säger nej till all vapenexport och vill förbjuda vapenexport.
"Vill du inte att Sverige ska ha ett försvar ?, vad ska vi göra om vi hamnar i krig? ska vi inte ha några vapen att försvara oss med ? Import förutsätter export".
Han sa en gång följande:... Tänk dig en fattig familj djupt inne i skogen en kall och hård vinter... Och barn som håller på att svälta ihjäl...Ska dom då inte få lov att skjuta en hjort för att mätta sina magar ?
Och det tycker jag faktiskt att dom isåfall skulle få.
Men å ena sidan och å andra sidan och ååå... Jag blir rädd när mina tankar håller på som dom gör nu, en tanke går in i en annan och föder en ny och plötsligt vet jag varken ut eller in. Jag tänker och jag tycker alldeles för mycket för att passa in i den världen. Samtidigt som jag inte klarar av att öppna käften och säga något i några sociala sammanhang eller på Vänsterpartiet eller så. Tillknäppt som en mus.
Obs! "han" som jag pratar om är INTE som en del som läser det här kanske tror, min pojkvän, utan en annan person som står mig nära.
:/
Det har gått så lång tid nu att jag nästan kan ge mig själv min egen diagnos. Jag har PCOS och på grund av det har jag aldrig haft regelbunden mens i hela mitt liv. Av andra skäl, hamnade jag för fyra år sedan i extrem stress, vilket ledde till att jag fick en psykos. Läkemedlet jag fick mot psykosen gör att man går upp mycket i vikt, vilket jag har gjort. Om man går upp i vikt kan man få glesare menstruation, och medicinen själv kan också göra att mensen blir rubbad. En massa stress på det, och resultatet: ingen mens alls. Aldrig barn.
Halsbränna
Om det nu är så att jag absolut inte kan bli gravid vad det än vara månde, så blir jag irriterad på min kropp som envisas med att skicka ut signaler som skulle få vilken normal människa som helst att tro att den är gravid... Halsbränna, sura uppstötningar, extrem trötthet, skittrött på morgonen och kan inte gå upp trots att jag sovit gott på natten, känner konstiga lukter och smaker, inget kaffebegär...
Och nu är känslorna de motsatta mot var de var förut. Har dock aldrig haft stabil ekonomi så ett barn har egentligen aldrig någonsin passat in i mitt liv, men nu liksom...Särbos och båda sjukskrivna. Men jag ska inte skena iväg i tanken, jag är inte gravid.
Retsamma syskon
Idag retade min syster mig för att jag inte har någon mens.
Vad är det för kul med det ?
Det är ungefär som att reta någon för att dom inte har några bröst. För att dom fått operera bort dem pga cancer. Haha, du har inga bröst.
Jag har ingen mens, en kombination av PCO, att jag gått upp i vikt, att jag äter Zyprexa, att jag har varit stressjuk m.m. m.m.... Jag tycker det är helt sjukt... Jag har inte en enda kompis som inte har mens, jag har ingen kompis som har oregelbunden mens heller. Sedan har jag ingen kompis som någonsin haft hål i sina tänder. Jag har haft 14 hål varav ett par rotfyllningar. Jag har snart inget kvar i munnen. Jag har ingen kompis som har legat inlagd pga psykos heller. Men jag får väl försöka skatta mig lycklig för det jag faktiskt har istället...Jag har ingen mensvärk, jag har inga större biverkningar på medicinen, jag har ganska bra fysisk form, inte haft ordentlig förkylning med feber och sådant på lääänge... Jag kan stava, jag har inget svårt för mig, jag är inte överkänslig, mitt hjärta är ägt och någon äger mitt... Så man får vara glad ändå. Ok, jag har fått äta kaffe och bröd i några dagar, men det finns ju dom som inte ens har det...Man får vara glad över det lilla...så är det ´´´
Ryck av att supersakna studentlivet
Hej!
Ibland kan jag få ryck och verkligen supersakna studentlivet.
