uddatjejen

Om det nu är så att jag absolut inte kan bli gravid vad det än vara månde, så blir jag irriterad på min kropp som envisas med att skicka ut signaler som skulle få vilken normal människa som helst att tro att den är gravid... Halsbränna, sura uppstötningar, extrem trötthet, skittrött på morgonen och kan inte gå upp trots att jag sovit gott på natten, känner konstiga lukter och smaker, inget kaffebegär...

Och nu är känslorna de motsatta mot var de var förut. Har dock aldrig haft stabil ekonomi så ett barn har egentligen aldrig någonsin passat in i mitt liv, men nu liksom...Särbos och båda sjukskrivna. Men jag ska inte skena iväg i tanken, jag är inte gravid.

Idag retade min syster mig för att jag inte har någon mens.

 

Vad är det för kul med det ?

Det är ungefär som att reta någon för att dom inte har några bröst. För att dom fått operera bort dem pga cancer. Haha, du har inga bröst.

Jag har ingen mens, en kombination av PCO, att jag gått upp i vikt, att jag äter Zyprexa, att jag har varit stressjuk m.m. m.m.... Jag tycker det är helt sjukt... Jag har inte en enda kompis som inte har mens, jag har ingen kompis som har oregelbunden mens heller. Sedan har jag ingen kompis som någonsin haft hål i sina tänder. Jag har haft 14 hål varav ett par rotfyllningar. Jag har snart inget kvar i munnen. Jag har ingen kompis som har legat inlagd pga psykos heller.  Men jag får väl försöka skatta mig lycklig för det jag faktiskt har istället...Jag har ingen mensvärk, jag har inga större biverkningar på medicinen, jag har ganska bra fysisk form, inte haft ordentlig förkylning med feber och sådant på lääänge... Jag kan stava, jag har inget svårt för mig, jag är inte överkänslig, mitt hjärta är ägt och någon äger mitt... Så man får vara glad ändå. Ok, jag har fått äta kaffe och bröd i några dagar, men det finns ju dom som inte ens har det...Man får vara glad över det lilla...så är det ´´´

Hej!

 

Ibland kan jag få ryck och verkligen supersakna studentlivet.

Särskilt såhär års när nollningsperioden börjar närma sig. Efter sommarens slut såg man fram emot nollningen mer och mer, och visst var den helt otroligt rolig för det mesta. Särskilt Byggare Bob-nollningen, satan i gatan vad kul jag hade. Jag skäms inte för det. Folk tycker att man är omogen och att det är så fruktansvärt omoget och töntigt att springa omkring i overall, jag har flera vänner och bekanta som tycker så, men jag hade roligt som student i Karlstad. Jag saknar så mycket av den tiden, jag saknar Carlstadsspexet som var större delen av min fritid 02-05, jag saknar LMT som var det framförallt 05-06 men även en liten del innan och efter, jag saknar nollningarna. Läsk för övrigt var kanske inte så mycket att hänga i granen, jag kände mig ofta jävligt utanför när jag var med i Läsk, men nollningarna var kul.

Jag saknar att studera också, jäkligt mycket, jag känner att jag blir dummare och dummare ju mer jag inte studerar och inte får lov att använda hjärnan...Jag vill läsa klassiker och dikter och pedagogik och barns utveckling och jag vill ha studiegruppsträffar och diskussioner och debatter, och skratta åt lärare.

Jag har åldersnoja. Jag fyllde 30 i somras. Det går utför nu. Vad ska hända med mig nu ? Jag vill ha ett vettigt och roligt jobb, men vad ska det vara för jobb ? Jag har ingen aning. Vet inte hur länge jag ska gräma mig över vad som hände 2008, antagligen lika länge som jag fortfarande lider i sviterna av skiten. Jag försökte ta upp studierna igen men det sket sig, fanns ingen koncentrationsförmåga, jag kan inte studera mer. Men vad ska jag bli, vad ska jag bli, vad ska jag göra med mitt liv ? jag behöver hjälp att komma på vad jag ska göra. Snälla kan ni hjälpa mig med det?

