uddatjejen

 

Det har hänt en del saker sedan förra inlägget.

 

Jag har nu varken jobb eller pojkvän.

 

Den 5 februari bara några dagar efter att jag skrev det inlägget hade vi ett långt samtal. Vi bråkade inte, grälade inte, vi kom bara fram till en slutsats.

 

Det hade tärt på oss så länge, situationen som den var. Vi ville så olika. Jag har fortfarande drömmar i mitt liv, jag har ännu inte gett upp tanken på att jag en dag ska bli mamma och inte heller att jag ska få fast jobb, ett hus eller gifta mig.

 

Det har han mer eller mindre gjort. Åtminstone verkar det så. Det kan jag inte leva med, så är det bara.

 

Därför kändes det på något sätt som ett konstigt hån den 17 februari när jag blev inkallad på chefens kontor och fick veta att det var bara att packa ihop och lämna arbetet, samma dag t.o.m.

Jag hade inte gjort något, det var akut arbetsbrist och de behövde göra sig av med folk. Det var bara att gå.

 

Tillbaka igen på ruta 1. Det suger.

 

 

Jag tycker det är väldigt synd att mina vänner ska behöva ta all skit från mig. Att jag ska tynga ner dem med min dynga. Det är det att jag är uppväxt i en familj där det har pratats problem på längden och tvären, sida upp och sida ner, från golvet upp till taket. Det är däremot så att i min uppväxt var aldrig jag delaktig i det som något annat än lyssnare. Jag fick ta och jag fick bära men mig egen skit fick jag inte ventilera med någon.

Det byggdes på och byggdes på. Vissa vänner har kunnat ta att jag har ett behov av att ventilera. Vissa har inte kunnat det. I många fall har det kanske varit för att de själva haft tunga ryggsäckar. En del så tunga att man känner sig fullkomligt maktlös, man vet verkligen inte vad man ska säga eller göra. Man känner sig så liten. 

Det är en skuld och en skam man kan känna. Min fina Josse som jag verkligen verkligen ville hjälpa. Men jag kunde inte och jag klarade inte... Jag var en liten lort, en lus, en tjyvahund... Så kan jag känna det ibland. OM hon hade fått stanna kvar, fan det hade varit till en finare värld det.

 

 

 

 

Jag har väldigt lätt för att bli kär, förälskad och förtjust. Men jag har också svårt för att själv veta om det är det jag känner eller vad fan det är jag känner egentligen.

 

Egentligen tror jag det är lite samma sak för dem i många fall.

 

En kille som jag av någon anledning kom att tänka på nu... Jag var kär i honom, eller förälskad och förtjust... Trodde jag, jag kände något iallafall. Det var 9 år sedan. Det blev aldrig riktigt bra igen mellan oss efter olika händelser. Sommaren samma år som det här hände så låg vi med varandra. Det var mycket som blev konstigt och knepigt. Jag var rätt omogen då och kunde inte riktigt kommunicera. Jag sa till honom bara sådär att tjahapp, jag har inte haft mensen på tre månader. Sedan kom den ju. (Det var innan jag fått PCO-diagnosen). Men det är klart att det kändes knepigt för honom.

Sedan några år senare så träffades vi och det hände saker igen. Men på morgonen var iskylan helt genomträngande.

Jag HATAR den känslan. Den du kan leva med är den du kan ha sex med och på morgonen efter känns allt som vanligt. Men det kändes aldrig, aldrig någonsin som vanligt mellan oss.

 

Men eftersom han ville ligga med mig igen, något måste han väl ha känt..... ?

 

Eller tänker killar bara med en sak ???

 

 

Jag skäms över den omogna och störda person jag var.

Jag förstår att jag inte var omtyckt.

Jag gör det idag.

 

Jag ska bättra mig.