Särskilt såhär års när nollningsperioden börjar närma sig. Efter sommarens slut såg man fram emot nollningen mer och mer, och visst var den helt otroligt rolig för det mesta. Särskilt Byggare Bob-nollningen, satan i gatan vad kul jag hade. Jag skäms inte för det. Folk tycker att man är omogen och att det är så fruktansvärt omoget och töntigt att springa omkring i overall, jag har flera vänner och bekanta som tycker så, men jag hade roligt som student i Karlstad. Jag saknar så mycket av den tiden, jag saknar Carlstadsspexet som var större delen av min fritid 02-05, jag saknar LMT som var det framförallt 05-06 men även en liten del innan och efter, jag saknar nollningarna. Läsk för övrigt var kanske inte så mycket att hänga i granen, jag kände mig ofta jävligt utanför när jag var med i Läsk, men nollningarna var kul.
Jag saknar att studera också, jäkligt mycket, jag känner att jag blir dummare och dummare ju mer jag inte studerar och inte får lov att använda hjärnan...Jag vill läsa klassiker och dikter och pedagogik och barns utveckling och jag vill ha studiegruppsträffar och diskussioner och debatter, och skratta åt lärare.
Jag har åldersnoja. Jag fyllde 30 i somras. Det går utför nu. Vad ska hända med mig nu ? Jag vill ha ett vettigt och roligt jobb, men vad ska det vara för jobb ? Jag har ingen aning. Vet inte hur länge jag ska gräma mig över vad som hände 2008, antagligen lika länge som jag fortfarande lider i sviterna av skiten. Jag försökte ta upp studierna igen men det sket sig, fanns ingen koncentrationsförmåga, jag kan inte studera mer. Men vad ska jag bli, vad ska jag bli, vad ska jag göra med mitt liv ? jag behöver hjälp att komma på vad jag ska göra. Snälla kan ni hjälpa mig med det?
Diverse
Man stöter genom livet alltid på människor, människor som korsar ens väg på ett eller annat sätt. Av någon anledning så blir man inte kompis med alla. Jag kan störa mig på ibland att jag har mött så underbara människor som inte lyckats bli mina vänner på riktigt. Ibland kan jag undra om felet har legat hos mig eller hos dem, något har uppenbarligen gått fel i kommunikationen. Jag har kämpat för att bli en viss persons vän i två års tid, jag är på som fan och jag tjatar "fika,fika,fika,fest,fest,fest" men icke. Jag tycker inte att hon har några som helst fel, hon har vettiga åsikter, hon är smart, trevlig,rolig,glad och har liknande intressen och samma musiksmak. Det borde bädda för en vänskap, men kanske är det helt enkelt FÖR bra ? Man kanske måste vara lite olika för att dynamiken ska fungera ? Eller så är det som P säger att efter 30 går det inte att bli kompis med någon. När man är liten och när man är ung så ramlar man in i folk och blir vän hela tiden, sedan blir det svårare och svårare. Folk skaffar sig sina gäng och har inget behov att ta sig utanför, isåfall måste man ha något speciellt utbyte av den här personen. Vad kan jag erbjuda ?
Nu har både C och B börjat tröttna på att jag är det enda dom får, verkar det som. Båda två tjatar dom om att jag ska bjuda mer folk och jag är på folk i min tur och jag tjatar och tjatar... Men icke. Fast jag kan fundera över ibland om det verkligen är jag som vill ha det på ett visst sätt eller om det är någon sorts föreställning jag har om hur det ska vara. Eller den svenska avundsjukan...
Men det viktiga är ju kvalitet och inte kvantitet, jag har väldigt fina vänner och jag försöker koncentrera mig på dem istället för att ständigt ha blicken fokuserad någon annanstans. Som vissa vänner jag haft som hela tiden velat att jag ska vara porten för något annat, något större och bättre, men har jag inte gett nyckeln så har jag inte varit viktig längre...
Ibland undrar jag vad jag pysslar med...
Jag är med i en grupp på facebook som sammanstrålar ett gäng människor i Karlstad, fd studenter med samma politiska åsikt, jag fick en inbjudan till gruppen när jag gjorde mitt lilla gästspel i Karlstad ht 2010. (Det var ju meningen att jag skulle göra klart min kulturvetarexamen genom att läsa filmvetenskap C, som fattades, men ångesten blev för svår, så jag fick dra igen rätt snart). Iallafall så gör mitt medlemsskap i gruppen att jag blir automatiskt inbjuden till sångkvällar och samkväm med gruppen... Inte för att någon personligen hemskt gärna vill ha med mig utan för att jag står med på listan liksom och därav blir jag inbjuden. Jag tycker att alla i gruppen är trevliga och mysiga människor, några av dem har jag verkligen,verkligen velat lära känna bättre. Vad jag har gjort för intryck på dem vet jag dock inte. Jag kan ju hur som helst inte hänga med på kvällarna eftersom jag bor i Borås och jag är inte tillräckligt bra vän med någon för att våga fråga om sovplats.Det bästa och mest normala hade väl varit om jag hade avsagt mig min plats i gruppen pga omständigheter som råder. Istället skriver jag "ååå, jag vill vara med, jag vill vara med, ååå stackars mig jag har ingen stans att sova" och tror i min stora dumhet att någon ska vilja erbjuda en sängplats till mig, bara sådär.
