Kort
Jag måste bara meddela att jag är så arg!!!
Britta skulle skriva ett LUN så att jag skulle få rätt till att få ut lite pengar, men så fick jag ett fint litet brev från Försäkringskassan idag som sa att ett sådant inte kommit. Och HON som inte gjort annat än att klaga på hur taskiga alla är mot mig och hur synd det är om mig för att saker går i min väg hela tiden och för att jag inte får ut några pengar osv. Jag funderar allvarligt på att skita i alltihop och kasta mig huvudstupa ut i verkligheten igen. Jag har faktiskt en vilande anställning har det visat sig, förmodligen har jag även kvar anställningen på imri också. Men jag vill absolut inte jobba på något av dessa ställen egentligen. Men frågan är om jag har så mycket val ?
Fick föressten mail från aftonbladet idag, det är lite kul, hoppas på att få med någon liten text framöver, hade varit trevligt. Har fått väldigt mycket respons på ett inlägg jag skrivit angående deras nya granskning. Jag vill att de ska granska hur omgivningen ställer sig när de fått reda på att en bekant blivit psykiskt sjuk. Min erfarenhet är ju att människor lägger benen på ryggen så fort de hör talas om det, att de är livrädda och tror att det är pesten. Det behöver inte vara konstigare än något annat att bli sjuk ovan halsen.
Britta skulle skriva ett LUN så att jag skulle få rätt till att få ut lite pengar, men så fick jag ett fint litet brev från Försäkringskassan idag som sa att ett sådant inte kommit. Och HON som inte gjort annat än att klaga på hur taskiga alla är mot mig och hur synd det är om mig för att saker går i min väg hela tiden och för att jag inte får ut några pengar osv. Jag funderar allvarligt på att skita i alltihop och kasta mig huvudstupa ut i verkligheten igen. Jag har faktiskt en vilande anställning har det visat sig, förmodligen har jag även kvar anställningen på imri också. Men jag vill absolut inte jobba på något av dessa ställen egentligen. Men frågan är om jag har så mycket val ?
Fick föressten mail från aftonbladet idag, det är lite kul, hoppas på att få med någon liten text framöver, hade varit trevligt. Har fått väldigt mycket respons på ett inlägg jag skrivit angående deras nya granskning. Jag vill att de ska granska hur omgivningen ställer sig när de fått reda på att en bekant blivit psykiskt sjuk. Min erfarenhet är ju att människor lägger benen på ryggen så fort de hör talas om det, att de är livrädda och tror att det är pesten. Det behöver inte vara konstigare än något annat att bli sjuk ovan halsen.
Teater
Jag har ju då en del sömnproblem. Delvis är de förorsakade av att jag oroar mig över att jag inte ska kunna sova hela tiden. Det blir en självuppfyllande profecia, om man nu kan säga det i det sammanhanget ? Igår kväll när jag låg och skulle försöka somna, försökte jag vända mina tankar till något positivt hela tiden. Nummer ett var naturligtvis tanken på min pojkvän, kärleken till honom är stor och jag får allt tillbaka, han bryr sig om och jag bryr mig om honom, det är vi helt enkelt och det kommer alltid att vara vi. Sedan tänkte jag på min familj, jag har en familj som verkligen älskar mig och bryr sig om mig no matter what, jag får komma till dem med mina nojjor och vojjor och de lyssnar och de bryr sig. Sedan tänkte jag på att jag förmodligen snart kommer få pengar, jag tänkte på att jag förmodligen snart har ett jobb, att jag snart kommer komma ut i samhället, att jag kommer börja på Tåget, och att jag har flera intressanta möten med Vänsterpartiet att se fram emot. Jag tänkte på att jag har jättefina vänner och bekanta.
Det enda som felar i mitt liv är sådant jag skapar själv! Problem som egentligen kanske inte är problem men som jag gör till problem.
