uddatjejen

När jag fyllde 9 år var vi i Frankrike och jag fick välja precis vad vi skulle göra. Valet var enkelt, det blev Asterixparken och Monets trädgård. Linnéa i Målarens trädgård hade jag läst och kunde utan och innan, Asterix samlade jag på och ett par år senare hade jag vartenda nummer. Idag har jag väl fem kvar eller något. Trist och tråkigt är det men det är som det är. Jag älskar Asterix även om det innehåller massa våld, det är otroligt roliga och spännande historier. Det är dock rätt svårt att få tag på Asterix nu för tiden, annars hade jag satt igång och samla igen. Har man en gång haft alla så vill man gärna ha det igen... Intellektuell och lärorik tidning, lite anakronistisk också.
Så det är en minnesvärd och mycket rolig födelsedag, när jag fyllde 20 är också ett roligt minne. Då var jag på Arvikafestivalen och vart jag än vände mig lät jag meddela att jag fyllde år och fick därmed diverse presenter. Blev bjuden på tårta av några främlingar bland annat. Och så fick jag simkuddar och en kaninmask av mina kompisar, det sprang jag omkring med det var jätteroligt. Hela den dagen är oerhört minnesvärd :)

Har jag något sådant ?
Jag har nog hur många som helst, det går inte att bara välja ett.
Vilket ska jag ta ?
Ögonblicket på Bishops när Johan och jag pussades över våra ölar har jag redan skrivit om,
liksom första gången vi såg varandra.
Men jag har vissa minnen som jag brukar påminna mig själv om, när jag är lite deppad över att saker och ting inte riktigt går som jag ville.
Ett sådant minne är när en tjej i sjuan uttalat sa att jag var mycket bättre än deras vanliga lärare och kan inte jag börja istället för henne.
Ett annat minne är när jag skulle på betygssamtal och an av mina lärare med eftertryck uttalade "Strålande! du har fått mvg på alltihopa!".
Jag brukar påminna mig om det, att jag inte är så kass ändå, att jag faktiskt kan en del. Dessutom var ämnet "Samtida konst" och det ämnet innehåller alla fyra estetiska ämnena och det konstnärliga uttrycket,
Just det, ett annat mycket trevligt minne var 2003 när jag fick emottaga priset "för att ha lyckats förena studierna med ett engagemang utöver det egna jaget", det var efter att jag regisserat Karl XII.
Kul det var.

Nu ska Johan och jag snart bege oss till hans föräldrar och fira jul. Imorgon ska vi åka till Värmland och fira lite mer jul.
Det blir idag,lördag,söndag, måndag och sedan börjar allvaret igen, sedan är det nyår.
Trist att dagarna hamnar på helgdagar, för alla som jobbar, då blir det inte lika mycket ledigt.

Kram kram
och GOD JUL!

Ja. Så är det.

Vi pratade om det en gång i familjen, hur intresserad man är av sina medmänniskor, typ avlägsna släktingar, fd klasskamrater man inte sett på många år och så vidare. Vi kom fram till att jag var den i familjen som var mest intresserad. Men mamma konstaterade en sak som jag nu har kommit fram till är sann : jag är intellektuellt intresserad. Jag är intresserad av vad de här avlägsna släktingarna och fd klasskamraterna jobbar med, var de bor, om de har några barn, vad de gör med sina liv. Men jag är inte intresserad av att ta upp kontakten och bli tjabba och tjenis med dem. Jag är verkligen sådan och jag har kommit fram till att jag är likadan när det gäller mina facebook-kontakter. Jag läser gladeligen deras uppdateringar och blir irriterad på om de inte uppdaterar tillräckligt ofta med barnbilder och magbilder, information om hur det går på jobbet m.m. Däremot tar jag inte upp telefonen och ringer och pratar med dem en god stund. Vilket jag kanske borde ha gjort för länge sedan med åtminstone en och annan. Jag är intellektuellt intresserad helt enkelt, jag vill veta hur det går men jag vill inte blanda mig i för mycket. Jag vill sköta mitt från mitt håll helt enkelt.