Självklart kommer ingen att göra det.
Särskilt inte K som väl är den jag känner bäst och en gång i tiden var riktigt bra vän med, jag tror nämligen att han är lite putt på mig pga olika händelser som inträffat, han kommer aldrig någonsin att erbjuda mig en sängplats.
Däremot vill jag hemskt gärna åka till Karlstad, besöka Bunkern och träffa människorna, har haft vissa funderingar på om jag ska ta in på något vandrarhem eller på någon campingstuga eller något, men hur konstig skulle inte folk tycka att jag var då ?
Det är väl bara att acceptera: trots fem år i Karlstad har jag ingen vän som bor kvar i stan som jag står tillräckligt nära för att få lov att bo hos, därav borde jag sluta låtsas hela tiden.
Och sluta fjäska.
Är jag en misslyckad människa ?
Jag skrev en dikt en gång som är väldigt talande för mitt liv och för hur jag känner det...Tyvärr funkade det inte att kopiera och klistra in den.
Den handlar iallafall om detta att "kämpa", jag har alltid fått höra hemifrån att jag är så otroligt dålig på att kämpa. Och någonstans så är det nog sant också. Jag menar... Jag bor själv i en liten etta i Borås, någon kilometer från föräldrahemmet, min inkomst är sjukbidrag och jag har aldrig haft ett fast arbete, jag är 30 år gammal, min pojkvän bor utanför Växjö, jag har PCO och kan inte få barn, jag har ätit medicin i fyra år och jag har varit sjukskriven två av de senaste fyra åren, arbetslös i ett och ett fyllt av misslyckade studier.
Jag är typexemplet dålig och misslyckad människa.
Drömde om en tjej som jag jämförde mig med... Det var en stark röst i drömmen som rabblade upp för mig och jämförde. Det blev väldigt tydligt för mig...
Hon är lika gammal som mig och är gift och bor med man och barn i en flott vånig i centrum av en stor stad, hon har god inkomst och hennes man likaså, de har fast jobb och stabila psyken, har aldrig varit sjukskrivna och aldrig behövt gå och prata eller äta mediciner... Men skillnaden är att de har kämpat och de har gjort rätt val. De har slagit sig fram och de har klarat sig. Jag är en klen människa, en svag människa, en B-människa, en, framförallt lat människa som inte kan kämpa. Så känns det iallafall i det här jäkla borgerliga moderatsamhället. Hade jag bara kämpat lite mer, inte varit så förbannat lat, då hade lika gärna jag kunnat sitta där i den flotta våningen med mitt välbetalda jobb. För allt handlar om val man gör och jag har gjort felaktiga val.
Nej,nej,nej,nej,nej
Jag vägrar tro att det är så!
Jag är för fan inte dålig på att kämpa. Jag har utsatts av kränkningar av detta borgerliga idiotiskt utformade samhälle. Ett samhälle som inte är till för alla. Ett samhälle där man stöts ut för att man är lite annorlunda. Hade jag inte stötts ut för att jag var annorlunda redan från början , så hade det inte behövt bli som det blev. Det är jag övertygad om. Men jag tänker ta revanch. Jag har inget intresse av att bo i centrala Stockholm eller centrala Göteborg eller utomlands, jag behöver inte ha hus eller villa. Men några små mål ska jag ha, som jag ska uppnå ett efter ett. Det här med att skaffa barn är ju en sak, jag kan inte hjälpa att jag är född med svår PCO och att medicinen gör det hela värre, jag får försöka skaffa mig ett bra liv utan barn ( ibland undrar jag dock om det verkligen är möjligt att bli lycklig utan barn, men jag ska försöka tänka om där). Däremot finns det andra små mål jag kan ha. Första målet är naturligtvis att må bra, att klara mig utan ångesattacker, skruvade tvångstankar och stark oro och ängslan. Målet efter det är att bli stabil, efter det att klara mig utan mediciner och utan psykolog, sedan att gå ner i vikt och få tillbaka mensen (vilket jag visserligen har svårt att tro att det går, men jag kan ju hoppas). Det största målet är att hitta en vettig praktikplats nu under hösten som kan leda till ett vettigt jobb eller en utbildning som jag klarar av.
