uddatjejen

 

"Fuck" är något jag brukar uttala högt för mig själv varje gång jag kommer att tänka på något som jag börjar skämmas över. Det vill säga olika gånger när jag tycker att jag har gjort bort mig. Jag kommer att tänka på något dumt jag har sagt eller gjort och det går en blixtsnabb signal från mitt skäms-sinne ut i tankeutloppet och jag börjar skämmas som fan.

 

Det kan vara allt från saker jag gjorde när jag var jätteliten till saker jag gjort nyligen. Oftast är det sammankopplat med att jag fått en annan människa att mer eller mindre må dåligt.

 

Just nu mår jag dåligt för att ingen besöker bloggen längre.

Och medvetenheten om vad det beror på.

Besvikelsen hos folk.

Svagheten hos mig

att jag inte upphör att blogga om ett skakigt sinne och en svajig hjärna

Om jobbiga tankar och känslor som inte upphör

 

Att jag är en svag människa, en andra klassens människa

 

Det besvärar mig

Psykvården och olika instanser och myndigheter i det här landet är som ett jävla skämt. Jag säger bara det. Ingen ger en någon ordentlig hjälp. Finns en uppsjö personer som jag är rejält förbannad på. Jag vill verkligen, verkligen flytta ifrån den här staden. Bort från frånvarande psykologer som ställer in 7 av 10 träffar (minst). Knepiga skötare som bara pratar om sig själva och sitter av tiden och som man inte betyder ett jävla skit för. Läkare som bara skriver ut en massa mediciner på löpande band som man ska trycka i sig. Fast det inte finns en jäkla medicin som funkar optimalt. Bort från alla jäkla projekt med ihopkopplade personer som inte gör ett jäkla skit, som inte sköter sina jobb, över huvud jäkla taget. Bort från alla knepiga praktikplatser med knepiga människor som inte alls är på samma nivå. Människor som är jättesjuka och sitter och pratar med sig själva högt för sig själva...Tillsammans med människor som mig som faktiskt har hög GAF och hög funktionsnivå. Jo dom har konstaterat att jag har hög GAF och hög funktionsnivå, likförbannat behandlar dom mig som jag vet inte vad.

Det känns som att dom tycker att jag är högfärdig och tar mig själv på för stort allvar. Det känns som att vissa tycker att jag är jättesjuk och andra att jag är jättefrisk. De ger mig värdelösa praktikplatser och trycker i mig starka mediciner för att jag är så sjuk. Sedan får jag inga psykologtider och ingen värdefull samtalstid. För att jag är för frisk för att de ska orka höra på mina patetiska problem ungefär. Sedan får jag världens ynkligaste summa pengar från Försäkringskassan för att jag har pluggat i massa år istället för att jobba och därmed får låg akassa och låga bidrag. Samtidigt har socialen sina regler som gör att de inte ger ut några riktiga summor precis... Man får leva på miniminivå.

Usch jag är så arg så jag vill slå in väggen ibland...