uddatjejen

Hittade några tygmärken som ännu inte var pålimmade. Hittade även en tub textillim i en låda när jag storstädade. Så det fick  bli att limma på dem. Frågan är dock om jag någonsin mer kommer att använda den ? Har nästan inga kompisar som fortfarande overallar sig. De flesta har tröttnat, flyttat, skaffat familj, blivit vuxna.

Det finns de som föraktar overaller, suparvisor och allt som där hör till. Jag kan säga som såhär att jag förstår dem. Många låtar är vidriga och sexistiska och har bara blivit värre med åren. Men det finns en annan bit i det hela som är enormt positiv, en sorts "alla-ska-med"-anda som inte exkluderar någon och som är ständigt positiv till allt och alla och som är lätt om hjärtat och varm om själen. Man blir sedd. Man är någon, man tillhör ett sammanhang. För mig, som varit mobbad och utanför till och från under hela skolgången och haft stora problem att smälta in var overallgemenskapen ypperlig just där och då. Inte minst för den uppmärksamhet man faktiskt fick av det andra könet. Idag har jag hittat min man, han var inte ens student när vi träffades och jag tror aldrig att han kommer sätta på sig en overall. Jag hade dock aldrig vågat mig på att så att säga stöta på honom om jag inte redan skaffat mig lite självförtroende angående det andra könet. Jag visste att jag är en lite annorlunda men söt och charmig tjej.
Jag tror att alla behöver ett sammanhang och en gemenskap och det är inget fel i det. Vissa har ju sådan tur att de hittar sina kompisar redan i förskolan och sedan är de vänner resten av livet eller åtminstonde upp till trettioårsåldern. Flera kompisar till mig har sådana kompisar och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att kunna konkurrera med den sortens vänskap. Själv har jag inga vänner kvar sedan barndomen. Jag har fått skaffa mig vänner senare i livet och ju äldre man blir desto svårare. Jag flyttade till en annan stad för ungefär tio år sedan och kände inte en kotte, då behövde jag ett ställe att söka mig till, stället fanns, jag fick chans att gå på gemensamma fester varje helg om jag så ville eller så arrangerades mer stillsamma saker, fanns dock alltid någonstans att gå. Jag träffade genuina och godhjärtade människor. Träffade även idioter, men det hade jag gjort var jag än hade hamnat.
Jag tycker dessutom att det är viktigt att man träffar idioter och får sådana upplevelser också, är man bara i samma lilla krets av människor alltid... då lär man sig inte upplevelsen över hur bra man är... man vet inte hur bra man är? Visst är det så ?

Sedan markerar inte bara overallen en gemenskap utan är också ett otroligt bekvämt och skönt, enkelt plagg som gör en uppklädd utan att man behöver klä upp sig. Att samla på roliga märken med fyndiga motiv är också roligt. Även om man kan störa sig lite på sexistiska och alkoholförhärligande motiv, så finns det mycket akademisk och torr humor och annat. Synd bara att det inte är lika roligt nu som för sådär en åtta år sedan, folk har ballat ur, visorna har bara blivit snuskigare och alkoholen har tagit en allt större plats. Det har blivit ett vi och ett dom på ett helt annat sätt än på min tid.
Jag har dock min tid i Karlstad att tacka för många roliga minnen och ljuvliga stunder.
Overallen har sin viktiga del i det hela!

Jag är otroligt dubbel.
Jag är medlem i republikanska föreningen.
jag hatar verkligen att man kan ärva makten och pengarna och jag hatar orättvisor. Att någon ska födas med vetskapen om att den är prinsessa ,och därmed aldrig någonsin kommer behöva oroas över någonting av det vanliga och världsliga... Aldrig över räkningar och karriärval och sådant som vi andra behöver oroa oss över. Det stör mig verkligen. Samtidigt var jag tvungen att gå in och kolla på nätet om dom hade lagt upp någon bild, hur stor ungen blev och blabla... Skiter visserligen i vad ungen får för namn men är samtidigt glad att det blev en flicka. Och jag sitter och BLOGGAR om det. Det är något konstigt med mig helt enkelt. Jag är ju precis likadan när det kommer till radio och melodifestivalen. Jag hatar schlagermusik men sitter där på lördagskvällen och propsar på att sällskapet ska rösta och sätta poäng på skiten, ser fram emot kvällen hela lördagen och bänkar mig. Jag kollar på nobelfesten också, och jag kollade på kungabröloppet. När jag var liten kollade jag på "Kär & Galen" och älskade speciellt momentet när dom visade klänningen. Hade dock en förklaring till det hela redan då : det var så härligt att sitta och myrysa, att sitta och gotta sig till det töntiga i det hela och sitta och fnissa åt spektaklet. Det är samma sak nu, jag älskar att hata kungahuset på något sätt. På något sätt inte för jag tycker hysterin är bara FÖR stor... Bröllopshysterin var ju sanslös, vika så otroligt mycket mediatid till det. Nej, det gillar jag inte.... undrar om hon har hår ?