Sedan är ett mål att min pojkvän ska må bra också, men det är ju svårt för mig att göra något åt sådär, det måste han ju göra själv, att han ska må bra, få ett jobb, och att han och jag ska utvecklas i vår relation och må bra tillsammans, och därefter kunna enas om var vi vill bo och därefter bo där.
För jag ska fan bevisa att jag kan kämpa!
Pank
Det är fruktansvärt
det är förfärligt
jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen
jag har inga pengar
inte ett öre
när allt är betalat har jag kanske tvåhundra spänn kvar
Och det är mitt eget fel för jag inte har något vett att hålla i pengarna när jag väl har dem.
Jag kan inte hanskas med dem och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen
mina föräldrar har det ganska gott ställt men jag får inte låna mer av dem nu.
Och jag som vill umgås med folk
Träffas och fika och äta och gå på bio
jag vill hälsa på Johan också
men ingenting,ingenting har jag råd med
Det sägs att solen lyser likt på alla, att alla kan vi dricka livets vin
Men några går och fryser i det kalla medan andra far iväg i limousin
Dom säger ju att pengar när fördärvet, att lycklig det är den som inget har
Men om man har förlorat sista skärvet, då är man inte mycket till karl
Men har man pengar är livet lätt, man har det skönt och bekvämt på alla sätt
Man går på krogen och dricker på kredit, men är man pank är man inte värd ett skit.
Det finast i livet är visst gratis, man kan ej köpa lyckan det är sant
Men den som vill ha sill till sin potatis, av honom krävs betalningen kontant
Och även om dom lockar med en himmel, där rikedomen blott är till besvär
Så ser man varje kväll i stadens vimmel, att dom rika har sitt paradis just här.
För har man pengar då är man kung, man bor i våning med sjutton rum
Och varje vecka en ny romans, men är man pank har man alls ingen chans
När man har pengar då är man fri, man köper konst och läser Dagens Industri
Man lever livet i lyx och överflöd, men är man pank kan man lika bra va död
Men några går och fryser i det kalla medan andra far iväg i limousin
Dom säger ju att pengar när fördärvet, att lycklig det är den som inget har
Men om man har förlorat sista skärvet, då är man inte mycket till karl
Men har man pengar är livet lätt, man har det skönt och bekvämt på alla sätt
Man går på krogen och dricker på kredit, men är man pank är man inte värd ett skit.
Det finast i livet är visst gratis, man kan ej köpa lyckan det är sant
Men den som vill ha sill till sin potatis, av honom krävs betalningen kontant
Och även om dom lockar med en himmel, där rikedomen blott är till besvär
Så ser man varje kväll i stadens vimmel, att dom rika har sitt paradis just här.
För har man pengar då är man kung, man bor i våning med sjutton rum
Och varje vecka en ny romans, men är man pank har man alls ingen chans
När man har pengar då är man fri, man köper konst och läser Dagens Industri
Man lever livet i lyx och överflöd, men är man pank kan man lika bra va död
Min älskade J
Buuhuu... Gråten var inte långt borta idag kan jag säga. Har precis sagt hejdå till min J som gjorde ett överasskningsbesök över dagen. Vi har ätit pizza och prinsesstårta...Haha.. Jag som slutat med sådant. Men något ville vi ju unna oss. Sedan har vi bara legat och myst och kramats, jag försökte verkligen suga åt mig varje sekund jag hade med honom, eftersom jag vet att det inte blir så ofta nu. Jag har inga pengar och han har inga pengar, han fick lifta med sina föräldrar som skulle kolla på en husbil. Ska försöka tjata mig till pengar av föräldrarna... Jag måste ner till honom, jag saknar honom så mycket, jag älskar honom. Jag drömmer rätt ofta på nätterna att jag är ihop med en massa andra killar (och tjejer) men precis innan jag vaknar får jag fram en bild av vem det verkligen är jag är tillsammans med och då blir jag alltid lättad. Sedan vet jag ju att vi inte har det perfekta förhållandet, jag vet att jag fick sköta den största delen av hushållet när vi bodde tillsammans och att han inte ville följa med på promenad och annat jag ville vi skulle göra. Men jag tror och hoppas att det kommer bli bättre när vi bor tillsammans igen. Jag vill satsa på vårt förhållande... va fasen jag är 30 år och jag vill stadga mig, om något år om jag och/eller han har ordentligt jobb och ekonomi så ska vi skaffa en stor fin lägenhet eller ett litet radhus, eller åtminstone en bottenplan med liten gräsmatta eller liknande. Låång mening...