Det blir förmodligen ingenting med Tåget, jag har mailat och sagt att om jag inte får någon att leda gruppen tillsammans med så får det vara. Jag tror inte jag pallar att göra det själv. När jag kom hem i lördags efter utbildningsdagen var jag helt jäkla uppstissad och samtidigt modfälld och Johan sa att han tyckte det var tungt att se mig sådan. Han tycker att jag inte ska ta på mig ledaruppdraget. Fast jag behöver saker att göra på min fritid, det har jag alltid haft och jag pallar inte en tillvaro utan någonting att göra. Jag är van sedan innan att ha massor av järn i elden samtidigt. Men det ska vara roliga saker och saker jag mår bra av. Det här med att vara ledare, om jag nu skulle vara det själv, det är nog mycket jobb med det också. Särskilt om man ska sätta upp en pjäs, verkligen ingen dans på rosor, jag har varit med i minst tio olika pjäser så jag vet hur otroligt jobbigt det kan vara. Och att göra det själv, ha ansvaret själv.... Nix, pix, funkar inte.
Efterlyses : Pigg och glad ung person, boende i Boråsområdet, med stort hjärta och stor erfarenhet av ungdomar och av att sätta upp teaterföreställningar. För delat ansvar av teatergrupp på Kulturföreningen Tåget.
Det enda som felar i mitt liv är sådant jag skapar själv! Problem som egentligen kanske inte är problem men som jag gör till problem.
Det blir förmodligen ingenting med Tåget, jag har mailat och sagt att om jag inte får någon att leda gruppen tillsammans med så får det vara. Jag tror inte jag pallar att göra det själv. När jag kom hem i lördags efter utbildningsdagen var jag helt jäkla uppstissad och samtidigt modfälld och Johan sa att han tyckte det var tungt att se mig sådan. Han tycker att jag inte ska ta på mig ledaruppdraget. Fast jag behöver saker att göra på min fritid, det har jag alltid haft och jag pallar inte en tillvaro utan någonting att göra. Jag är van sedan innan att ha massor av järn i elden samtidigt. Men det ska vara roliga saker och saker jag mår bra av. Det här med att vara ledare, om jag nu skulle vara det själv, det är nog mycket jobb med det också. Särskilt om man ska sätta upp en pjäs, verkligen ingen dans på rosor, jag har varit med i minst tio olika pjäser så jag vet hur otroligt jobbigt det kan vara. Och att göra det själv, ha ansvaret själv.... Nix, pix, funkar inte.
Efterlyses : Pigg och glad ung person, boende i Boråsområdet, med stort hjärta och stor erfarenhet av ungdomar och av att sätta upp teaterföreställningar. För delat ansvar av teatergrupp på Kulturföreningen Tåget.
vänsterpartiet
Funderingar
OM det är någon som läser den här bloggen...Ge dig till känna! Jag funderar allvarligt på att lägga ned den, eftersom det ändå inte är någon som läser. KAN iofs bero på att jag skriver så deppiga inlägg, och att jag inte har några bilder. Eftersom jag inte har någon kamera.
Inatt sov jag väldigt konstigt och mitt huvud var en enda deg när jag vaknade. Det är också något jag funderar på när jag funderar på det där med barn... Att skulle jag verkligen palla att sova så lite ? Jag är imponerad över att folk kan sova över huvud taget när dom har barn. Jag skulle vara så konstant orolig för mina barn så jag skulle inte kunna sova bara därför. Fast det är klart, det vet jag ju inte förrän jag är där. Och jag ska dit! Fanimej. Det är min värsta mardröm att jag skulle sluta som barnlös. Men det mesta pekar dock på att det är vad jag kommer göra. Just nu är det väldigt dålig tid att skaffa barn eftersom jag 1. Mår dåligt och 2. Inte har några pengar. Sätt då detta i kombination med att jag har PCO dvs har svårt att bli med barn och lägg slutligen till det faktum att har man mått dåligt på olika sätt får man inte lov att adoptera. Låga odds för att det kommer bli några barn.... och då har jag haft en stark längtan efter barn sedan jag var tretton. Inatt drömde jag massor om att jag/vi fick barn i flera olika drömmar. Jag tror jag behöver jobba lite på det hela så att längtan inte är så stark. Jag måste försöka hitta ett liv med kvalitet först... Jag kan ju satsa på att börja få fason på mitt sovande till att börja med, sedan bort med alla onda tankar och med alla nojjor och vojjor, sedan satsa på att göra klart min utbildning, sedan satsa på ett någorlunda välbetalt jobb SEDAN... För det räcker ju att en av oss har ett någorlunda välbetalt jobb. Men före 35 har jag svårt att tro att det blir några barn. ... Barn,barn,barn det är ett jäddra tjöt på mig =) Men jag vet att jag inte är ensam om denna längtan. Vet fler som är som jag.