Man stöter genom livet alltid på människor, människor som korsar ens väg på ett eller annat sätt. Av någon anledning så blir man inte kompis med alla. Jag kan störa mig på ibland att jag har mött så underbara människor som inte lyckats bli mina vänner på riktigt. Ibland kan jag undra om felet har legat hos mig eller hos dem, något har uppenbarligen gått fel i kommunikationen. Jag har kämpat för att bli en viss persons vän i två års tid, jag är på som fan och jag tjatar "fika,fika,fika,fest,fest,fest" men icke. Jag tycker inte att hon har några som helst fel, hon har vettiga åsikter, hon är smart, trevlig,rolig,glad och har liknande intressen och samma musiksmak. Det borde bädda för en vänskap, men kanske är det helt enkelt FÖR bra ? Man kanske måste vara lite olika för att dynamiken ska fungera ? Eller så är det som P säger att efter 30 går det inte att bli kompis med någon. När man är liten och när man är ung så ramlar man in i folk och blir vän hela tiden, sedan blir det svårare och svårare. Folk skaffar sig sina gäng och har inget behov att ta sig utanför, isåfall måste man ha något speciellt utbyte av den här personen. Vad kan jag erbjuda ?

Nu har både C och B börjat tröttna på att jag är det enda dom får, verkar det som. Båda två tjatar dom om att jag ska bjuda mer folk och jag är på folk i min tur och jag tjatar och tjatar... Men icke. Fast jag kan fundera över ibland om det verkligen är jag som vill ha det på ett visst sätt eller om det är någon sorts föreställning jag har om hur det ska vara. Eller den svenska avundsjukan...

Men det viktiga är ju kvalitet och inte kvantitet, jag har väldigt fina vänner och jag försöker koncentrera mig på dem istället för att ständigt ha blicken fokuserad någon annanstans. Som vissa vänner jag haft som hela tiden velat att jag ska vara porten för något annat, något större och bättre, men har jag inte gett nyckeln så har jag inte varit viktig längre...

Ibland undrar jag vad jag pysslar med...

Jag är med i en grupp på facebook som sammanstrålar ett gäng människor i Karlstad, fd studenter med samma politiska åsikt, jag fick en inbjudan till gruppen när jag gjorde mitt lilla gästspel i Karlstad ht 2010. (Det var ju meningen att jag skulle göra klart min kulturvetarexamen genom att läsa filmvetenskap C, som fattades, men ångesten blev för svår, så jag fick dra igen rätt snart). Iallafall så gör mitt medlemsskap i gruppen att jag blir automatiskt inbjuden till sångkvällar och samkväm med gruppen... Inte för att någon personligen hemskt gärna vill ha med mig utan för att jag står med på listan liksom och därav blir jag inbjuden. Jag tycker att alla i gruppen är trevliga och mysiga människor, några av dem har jag verkligen,verkligen velat lära känna bättre. Vad jag har gjort för intryck på dem vet jag dock inte. Jag kan ju hur som helst inte hänga med på kvällarna eftersom jag bor i Borås och jag är inte tillräckligt bra vän med någon för att våga fråga om sovplats.Det bästa och mest normala hade väl varit om jag hade avsagt mig min plats i gruppen pga omständigheter som råder. Istället skriver jag "ååå, jag vill vara med, jag vill vara med, ååå stackars mig jag har ingen stans att sova" och tror i min stora dumhet att någon ska vilja erbjuda en sängplats till mig, bara sådär.

Självklart kommer ingen att göra det.

Särskilt inte K som väl är den jag känner bäst och en gång i tiden var riktigt bra vän med, jag tror nämligen att han är lite putt på mig pga olika händelser som inträffat, han kommer aldrig någonsin att erbjuda mig en sängplats.

Däremot vill jag hemskt gärna åka till Karlstad, besöka Bunkern och träffa människorna,  har haft vissa funderingar på om jag ska ta in på något vandrarhem eller på någon campingstuga eller något, men hur konstig skulle inte folk tycka att jag var då ?

Det är väl bara att acceptera: trots fem år i Karlstad har jag ingen vän som bor kvar i stan som jag står tillräckligt nära för att få lov att bo hos, därav borde jag sluta låtsas hela tiden.

Och sluta fjäska.

Jag skrev en dikt en gång som är väldigt talande för mitt liv och för hur jag känner det...Tyvärr funkade det inte att kopiera och klistra in den.