Det känns lite dumt att skriva om det här när min kärlek sitter i rummet alldeles intill och spelar gitarr och sjunger.
Jag skulle gärna önska att min första kyss var den där trevande på Bishops Arms den 9 mars när jag försiktigt frågade om han ville ha en puss och vi böjde oss fram över våra ölar.
Men mitt livs första kyss inträffade 1999, dvs ganska sent. Jag var 17 år och han var min första kärlek.
Det var på en parkbänk i Borås Stadspark i juni och det var iskallt och regnigt,  jag hade avskavt nagellack och en svart jacka minns jag. Efter det trodde jag att vi var ihop och jag gick hem dansandes på moln och skrev hans namn en massa gånger i min dagbok minns jag. Hade jag haft en mobil på den tiden hade jag säkert pepprat honom med sms.
Men det gick några dagar och jag har för mig att jag fick reda på att det var slut genom hans kompis först. Själva kysskillen sa att det var för att han fortfarande var kär i en annan tjej som han ville ha, men det gick ett par veckor och sedan såg jag honom på stan med en helt annan tjej. Så var det med det.

Jag har kommit fram till att jag under åren i Karlstad har omgett mig med väldigt lyckade människor. Väldigt starka, intelligenta, duktiga och arbetssamma människor. Ingen av dem är arbetslös, alla har jobb. Dessutom någorlunda välbetalda och riktigt bra jobb. En och annan har t.o.m fått jobb på självaste universitetet. Jag skulle önska att jag vore som dem. Det ÄR jag ju! Egentligen är jag det och det vet jag. Jag har bara haft otur på vägen, skulle det ha kunnat hända vem som helst ? Det kan jag fundera över ibland. Hur blir man sådär jäkla lyckad ? Hur känner sig en sådan människa ? Vaknar en sådan människa upp varje dag och känner "åh vad jag är lyckad!".
Eller måste man kämpa sig till det ? Det vet jag att man måste. Men jag vet bara inte hur det ska gå till.

Det är först nu jag har börjat inse att ett kapitel i mitt liv är avslutat och ihoppackat.
Det börjar närma sig tre år sedan jag flyttade från Karlstad. Jag flyttade tillbaka och trodde jag skulle kunna göra en liten comeback. Men det var inte samma sak längre. Inte för att det var därför jag gav upp, det hade andra orsaker. Men nu sitter jag här i Borås, söker jobb av bara helvete och ska flytta in i en lägenhet med min pojkvän. Jag får inte lov att ta mer csn och jag kommer inte att läsa mer.
Tre år av spex
tre år av klaraborg
ett år av liten men tuff
ett år av aktivt kårarbete
ett halvår av lite av varje
det är över

Min dröm är att jag om tio år ska sitta i en egen, vacker, renoverad, skitsnygg bostad delad med Johan. Jag ska ha ett fast heltidsjobb som jag ska trivas ypperligt med och jag ska ha tre små knoddar.
Jag har inget dera, jag har bara Johan, och det är minsann inte så bara. Han är lyckan i mitt liv, han är solen i mörkret och månen och stjärnorna. Om han var ett hav vore jag en våg och så vidare.

Men det hindrar mig inte från att drömma om att saker och ting vore bättre. Vad det gäller jobb så har jag faktiskt ingen konkret önskan just nu om vad jag ska jobba med. Jag vill ha ett jobb vad fan som helst, bara det är ett jobb. Jag söker jobb på bred front också, men det dyker inte upp något.
Jag tror att jag måste bredda min front ytterligare på något vis. Om jag inte ska gå arbetslös ända fram till sommaren, vilket jag inte har någon lust till. Jag har sökt en kurs i norska nu iallafall, få se om jag kommer in, då har jag iallafall NÅGONTING att göra.

