uddatjejen

Det var nog lite naivt och tro att jag skulle kunna sluta med Facebook.
Jag avaktiverade skiten efter incidenten förra veckan.

Detta har hänt : Person av manligt kön med uppenbart intresse av min person börjar skriva en massa på facebookchatten. Han ger mig mer uppmärksamhet än vad min pojkvän och än så länge sambo gör. Jag känner mig grymt irriterad av detta faktum. Jag tar upp det med min pojkvän. Vad jag inte hade tänkt på är att han är av svartsjuk natur och har svårt med tillit. Att säga det jag sa var nog det dummaste jag kunde göra, han tror att det är något mellan mig och den här killen. Det är det inte. Det kommer det aldrig bli, faktum kvarstår att han har gett mig en massa uppmärksamhet och jag har känt mig smickrad av denna uppmärksamhet. Jag har tagit upp det min psykolog och hon säger att jag inte ska känna skuldkänslor för det. C säger att alla känslor är tillåtna att känna och B säger ungefär samma sak, jag måste tillåta tanken att komma. För tanken har kommit. Tanken på att tänk om jag ändå är intresserad av den där typen. Det är inte förbjudet att tänka så, ibland kan jag faktiskt tycka att det är lite förljuget det där med parförhållanden och tvåsamhet, jag tror iallafall absolut inte att alla är skapta för att leva på det viset, en del kan det , men absolut inte alla. Johan och jag är nog ganska bra på att leva så eftersom vi är så pass lugna och har lång stubin, men vi är absolut inte optimala för det heller. Jag skulle nog kunna kräva mer än vad jag gör, jag kräver några snälla ord och lite gulligull om dagen, för det tvättar jag all tvätt, lagar all mat, städar,handlar och springer ärenden... Men det är för att det inte blir gjort annars. Det är samma sak med min mamma, ingen mat blir någonsin lagad om inte hon lagar den, ingen tvätt blir tvättad. Eftersom jag inte vill gå omkring i min egen skit så väljer jag att tvätta,handla och laga mat. Städar och diskar nog lite mer än honom också. Men det är en månad till, sedan upphör vårt samboskap. Jag kommer tillbaka på ruta ett, ska flytta in i en pytteliten etta precis jämte ICA i Brämhult. Sedan ska jag nog börja i kören igen, och kanske med lite andra fritidsaktiviteter. Sedan får jag nog ta och börja söka en massa jobb igen också. Jag blir snart utförsäkrad.

Usch jag blir så tröööött på alla som ska lägga sig i så förbannat.
Alla ställer sig så totalt oförstående att man hoppar av utbildningar och inte känner att man klarar att jobba som lärare.
Men nu är det så, jag tvingades hoppa av min utbildning och tre överläkare inom psykiatri i Borås hävdar med bestämdhet att jag inte klarar stress och därmed inte kan jobba med något stressigt, därmed inte som lärare. Punkt slut.

Nu tappade jag ämnet helt och hållet, skulle egentligen blogga om att jag inte lyckades sluta med Facebook, jag avaktiverade mitt Facebookmedlemsskap när jag ville bli av med han den där manliga, flirtande personen. Men jag aktiverade det på nytt efter fem dagar, raderade honom istället. Jag har ännu inte hittat något annat att fylla tiden med än facebook, min övriga tid när jag inte är på Högskolan eller umgås med någon alltså. Och nu verkar det som om C är påväg att vända mig ryggen, vilket känns väldigt tråkigt... :/

Jag har alltid haft olika föreställningar. Som DEN personen vill jag vara kompis med, för den verkar så himla trevlig,djup,insatt,tänkande,klok osv. Jag vet flera personer som jag önskar att jag var kompis med, personer som jag tror jag skulle komma jättebra överens med.
Men det vill sig inte, jag gör någonting fel helt enkelt.
Jag är inte tillräckligt trevlig,djup,insatt,tänkande eller klok... Jag ger helt enkelt inte intrycket att vara en person man vill bli kompis med.
Vem fan har suttit och trånat och tänkt ... Ååå Maalin, henne vill jag bli kompis med.
Fast iofs... I en hel del fall är det nog mitt fel att vänskapen har tagit slut.
Jag har nämligen rätt hårda krav, jag tolererar inte vad som helst.
Inte uttalanden som att "du räknas inte " eller "tjejer har samma intelligens som en gräshoppa" eller "skulle min son bli bög så skulle jag skjuta honom ifrån familjen". Och säger folk att det har blivit för mycket av en, att man har klistrat sig fast som ett plåster som det inte går att bli av med... då lägger jag benen på ryggen. Därför att isåfall var man inte önskad, tyvärr gjorde det att vänskapen tog slut mellan mig och en underbar person. Det är svårt det där med känslor, man ska inte förväxla dem. En anledning till att vänskapen tog slut mellan mig och denna person var att jag sa mig vara kär i honom. Men det har jag egentligen aldrig varit. Men jag har likväl starka känslor för honom, han är trevlig,djup,insatt,tänkande och klok. Det känner jag flera tjejer som är också, men jag är inte kär i någon annan än Johan.
Jag kan verkligen glömma ibland hur lycklig jag är,det får inte glömmas. Det är få förunnat.

*
Fan vad sådant där känns obetydligt när man tittar på världens barn-galor. Jag vill verkligen engagera mig och jobba för barn och för de fattiga, det är så frustrerande att inte kunna göra någonting.

Jag vill vara med er och kasta ruttna ägg
från balkongen på ert busiga förkick
Jag vill ha en kompis med flätat skägg,
inget vaxigt backigt slick!

en kompis med skivor som är bra
en sådan kompis vill jag ha!
en kompis som är som jag.

bara det att jag inte är tillräckligt bra för det
inte tillräckligt true för att få vara med

Det räcker inte att jag sitter på en kudde och njuter av det jag hör
Det räcker inte att jag pratar om det som är viktigt, som jag gör

Nej jag måste kunna meddela
jag måste kunna göra
jag måste kunna skillnader
jag måste kunna höra
jag måste vara vågad
jag måste kunna hela
jag måste kunna såga
och gud vad jag måste spela !

Hela jorden är full av grupper
och det spelar ingen roll
om grupperna är gjorda av snobbar
om grupperna är gjorda av troll

Några av oss passar aldrig in
och blir aldrig delen av någon grupp
Känner aldrig acceptansen som sin
Kanske för att ingen bara ställer sig upp :

Snälla lilla Malin, vi föddes ej med guldsked

Snälla lilla Malin,visst får du vara med !