Idag ska jag kanske fylla i papper och eventuellt få pengar inom snar framtid, snart ska jag kanske få en sabla praktikplats också. Igår började jag en kurs, det var rätt trevligt, svårt att sitta still och koncentrera sig så länge , men jag överlevde! jag klarade det!
Kursen är på 50 % och det är bara en föreläsning i veckan ungefär. Och då kommer jag ju ut och får träffa lite folk och socialisera, och, som C tjatade på mig om härom dagen : Då är jag en del av samhället ! Är man sjukskriven så står man utanför samhället, man bidrar inte, och det är minst lika jobbigt att gå hemma och dra med tankarna som att vara på ett arbete där man vantrivs.
Hon är klok, C.
Inatt sov jag väldigt konstigt och mitt huvud var en enda deg när jag vaknade. Det är också något jag funderar på när jag funderar på det där med barn... Att skulle jag verkligen palla att sova så lite ? Jag är imponerad över att folk kan sova över huvud taget när dom har barn. Jag skulle vara så konstant orolig för mina barn så jag skulle inte kunna sova bara därför. Fast det är klart, det vet jag ju inte förrän jag är där. Och jag ska dit! Fanimej. Det är min värsta mardröm att jag skulle sluta som barnlös. Men det mesta pekar dock på att det är vad jag kommer göra. Just nu är det väldigt dålig tid att skaffa barn eftersom jag 1. Mår dåligt och 2. Inte har några pengar. Sätt då detta i kombination med att jag har PCO dvs har svårt att bli med barn och lägg slutligen till det faktum att har man mått dåligt på olika sätt får man inte lov att adoptera. Låga odds för att det kommer bli några barn.... och då har jag haft en stark längtan efter barn sedan jag var tretton. Inatt drömde jag massor om att jag/vi fick barn i flera olika drömmar. Jag tror jag behöver jobba lite på det hela så att längtan inte är så stark. Jag måste försöka hitta ett liv med kvalitet först... Jag kan ju satsa på att börja få fason på mitt sovande till att börja med, sedan bort med alla onda tankar och med alla nojjor och vojjor, sedan satsa på att göra klart min utbildning, sedan satsa på ett någorlunda välbetalt jobb SEDAN... För det räcker ju att en av oss har ett någorlunda välbetalt jobb. Men före 35 har jag svårt att tro att det blir några barn. ... Barn,barn,barn det är ett jäddra tjöt på mig =) Men jag vet att jag inte är ensam om denna längtan. Vet fler som är som jag.
Idag ska jag kanske fylla i papper och eventuellt få pengar inom snar framtid, snart ska jag kanske få en sabla praktikplats också. Igår började jag en kurs, det var rätt trevligt, svårt att sitta still och koncentrera sig så länge , men jag överlevde! jag klarade det!
Kursen är på 50 % och det är bara en föreläsning i veckan ungefär. Och då kommer jag ju ut och får träffa lite folk och socialisera, och, som C tjatade på mig om härom dagen : Då är jag en del av samhället ! Är man sjukskriven så står man utanför samhället, man bidrar inte, och det är minst lika jobbigt att gå hemma och dra med tankarna som att vara på ett arbete där man vantrivs.
Hon är klok, C.