Det är ganska intressant måste jag säga att varje gång jag ska skriva inlägg som handlar om vad jag har på mig så har jag rätt lite på mig.
Just nu inte mycket mer än en ljusblå morgonrock i fleese med mörkblå blommor, samt en stor gulsvart handduk om huvudet.

Började dagen i dag med att må fruktansvärt illa, jag har hållt på att spy ett flertal gånger men det kommer inget.
Har fortsatt med att söka massa jobb och vara avundsjuk på alla andra som får jobb svinlätt för att de har så jävla bra självförtroende... Ja och en yrkesexamen, det hjälper ju till. Det är som Johan säger : de lägger mig i B-högen, andra prioritet. I.o.m. att jag bara har en kandidatexamen.
Jag ska snaart klä på mig och ge mig ut i skidspåret.
Sedan måste jag väl gå och handla.
Om jag orkar. Jag mår som sagt inget vidare.
Ha det gött där ute!

Jag tänkte att jag skulle vänta till söndagsskvällen med att skriva detta inlägg.
Men sorry guys and girls jag har verkligen inget speciellt att säga om denna vecka.
Vad har jag gjort?
Det enda är att jag har haft några samtal med arbetsförmedlingen och lagt upp en plan. Jag har gått fram och tillbaks till stan och jag har åkt längdskidor två dagar. Typ en och en halv mil.
Just det jag, jag var på quiz i torsdags med Jessica och Angelica. Det var riktigt trevligt. Vi fick arton poäng av tjugoett och flera av dem var min förtjänst, visst sänktes det ett par öl också och samtalades med en fransman på bräcklig skolfranska, jag rabblade lite fransk grammatik också, som jag minns från högstadiet. J´at, tu est, il/elle est, nos sommes, vos etez, il/elle sont. Sådant minns man av någon anledning.
I fredags hade jag peppat och sett fram emot att åka till Göteborg och träffa Göteborg-Sofia. Men tji fick jag, dels var hon sjuk och dels fick jag inte låna busskortet av syrran för hon skulle dit själv. Trist, trist.
Annars har väl veckan varit som vanligt.
Jag sover rätt länge, sitter och surfar efter jobb och söker de jag kan, sitter på facebook, pratar med Johan en hel del på chatt eller telefon, lagar mat, diskar, sopar. Pratar med resten av min familj och parkerar mig framför teven vid ca 20.00 och sitter kvar till ca 23.30 då jag går och lägger mig. Typ så ser det ut.

Jag är förbannad
Förbannad på alla som ska lägga sig i något så förbannat
Varför stack du ?
Vad gjorde du när du var borta ?
Varför hoppade du av utbildningen ?
Men hallå, skulle inte du plugga ?

Det har inte ni med att göra.
Jag begriper mig helt enkelt inte på människor som har ett sådant jävla behov av att lägga sig i andras liv. Själv låter jag människor vara. Känner de att de vill dela med sig så är de välkomna att göra det, men jag tänker inte peppra dem med en massa frågor.
Jag är helt övertygad om att det går en massa rykten om mig. Själv lyssnar jag aldrig på rykten. Rykten är ta mig fan det värsta jag vet.
Idioter!

Hejhej!
I min handväska har jag följande:
En mycket sliten röd plånbok innehållande: fyra lånekort, två kopieringskort,ett bankkort, ett icakort, ett friskis och svettis- kort, två medlemskort, två busskort, en femtiolapp, fyra femmor, tre enkronor, två tior.
En mycket sliten tre år gammal röd mobiltelefon, Sony Ericsson W450i.
Ett ett år gammalt rött, svenskt pass.
Ett par tre nycklar i ett rött nyckelband.

Någon enstaka gång även en mascara och en läppglans. Kanske en kam och eventuellt lite tamponger. En penna och något skrynkligt papper.

Detta är vad jag äger och har. Varken mer eller mindre. Och jag är verkligen inget tjejig, jag bär inte med mig en massa,massa grejer som många andra gör. Detta är vad jag har.
Detta är vad jag bär med mig.

