uddatjejen

Det är synd att jag förmodligen inte kommer kunna att vara kvar. Eftersom dom inte har pengar att anställa så många, det är synd, för : All min kärlek till Hemgården!

 

Till att börja med, lokalerna! Det är ett gammalt, gult, otroligt vackert trähus, från exakt när vet jag inte... Men det är nog minst hundra år iallafall (eller så är jag helt ute och cyklar... men ok, det är gammalt iallafall, så mycket vet jag, och ett av endast två bevarade i Borås sedan den stora branden). Det är en massa, massa små rum och små skrymslen och vrår, det är gamla,vackra möbler och det är husets egna tavlor och utställningar.

 

Det är en fritidsgård för alla, verkligen alla, åldrar. Det finns balett för 4 åringar och seniorgrupper för äldre pensionärer. Och alla, verkligen alla, sortes aktiviteter. Dans, hantverk, konst, teater, musik, körer, data,silversmide, bridge, matlagning...

Sedan är det så att det verkligen är en träffpunkt för underbara människor. Jag har inte mött en enda otrevlig människa på Hemgården av personalen. En och annan otrevlig gäst har man väl mött, men folket som jobbar på Hemgården är verkligen så genuint trevliga. Alla har sina historier, alla har gått igenom mycket jobbigt och har saker att berätta. Man får komma som den man är och man blir automatiskt med i gänget. Det är helt klart den praktikplats jag har varit på där jag har trivts bäst.

Visst finns det jobbiga saker också, som problemet med information och missar i kommunikationen. Men det är ändå rätt lite som har gått fel och som det har blivit problem med om man jämför med många andra ställen där jag har varit. Jag har utvecklats under min tid och jag lär mig mer och mer.

Jag hoppas att jag kommer att tycka likadant när jag slutar och att Hemgården kommer att ha kvar sin plats i mitt hjärta.

Satt och tänkte såhär förut... Vem som jag känner skulle jag bli riktigt ledsen, avundsjuk och förbittrad på om den fick barn ? Sedan tänkte jag... Ingen!

Dels för att jag känner så otroligt många som redan har fått barn vid det här laget, så det är inte sååå hemskans många kvar. Dels för att jag faktiskt unnar folk den lyckan, och det är väl det viktigaste skälet, dels tänker jag på en text av Benny Andersson och Björn Ulveaus, byggd på Vilhelm Mobergs utvandrarepos, en text som väldigt ofta dyker upp för mitt inre:

 

 

Jag är nu nere i typ 0 visningar och 0 besök.

Det är fantastiskt.

Men jag är inte bra på det där med att blogga.

Jag kan inte blogga med bilder och käcka, intressanta upplyftande inlägg.

Jag kan bara blogga om mitt miserabla liv och att livet är pest och pina :P

 

Det är en hel del vänner jag haft genom åren som har sagt upp sin vänskap med mig för att det enda jag pratar om är att livet är pest och pina. Det är verkligen ingenting jag är stolt över. När jag skriver om mig själv till olika jobbansökningar och annat så skriver jag att jag är en glad och positiv person. För det är jag faktiskt. Också. Men just det här forumet behöver jag för att få ur mig lite skit, det är min klagomur.

 

Hur som helst... Vad var det nu...

 

Jag läste precis ett inlägg i gratistidningen Xtra Borås av en av dess skribenter. Jag vet vem han är, vi har gått på samma skola och umgåtts litegrann i samma kretsar. Iallafall så skrev han om att arbetslösa måste ta sig i kragen och gå ut och ta världen med storm. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite provocerad av sådana inlägg. För alla har det liksom inte så förspänt här i livet som han verkar tro och tycka. Även om jag skulle ge ut en diktsamling så skulle jag inte våga börja kalla mig poet. Även om jag skulle få hålla en kurs här och där skulle jag inte börja kalla mig för lärare. För somliga av oss har inte det där hästasjälvförtroendet.

Jag går inte runt och skryter om mig själv och mina bedrifter. Jag KAN verkligen inte sticka in nosen på Kulturskolan och säga "hej, jag tänkte börja som lärare här" eller skriva till någon känd entertainer att jag är jävligt duktig, anställ mig.

Han verkar tro att livet är så himla lätt att handskas med. Men somliga av oss klarar inte den oerhörda press som finns. Somliga av oss tror verkligen inte att vi överträffar alla andra. Jag har sett igenom många framgångsrika personer, sett igenom dem och upptäckt att de faktiskt inte är så otroligt duktiga som de påstår själva att de är. Som en tjej... Redan på dagis fick hon huvudrollen i alla små pjäser vi skulle sätta upp, prinsessa och rödluva och allting. Jag kommer ihåg att jag tog modet till mig och frågade om inte jag kunde få spela prinsessa nästa gång, "Nej, vi ska ha en som passar som prinsessa" sa ledaren. Och så fick det bli hon igen.  Fy fan vad ledsen jag blev.

Och naturligtvis. 25 år senare är det hon som presenterar sig på sin blogg som "jag är lärare, egen företagare, författare, artist, hustru och mamma, det här är min vardag". Medan jag presenterar mig som " jag är arbetslös, fattig, sjukskriven, barnlös, särbo och miserabel. Livet är ett helvete".

Ska det behöva vara på det sättet ?
Jag blir förbannad på livets alla orättvisor.

Det är därför jag har engagerat mig i Vänsterpartiet.

Jag önskar verkligen att det var sådär lätt som han skrev i Xtra Borås. Men det är det inte.

Hoppas går ju.

Gör som grodan.

Lev på hoppet.

 

Puss

     

Fy fan. Idag ryckte jag in för att jobba. Och allt,  precis allt, har gått fel. Ingenting har gått rätt.

gaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

måste få ur mig lite frustration.

För det första har jag helt glömt hur man räknar. Jag vet inte ens vad ett plus ett är. Så att ge tillbaka rätt pengar i växel är stört omöjligt. För det andra har jag fortfarande inte efter fem månader lärt mig hur man hittar i det här jäkla huset och vad som ligger var. För det tredje vet jag inte namnet på folk. Om folk frågar efter någon så kan jag inte svara på vem det är.

Och naturligtvis är det bara en massa sådana ärenden hela tiden. Och skitdum får dom en att känna sig, och det är man väl också. Jag skulle för länge sedan ha bett om att få lite presentation och genomgång av huset. Jag fick ju aldrig det när jag började. Att jag inte kan räkna är dock inte deras fel ;) Det får jag öva på på något sätt....