Undrar vad jag ska göra resten av veckan ? Någon av dagarna ska jag iallafall cykla några mil igen, hoppas vädret är med mig, isåfall ska jag fråga föräldrarna om dom vill cykla imorgon. På torsdag blir det fest hos Palm :D det blir grejer det, hemmagjort vin i överflöd, goa grejer.
Fan vad jag saknar Johan
älskar Dig J
Fest,flytt m.m.
Måste säga att jag är nöjd, jäkligt nöjd, med festen igår.
"Ingen skulle gå på ditt kalas", IN YOUR FACE
vi var faktiskt ett helt gäng :)
Jag hade jättetrevligt, minglade som fan.
Vissa saker ångrar jag
A Att jag rökte
B Att jag drack för mycket
Däremot vet jag inte om jag gjorde något otroligt pinsamt eller gjorde bort mig på något sätt.
... Jag har så fina vänner! Jag är verkligen glad att jag har träffat så underbara människor. Kommer behöva alla de här människorna nu när jag blir ensam.
Har verkligen fortfarande inte fattat att jag ska flytta. Vi flyttar imorgon, eller senast om någon vecka, då ska jag byta en stor trea mot en miniliten etta, jag ska byta samboskap mot särboende i olika städer. Jag kommer väl antagligen inte att ha något internet till att börja med, inget jobb än på ett tag... Vad ska jag ägna mig åt? Hur kommer det att bli? Hur ensam kommer jag vara ? Kommer jag bli galen ?
Jag hoppas att det fixar sig...
Ibland blir man glad
Där ser man att det lönar sig att vara på och tjata
Imorgon ska jag fika med P och sedan dra hem till T och sova över
På onsdag ska jag hem till C och sedan till Ship to Gaza-kvällen vilket ska bli riktigt roligt ! Hoppas jag får med mig min älskade J också. På torsdag blir det att fira min stora dag hela dagen, fyller 30 och ska på Winnerbäck-konsert på Läckö Slott. Kunde inte vara lägligare, det är som man tror att ödet är med och spelar ett spel. Min favoritartist på mitt favoritställe, på 30-års dagen. Ska dit med min familj, fast det blir bara mamma, kanske syrran, brorsan, J och jag. Det kommer bli awesome! Jag ska sjunga med i alla texter och stå och hoppa. På fredag sedan ska jag ha den där festen som jag la upp event på på facebook i juni....Och där folk har gjort mig glad och besviken huller om buller. Ena stunden vill folk komma som jag inte alls hade räknat med, andra stunden vill folk inte komma som jag mer eller mindre hade räknat med. Tredje stunden blir det bra. Vi blir inte sååå många men huvudsaken är att P,C,T, Syrran och J är där. Vi kan nog ha riktigt trevligt ihop bara vi, sedan är det några mer som kanske eventuellt kommer, det får man se hur det blir. Mina vänner har rätt mycket gemensamt också, dom flesta är rätt vänster och många är veggisar av någon anledning. J från gbg kommer också föressten, jag håller på att glömma det hela tiden... Det ska bli jättetrevligt! Hon ska sova över också, det får jag inte glömma... Sedan på söndag drar flyttlasset. Vilket däremot inte känns så kul. Var uppe och tittade på min lägenhet förut och faan vad liten den är... Hur ska jag palla detta ? Och kommer jag inte bli förskräckligt ensam när jag inte har J där ? Jag kommer sakna honom något kolossalt och jag kommer få myrkrypningar...
Men det är bara att satsa på att klara det. Ge sig fan på det. Jag ska börja träna varje dag, det får ju tiden att gå också. Sedan får jag väl hänga hos föräldrarna en del, sitta i köket och snacka goja med mamma, inte fel.
