Perspektiv
Igår när jag kom hem från krogen, gråtandes, loggade jag in på facebook för att inaktivera min profil.
Jag hann lite snabbt läsa ett inlägg från en gammal vän från förr, om hennes mycket sjuka lilla barn.
Det satte lite perspektiv till saker och ting.
Jag grät som en stucken gris hela bussresan hem pga en sak som egentligen är en skitsak.
I det stora hela.
Tjej 1 dejtade kille X, tjej 2 råkar träffa kille X, det går upp för mig att det är samma. Tjej 1 "förbjuder" mig att berätta för tjej 2. Eftersom det verkar som att tjej 2 inte längre är intresserad....
vad fan gör jag ?
Det som är fel.
Visar det sig.
Tjej 2 skriker att jag inte längre är hennes vän, att jag ska försvinna ur hennes åsyn, att det inte finns någonting att förklara.
Det brister för mig fullkomligt.
Hon betyder så jävla mycket för mig.
Mina vänner betyder så jävla mycket för mig.
Men sällan har min kärlek varit besvarad.
I ren frustration och med lite alkohol i blodet kände jag att nu, fan, nu inaktiverar jag facebook för jag orkar inte längre.
Relationer mig hit och relationer mig dit, skitsnack, snokande. Hit och dit och upp och ner.
Jag som sitter och är avundsjuk och bitter och vresig.
Frågan är...
Ska jag börja med psykolog igen?
I ungefär 3 år gick jag hos psykolog och ett år hos en terapeut.
Jag inser ju vilket jävla vrak jag från början när jag inte har kommit längre.
När jag fortfarande ser på mig själv som en liten lort.
Längtar efter mitt ex
