uddatjejen

Tyckte många saker var väldigt jobbiga igår. Tyckte det var jobbigt med alla jäkla papper som ska in till socialen och "fattas det papper kommer din ansökan att avslås" och naturligtvis fattades det en massa papper. Det, och att jag måste sluta på Hemgården, och att det är en äcklig gubbe som stöter på mig. Andra äckliga gubben som stöter på mig på Hemgården, men den förra var åtminstone ganska oförarglig. Den här vill bjuda ut mig på middagar och skit. Det är sådana stunder jag tycker det är oerhört tråkigt att J inte bor här i stan. Folk tar mig för singel. Folk fattar inte att jag är upptagen så till den milda grad. Men vad gör man ? Han vill inte bo här, jag vill absolut inte bo där. Jag har kommit bra in i Borås nu, jag trivs här, om det inte vore för det och det och det... Men jag vill inte bo någon annanstans. Kom däremot på att jag kan ju faktiskt flytta till Malmö, det är ungefär lika långt därifrån till Växjö som härifrån. Alla väderstreck runt omkring Växjö, två timmar bort, funkar det ju att flytta till.  Det är däremot inte aktuellt än på ett tag.

 

Döden

Min morbror har cancer och han har blivit akut dödssjuk. Jag vet inte ens om han fortfarande är vid liv. Min mamma åkte dit igår. Det är rakt igenom fruktansvärt från början till slut. Det är så hemskt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag fattar inte hur jag ska klara att gå på den begravningen. Han har tre barn som är bara 10,13 och 16 år. Det är överjävligt. Och som min bror sa igår... hur blir det för dem med pengar ? Allt praktiskt... Deras psyken ..deras fortsatta liv över huvud taget. Vad kan man göra för att hjälpa dem? Känns inte som man är förmögen att göra ett skit. Man är maktlös.

Världen är full av underbara människor. Och jag har råkat springa in i ett fåtal av dem. De har blivit mina vänner, mina vänner som jag är oerhört stolt över och så glad att jag har fått lära känna.

Men en otrolig massa underbara människor har gått mig förbi. Människor som jag verkligen har velat lära känna.

Som jag har känt en dragning till från första stund och känt att den här människan och jag skulle nog kunna ha riktigt,riktigt roligt ihop. Men av någon anledning har vänskapen aldrig etablerat sig. Några har jag haft några trevliga träffar tillsammans med och vi har sagt att vi måste verkligen träffas igen, men det har inte blivit så. 

Det känns tråkigt, verkligen. Jag vill inte se det hända igen, fast jag ser det hända just precis nu. Finns personer som jag verkligen vill bli kompis med, men det kommer inte bli så. Om två veckor är min tid på Hemgården slut och människor kommer att glida ifrån mig. Och man har inte kommit till det stadiet av vänskapen att man kan fråga någonting... Jag kan inte fråga om vi ska hitta på något för då verkar jag konstig. Och jag är så rädd för att verka konstig att jag därav verkar konstig. Jag har gjort många konstiga saker i mitt liv, det ska erkännas.

 

Men jag har faktiskt börjat att ligga i lite och försöka anstränga mig. Litegrann iallafall... Skrev till en tjej som jag var vän med för sjuttio miljoner år sedan (sågs senast 2005) att det vore trevligt att träffas. Vi kanske kommer ses på krogen, det blir nog nästan bäst så, lite mer avslappnat med lite alkohol i kroppen haha...

 

I övrigt då ?

Tja, det känns jäkligt jobbigt det här med att jag inte har några pengar och inte vet när jag får några pengar. Men jag får väl trösta mig med att jag åtminstone inte har det som dem i Lyxfällan... Jag har iallafall aldrig tagit något lån, förutom csn-skiten. Fan vad jag hatar csn-skiten. 225 000 kvar eller något sådant. 25 år kvar att betala. Betala med vad ? Jag har betalat tillbaka med bidrag. Rena skämtet.