Jag vill vara glad
Alla i min omgivning säger att jag måste öva mig på att tänka positivt och sluta oroa mig. Att det bara är jag själv som sätter käppar i hjulet för mig själv. Att det bara är det som är fel, att det i övrigt inte finns några fel på mig. Men jag vågar inte sluta oroa mig, jag vägrar tro på att resan är över och jag har bara trevliga saker att se fram emot. Vågar inte tro på att det som var, det var allt, och nu har jag bara resten av livet kvar, och det kommer bli ett bra liv. Jag väntar hela tiden på att nästa sak ska inträffa och jag ser tecken överallt. Senaste tecknet, som jag just nu sitter och oroar mig kraftigt över, det är att en bok som jag är 110% säker på att jag la ifrån mig på nattduksbordet igår kväll innan jag somnade, för det gör jag alltid, hittade jag i vardagsrummet i morses. Så antingen är det en minneslucka eller så har jag gått i sömnen. Jag vet inte vilket som skulle vara värst, sömngången eller minnesluckan. Jag är livrädd för båda delarna. Men jag vet att ingen annan tycker att det är något, för ingen annan tror så som jag tror att det kan vara inledningen till något mycket värre. Vad jag tänker på kan jag inte skriva här, för jag vet inte vilka som läser. Men vågar jag slappna av ? Vågar jag tro på att det kommer att bli bra ? Jag vet faktiskt inte. Det händer nämligen alltid något nytt när jag minst anar det, när jag tror att nu, nu mår jag bra, nu kan jag äntligen koncentrera mig på något annat, då kommer det någon ny grej. Jag vill verkligen inte vara med längre. Jag orkar inte med den jävla skiten. Jag vill vara glad.
Älghälga
Nja vid närmare eftertanke så tycker jag nog inte det är så kul med älghälga längre... Men det kan ju bero på att jag bott annorstädes i tre år och inte varit i Karlstad så mycket. Jag gjorde en comeback förra hösten men det gick inte så bra, jag hade i princip bara två kompisar kvar i stan, plus en massa lösa bekanta som jag helt enkelt kommit ifrån. Vi hade inte så mycket gemensamt längre efter så lång tid ifrån varandra, det fanns inte så mycket glöd kvar som fanns gnistan att tändas. Som det definitivt finns mellan vissa människor och mig, vissa står en så nära att man aldrig kommer komma ifrån varandra. Men det är iofs också möjligt att jag inte har kommit så långt ifrån dem, det bara känns så för att mitt självförtroende är så sjukt lågt efter det jag gått igenom. Jag märkte det när jag var på konserten i lördags, jag vågade inte skrika, hoppa, sjunga med eller någonting, jag är inte samma glada party-Malin längre. Kommer jag att bli det igen, någonsin ? Visst kan det glimta till ibland men då blir jag bara orolig att det kommer balla ur, vilket är fullkomligt idiotiskt, man måste ju slappna av. Nej det blir nog ingen älghälga i år, hade gärna velat vara med i ett veteranlag med en massa gamla goingar, men det är *snyft*snyft*snyft* ingen som har tääääänkt på stackars miiiig. Alla måste ju tänka på mig även om jag inte tänker på dem, så är det ju. Alla måste ju hålla mig jättehögt. Det är ju så det är. I am the one and only Malin Björk. Spexregissören,Klaraborgspoolaren,utbildningsordföranden, FUM-ledamoten, jaktledaren, nollningsfaddern, någon, inte bar den där arbetslösa tjejen som nu sitter och ödslar sin tid på internet och planerar att börja laga köttbullar om någon timme så att min pojkvän har mat när han kommer hem från plugget. Hemmafru är vad jag är, fast utan barn. Imorgon ska jag nog köpa jord och en kruka så jag kan odla skottet från kaktusplattan som Johan tagit. Ikväll ska jag nog se på Idol på tv, snart börjar Bonde söker fru också. Jag har fullt upp!
/ Malin
/ Malin