Idag som vanligt deppad över arbetslösheten och att alla andra får jobb utom jag. Att ingen mer har ringt efter att jag jobbade i torsdags. Men det är väl bara att hålla ut. De KOMMER ringa, någon gång.
Hur det än går så kommer jag att överleva. Det är ju så man får tänka.
Nog hade jag velat åka på semester om somrarna men... Det kanske inte gör en till en lyckligare människa.

Jag har två stycken. En av var sort.
Min syster Tyra föddes 1979 och är alltså min storasyster, och sedan har jag en bror, en liten sladdis, Rasmus föddes 1992.
Jag är väldigt glad att jag har mina syskon, fan vad tråkigt livet skulle ha varit om man varit ensambarn.
Min syster är också min bästa vän som jag hittar på allt tillsammans med, vi festar, går på bio, går på stan, åker skidor, you name it. Dessutom har hon alltid massa idéer om vad vi ska hitta på. Hon är en kreativ idéspruta som tycker om när det händer saker. Hon är väldigt familjekär och bryr sig verkligen om sina syskon, hon är väldigt klassisk storasystersaktig skulle jag också vilja säga. Hon förmanar mig och så, men hon ser också till så att jag får tummen ur arslet och gör saker, vilket är bra.
Hon tycker väldigt mycket om julen och att göra julgodis och baka och sådant, eller hon gillar högtider över huvud taget kan man säga, mer än vad jag gör.

Min bror är typ världens coolaste lillebror. Han är oerhört smart, rolig och en riktig skådespelartalang. Han är väldigt ofta ute på saker, som teaterrep och LAN-fester som pågår i dagar, han är lite nördig och säger själv att han är stolt över att vara nörd. Men han är så mycket mer, dessutom gillar han att träna och känna sig som Gaston i "Skönheten och Odjuret".

Igår blev jag inringd och fick jobba ett par pass på högstadiet, i engelska. Jätteglad för det är jag men samtidigt orolig för att jag inte ska bli inringd igen, men jag har ändå ringt till fem skolor så det borde jag ju bli... Dessutom finns det fler skolor jag kan intresseanmäla mig till men jag tror jag väntar med det tills efter jul. Men eftersom jag är neggo beggo så...
Hur som helst. När man ska ut och jobba måste man vara respektabelt klädd. Så jag satte på mig en lång svart blus, båtringad med långa ärmar och extra kant där nere, till det ett par grå byxor. Mamma tyckte byxorna var förfärliga av någon underlig anledning. Det var ett par av få byxor jag har som det inte är någon förslitningsskada på. Eftersom jag hoppas på att bli inringd även idag ska jag sätta på mig en ceris snygg kofta och en svart topp samt en snygg hårklämma. Jag tror dock inte att de ringer när nu klockan blivit så här mycket.. tyvärr. Men ikväll kommer Johan :)
Det ser jag fram emot sannerligen.
kram på er där ute

Måste bara säga det
Fan vad jag är uttråkad!

Jag har pratat i telefon med Johan en bra stund
jag har ätit en massa plock
jag har facebookat som tusan
jag har farmvillat till max
jag har kollat igenom alla bloggar

jag behöver en bok helt enkelt.
Funderar på om jag ska ge mig in på Röda Rummet
trots allt gav jag den inte någon ordentlig chans när jag läste svenska.
Som så många andra böcker jag inte gav en chans...dvs jag gav upp efter några kapitel.
Strändernas svall, till fyren, tåbb med manifestet, halva brott & straff, pappa goriot, odyssén och iliaden.
Ändå satte jag varje tenta. Jag har mina poäng. Det är fan sanslöst, det borde jag skriva en insändare om. Men jag har lovat mig själv dyrt och heligt att jag SKA sätta mig och läsa allt jag inte läste en dag. Så varför inte gå igenom Strindberg som en lättsam början ;) ?

Hej!

