uddatjejen

Man måste bliii någonting, ha ett yrke, höra till, jobba, dra hem brödfödan. Jag är 30,5 år och jag har aldrig haft ett fast jobb. Jag har ingen yrkesexamen, jag har gett upp två karriärer och jag har ingen som helst aning om vad jag vill göra.

Jag har provat skola, förskola, vårdbiträde, personlig assistent, telefonintervjuare, fabriksarbetare, arkivarieassistent, receptionist, en typ liknande museipersonal, jag har pluggat lika mycket som en läkare, jag har gjort allt möjligt. Men ingenstans trivs jag och ingenstans känner jag att jag har hittat hem. Jag vill sååå inte gå till jobbet imorgon, så har jag känt varje dag i flera veckor  nu, att jag vill verkligen inte gå dit. Jag har ingen lust. Suck och stön.

Har kommit på en sak ... Fan vad mycket jag gör egentligen :

hemgården,friska borås,vänsterpartiet, nämndemansuppdraget, fairtade-butiken,dockteater,skrivarcirkel,läkare,psykolog,kontaktperson,dietist,företagsteamet,amia... Känns som jag har glömt något ... pojkvän, kompisar, familj, lägenhet, övriga behov... Vänner utspridda lite överallt som man vill hälsa på... Stundande lmt-fest i Karlstad, som jag inte har berättat om för någon än och som nog inte kommer bli av... Eftersom jag lever på lånade pengar så kan jag inte riktigt ta ut svängarna, men hinner jag få lite mer kosing innan dess så kommer jag åka! Jag vill så gärna unna mig något... Men det kommer bli Hovmantorp, Karlstad och sedan direkt skidsemester :D

Jag ska på skidsemester med Johans familj :D

Det kommer bli en utmaning, men jag ska försöka ta min plats eller vad man ska säga...Jag tänker laga mat, jag tänker diska, jag tänker betala för mig själv, jag tänker komma med förslag, jag tänker säga ifrån, och jag tänker låta min älskling vara. Han får vara precis som han vill. <3

jag var ute på promenad och ute på ett öppet fält en bit från bebyggelsen, när en främmande människa dök upp plötsligen och började prata med mig. Jag ignorerade och fortsatte gå, personen gav sig inte utan fortsatte... Jag började springa, blev eftersprungen, skrek och sprang. Undrar om jag överreagerade ? om det antagligen inte var någon fara? men just att främlingen började springa också...det var då jag blev jäkligt rädd. Jag ringde min pappa så fick han komma och möta mig på lidl och följa mig hem, han trodde inte det var någon fara, jag ringde Johan och han trodde inte heller det...

Men hade inte ni blivit rädda om en främling som ni försökt skaka av er springer efter er när ni börjar springa ?

Ibland kan jag tänka att jag är en så förbannat misslyckad människa. Men så försöker jag tänka som min psykolog säger att jag ska tänka... Vara glad för det jag har och det jag har övervunnit och det jag kommer att övervinna, hinder jag hoppar över varje dag. Saker jag faktiskt bemästrar och kommer att bemästra. Försöker tänka att det i slutändan är så oerhört lite som skiljer... För det är verkligen det, det kan skilja på så otroligt små mariginaler. Vi som vinner är vi som faktiskt kan klara av att bete oss som folk, som faktiskt blir omtyckta vart vi nu går, som kan ro saker i land utan att trampa folk på tårna. Sådant diskuterar jag en hel del med Johan, han tycker det är ett oattraktivt drag att trampa folk på tårna bara för att man själv ska fram, och sådan har jag aldrig varit. Det är inte det som är de viktiga värdena i livet.

Så...Jag ska sluta tänka att jag är misslyckad som inte blev något inom teatern, musiken, konsten, politiken eller allt annat som jag har pysslat med, som inte blev lärare. Jag har faktiskt testat på mer än de flesta ändå. Jag har testat förskola, äldreboende, högskola, fabrik, telefonintervjuare, nu reception. Jag har överlevt det hela. Jag har testat att vara overallsfestare deluxe med allt vad det innebär. Jag har varit på de roligaste festerna som någonsin kommer att besökas av någon, för att det är vad jag själv har gjort det till också. Jag har haft de roligaste vännerna, jag har varit vän med underbara människor som jag ser upp till och verkligen aktar. Folk som är renhjärtade, helhjärtade, står upp för sina ideal, som inte trampar på någon. Jag tänker på människor som E, A, K, A, B, C... Ja strunt samma, ta åt dig om du vill, för läser du min blogg så är du min vän och kommer alltid vara det. Och förlåt för alla jävla pengagräl... En sak har jag lärt mig, lägg dig aldrig i någon annans ekonomi, oavsett från vilket håll.