En person med Aspergers syndrom kan ha problem att förstå andra människors känslor: de meddelanden som sänds genom ansiktsuttryck, ögonkontakt och kroppsspråk missas ofta. De kan också ha problem med att visa empati med andra människor. Därför kan personer med AS uppfattas som egoistiska, själviska eller hänsynslösa

Personer med AS måste lära in och aktivt tänka på sådant som många andra tar för givet. Ett exempel är att personer med AS har svårt att läsa av innebörden i instuckna kommentarer, mimik och intonationer i ett samtal och därför kan umgänget med andra personer ibland vara mycket tröttande då missförstånden sker på alla plan.De flesta barn slutar att uppfatta detta ljud efter en stund och kan bara höra det om de medvetet lyssnar efter det, men ett barn med AS kan ofta bli distraherat, upprört eller till och med (i fall där barnet har problem med att reglera känslor som ilska) aggressivt om ljudet håller i sig.^[29]

Personer med Aspergers syndrom kan ha begränsat tålamod för saker som faller utanför deras intressen. I skolan kan de uppfattas som mycket intelligenta underpresterande eller överpresterande elever, som tydligt kan överträffa sina skolkamrater inom sitt intresseområde, men är ständigt omotiverade att göra läxor (ibland även inom sina intresseområden). Andra kan vara hypermotiverade att överträffa sina skolkamrater.

Om nu någon läste förra inlägget och blev lite orolig så kan jag meddela att det känns mycket bättre nu.
Johan har varit supergullig och överöst mig med kramar och fina ord. Så det kommer inte ta slut mellan oss och vi kommer inte gå skilda vägar. Däremot gick han med på mitt förslag att han kanske ska åka ner till sina föräldrar och stanna några dagar för att han ska slappna av och vi ska få ta det lite lugnt var och en på sitt håll. Min psykolog föreslog dock någon typ av parterapi och det är nog däremot inte aktuellt. Vi bråkar ju inte utan kommer överens för det mesta och vi visar känslor och vi är gulliga mot varandra. Det enda är det där med den förbannade sömnen. Gillar inte att T ska ha rätt jämt... Hon föreslår alltid samma saker som läkare och psykologer föreslår. Nu senast är det avslappningsskiva, jag ska lyssna på avslappning varje kväll för att varva ner och sova gott. Få se om det funkar, jag är skeptisk. Tyvärr. Men det kan ju inte vara dåligt iallafall.

Allt är bara helvete, åt helvete med allt kan man säga.
Och värre kan det bli
Min erfarenhet säger det, att tycker man att man har nått den absoluta botten så kan det alltid bli värre
Det är som det största bryderiet nu är sömnproblemen.
Jag får inte lov att vända på dygnet ,och det är jätteviktigt att jag sover åtta timmar i följd och går och lägger mig och går upp i vettig tid. Det är jätteviktigt att jag får in rutiner och det kan handla om allvarliga konsekvenser om jag inte följer det. Men jag har en sambo som inte heller mår bra och han klarar inte att lägga sig i normal tid, han klarar knappt att lägga sig över huvud taget. Han mår verkligen jättedåligt just nu men han vägrar söka hjälp. Hade det inte varit för att han mår dåligt så hade jag mått bra, men han är det viktigaste av allt för mig, så med andra ord mår jag som allra sämst när han mår dåligt. Min sömn blir extremt störd av att han är uppe också, men vad ska jag göra ? Finns ingenting att göra. Ska till min psykolog idag men sitter och hoppas på att de ska ringa och ställa in tiden, jag vill vara hemma hos min älskling. Psykologen kommer bli oroad över mig och kanske lägger dom in mig, eller sätter in någon jävla resurs som ska komma hem till oss på besök och se så att vi klarar vardagen eller något.
Å andra sidan behöver jag ju inte säga som det är.
Gillar att överdriva saker i den här bloggen, den är min ventil ut och här kan jag verkligen spy ur mig all skit och all ångest. Riktigt så illa är det väl inte som jag har sagt, men det där med sömnen måste fixas. Det här håller inte.

Nu ikväll har jag gråtit lite. Det är en del som är jobbigt nu. Jag flyttade till Borås och Johan hade ingenting emot att flytta med mig, eftersom jag bestämt mig för att det är där jag vill bo och ingen annanstans. Detta av två anledningar : 1, närheten till min familj, 2, goda vårdmöjligheter.
Nu är det dock så att saker och ting har inte riktigt blivit som det var meningen. Johan trivs inte. Han har inga egna vänner att umgås med och saknar vännerna och umgänget därhemma. Han vill flytta hem till hovet igen. Men jag vill inte behöva börja om från början ännu en gång, ännu ett nytt vårdteam som ska läsa igenom en massa journaler och få någon sorts bild av mig och min problematik. Om man bara kunde vända på ett blad och bli frisk igen på ett kick, vad bra det vore. Men jag kommer nog vackert få gå och sätta mig i den där stolen i några år till, jag kommer få knapra mina små, vita piller och ständigt svara på hur jag mår, registrera varje rörelse och ligga och vrida mig på nätterna. Enkelt sagt: jag vill inte behöva börja om igen, därför vill jag inte flytta. Men vad gör man inte för sin älskade ? Jag vill inte se honom lida. Jag vill höra ihop med honom och leva resten av mitt liv med honom, finns absolut ingen annan möjlighet. Mår jag toppen om ett halvår är jag beredd att flytta, gör jag inte det så kan jag inte. Det är en jävla berg och dalbana mitt mående. Ena dagen upp och andra dagen ner. I onsdags mådde jag prima, natten till idag hade jag svåra sömnproblem, vilket har påverkat hela dagen. Jag borde vara glittrande glad eftersom jag har fått en ny praktikplats och jag ska ha sportlov nu och allt, men glädjen vill inte infinna sig. Jag är så bekymrad. Flytta eller inte flytta. Det enda raka är nog att flytta, Johan klarar nog inget annat. Men hur ska det bli med allt omkring ? någon som har några råd ?