Vad det gäller åsikter, tro och liknande så har jag alltid varit min pappas flicka. Dvs, superateist. Redan när jag var liten hävdade jag bestämt att Gud inte fanns , och när de andra barnen sa t.ex "Jag lovar, tio fingrar upp till Gud" så sa jag "tio fingrar ner till tomten". Jag var alltså helt på det klara med att tomten fanns men inte Gud. Mina föräldrar var gifta borgerligt och valde att inte döpa sina barn, det var givet, och jag kände till det redan som liten och fick då höra : "då heter du ingenting, då kan vi kalla dig för Ingen".
Detta till trots fortsatte jag envist min ateistbana, ingen tro över huvud taget, det finns inga andliga väsen och när vi dör då dör vi. 

Däremot ändrades det hela lite sommaren 2006, då avled nämligen min vän Josefin, 24 år gammal, mycket tragiskt. Då fann jag tröst i att tänka att hon låg på en bädd av rosa moln och var omgiven av tusen änglar som sjöng för henne, att hon befann sig i total lycka och friskhet. Jag tror att tron kan vara bra när man vill finna tröst och ända sedan dess har jag tänkt att någon form av himmel kanske finns, någon form av liv efter detta, och isåfall är detta liv helt av godo. Jag vägrar tro på helvetet, det finns ju de som hävdar att finns det en himmel så måste det finnas ett helvete, men det hävdar inte jag.

Jag är ganska intresserad av religion och har läst några poäng på Linnéuniversitetet. Tänkte bli lärare i svenska och religion men det sket sig. Jag pallade inte med alla texter och gudar och andar och deras olika meningar och betydelser, seder och historier. Jag ska satsa på något annat tror jag. Har ju trots allt en massa poäng i film och kulturkunskap, förutom svenskan.
Det här med tro är inte riktigt min kopp te.

Jag vet inte vad jag ska ta här. Det är jättesvårt...hmm... nej jag kan inte komma på något.



Men ett ögonblick såg jag dig min vän,
det var innan jag började känna saknaden
det var innan jag visste att du var den
den som skulle vara vid min sida i evigheten

Hej!

Jag har många goda vänner som jag dock träffar allt för sällan.
De enda jag träffar ofta är min pojkvän, syrran och mamma. De är alla mina bästa vänner som står mig allra närmast. Men jag har några vänner också.

Jag har Kim. En genomgod,härlig tjej med en underfundig, torr humor och en härlig förmåga att fälla precis rätt replik vid rätt tillfälle. Förbannat smart är hon också och just nu jobbar hon på en skola i Sveg.

Jag har Sofia. En känslosam tjej med otroligt mycket utstrålning och en blommande livsglädje. Gillar som mig att freaka loss och att verkligen hänge sig, i synnerhet när det är fest.

Jag har en Sofia till. Vi har dock haft ytterst sporadisk kontakt de senaste åren. Men hon har räddat mig när jag varit som mest deppad och hon är otroligt spontan, levnadsglad, kreativ och spexig. Jag gillar den tjejen.

Jag har Jessica. Smart, tänkande och allvarlig men samtidigt glad och spexig, intensiv på ett positivt sätt. Man glömmer aldrig henne, hon lämnar avtryck. Väldigt seriös och duktig också.

Jag har Hanelle. Jordens snällaste människa, alltid kärleksfull och givmild. Har fått stora insikter om livet och inspirerar ständigt. Vet vad som är de sanna värdena. Väldigt närvarande i allt hon gör, alltid eftertänksam.

Jag har fler ändå. Som festglada, smarta, envisa, intensiva och humoristiska Linnis. Jag har energiknippet Johanna, godhjärtad och sökande. Glad och utlevande.

Jag har Palm. Kreativ, tänkande och glad tjej. Alltid redo för nya upptåg.

Jag har en himla massa bekanta.
Jag har före detta vänner som glidit ifrån mig och andra jag har valt bort.
Jag har ingen enskild bästa vän men många som har trampat i mitt hjärta.
Alla jag har nämnt här har trampat i mitt hjärta.

Åååå... SUCK.... STÖN

Jag har sökt ungefär fem miljarder jobb och inte EN ENDA har hört av sig för att fråga om jag vill bli intervjuad. Det känns verkligen skitpissigt. " Du har goda möjligheter att få ett jobb". MY ASS
Jag måste verkligen skriva helpissiga personliga brev.
Allt hade varit så himla bra om det inte vore för det
*suck*

Jag fyller på här när denna dag är slut.
Som vanligt vaknade jag någon gång vid 8 och tänkte "ska jag vara duktig och gå upp?", men somnade om. Sedan vaknade jag och somnade om flera gånger till innan jag slutligen gick upp, rekordsent, halv tolv.
Kollade mobilen och hade då flera missade samtal från min syster, så ringde henne och har sedan dess letat i hela huset efter en kjol och ett par strumpbyxor hon vill låna, men utan framgång.
Sedan hittade jag grejerna av en slump och kunde med gott samvete inleda resan hem till min syster.
Blev bjuden på lunch där och tog därefter en promenad hem, där jag hann mellanlanda och diska och städa och greja i köket samt prata två långa samtal, ett med pojkvännen och ett med en vän. Sedan bar det iväg mot Norrmalm, hade rejält ont i fötterna när jag kom fram efter att ha vandrat i snön i mina dåliga skor. Eller så är det fötterna det är fel på... Yogan var iallafall till belåtenhet men jag blev riktigt skraj av kvinnorna där. De pratade om andeväsen och syner de fått och att det fanns ett stort klot precis i rummets mitt och allt vad det var. Det skrämde mig må jag säga, jag tycker inte sådant där är något trevligt alls.
Men det var trevligt att träffa min yogaväninna iallafall, efter yogan vandrade iväg till poetryfinalen men vi hann bara höra tre dikter, sedan var det slut. Fjortisarna nummer ett vann ;) hihi... Får man säga så ? Nej men de är jäkligt duktiga med sina dikter det får man ändå säga. Värdiga vinnare. Även om jag bara fick höra en av deras dikter.
Sedan fick jag prata lite mer med min väninna innan jag begav mig hemåt, åt en kolhydratfri kvällsmat, tittade på grotesco, nyheterna, kulturnyheterna och därefter mera disk och städ och lyssnande på radio. Sedan satte jag mig här.
Det var min dag det.
Går strax och lägger mig
kram

Utdrag ur Nationalencyklopedin

Någon på en gång uttömmande och allmänt accepterad definition av kärlek kan knappast ges. Kärlek kan uppfattas utifrån olika aspekter, den världsliga och den religiösa, utan att de ska uppfattas som varandra uteslutande kategorier.

Vad jag tror

Kärlek mellan två människor är något som uppstår då man finner ömsesidigt samförstånd och upplever att ens hjärtan slår i samma takt. När man finner att denna andra människa är rakt igenom god och fylld av något gott och att dens sinnen appelerar till en själv. Man upplever det som att allting är enkelt och självklart, man kanske upplever att ödet har bestämt så, att det fanns en mening, att man var skapta för varandra. Jag tror att upplever man det så är det riktig kärlek men jag tror inte för den skull att det är så, saker är inte förutbestämda. Dessutom finns ju den mer villkorslösa kärleken, den som SKA finnas mellan en förälder och ett barn. Som förälder utgör sig den starka kärleken i att  man får starka känslor så fort man ser sitt barn första gången och man känner instinktivt att detta liv ska jag förevigt beskydda. Som barn handlar det om att man känner den ultimata tryggheten hos sin förälder, det är den som ska beskydda en från allt ont och det är den som har alla svar, det är den som ger tröst och varma ord. Så ska det vara om verkligen vore mest optimal.

naturell yoghurt
brocolli
köttfärssås
ost
nötter
pepparkakor
glögg



Det är ändå nästan inte en enda som läser min blogg. Så varför blogga?