 

Den handlar iallafall om detta att "kämpa", jag har alltid fått höra hemifrån att jag är så otroligt dålig på att kämpa. Och någonstans så är det nog sant också. Jag menar... Jag bor själv i en liten etta i Borås, någon kilometer från föräldrahemmet, min inkomst är sjukbidrag och jag har aldrig haft ett fast arbete, jag är 30 år gammal, min pojkvän bor utanför Växjö, jag har PCO och kan inte få barn, jag har ätit medicin i fyra år och jag har varit sjukskriven två av de senaste fyra åren, arbetslös i ett och ett fyllt av misslyckade studier.

Jag är typexemplet dålig och misslyckad människa.

Drömde om en tjej som jag jämförde mig med... Det var en stark röst i drömmen som rabblade upp för mig och jämförde. Det blev väldigt tydligt för mig...

Hon är lika gammal som mig och är gift och bor med man och barn i en flott vånig i centrum av en stor stad, hon har god inkomst och hennes man likaså, de har fast jobb och stabila psyken, har aldrig varit sjukskrivna och aldrig behövt gå och prata eller äta mediciner... Men skillnaden är att de har kämpat och de har gjort rätt val. De har slagit sig fram och de har klarat sig. Jag är en klen människa, en svag människa, en B-människa, en, framförallt lat människa som inte kan kämpa. Så känns det iallafall i det här jäkla borgerliga moderatsamhället. Hade jag bara kämpat lite mer, inte varit så förbannat lat, då hade lika gärna jag kunnat sitta där i den flotta våningen med mitt välbetalda jobb. För allt handlar om val man gör och jag har gjort felaktiga val.

 

Nej,nej,nej,nej,nej

Jag vägrar tro att det är så!

Jag är för fan inte dålig på att kämpa. Jag har utsatts av kränkningar av detta borgerliga idiotiskt utformade samhälle. Ett samhälle som inte är till för alla. Ett samhälle där man stöts ut för att man är lite annorlunda. Hade jag inte stötts ut för att jag var annorlunda redan från början , så hade det inte behövt bli som det blev. Det är jag övertygad om. Men jag tänker ta revanch. Jag har inget intresse av att bo i centrala Stockholm eller centrala Göteborg eller utomlands, jag behöver inte ha hus eller villa. Men några små mål ska jag ha, som jag ska uppnå ett efter ett. Det här med att skaffa barn är ju en sak, jag kan inte hjälpa att jag är född med svår PCO och att medicinen gör det hela värre, jag får försöka skaffa mig ett bra liv utan barn ( ibland undrar jag dock om det verkligen är möjligt att bli lycklig utan barn, men jag ska försöka tänka om där). Däremot finns det andra små mål jag kan ha. Första målet är naturligtvis att må bra, att klara mig utan ångesattacker, skruvade tvångstankar och stark oro och ängslan. Målet efter det är att bli stabil, efter det att klara mig utan mediciner och utan psykolog, sedan att gå ner i vikt och få tillbaka mensen (vilket jag visserligen har svårt att tro att det går, men jag kan ju hoppas). Det största målet är att hitta en vettig praktikplats nu under hösten som kan leda till ett vettigt jobb eller en utbildning som jag klarar av.

Sedan är ett mål att min pojkvän ska må bra också, men det är ju svårt för mig att göra något åt sådär, det måste han ju göra själv, att han ska må bra, få ett jobb, och att han och jag ska utvecklas i vår relation och må bra tillsammans, och därefter kunna enas om var vi vill bo och därefter bo där.

För jag ska fan bevisa att jag kan kämpa!

Det är fruktansvärt

det är förfärligt

jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen

jag har inga pengar

inte ett öre

när allt är betalat har jag kanske tvåhundra spänn kvar

Och det är mitt eget fel för jag inte har något vett att hålla i pengarna när jag väl har dem.

Jag kan inte hanskas med dem och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen

mina föräldrar har det ganska gott ställt men jag får inte låna mer av dem nu.

Och jag som vill umgås med folk

Träffas och fika och äta och gå på bio

jag vill hälsa på Johan också

men ingenting,ingenting har jag råd med

 

Det sägs att solen lyser likt på alla, att alla kan vi dricka livets vin
Men några går och fryser i det kalla medan andra far iväg i limousin
Dom säger ju att pengar när fördärvet, att lycklig det är den som inget har
Men om man har förlorat sista skärvet, då är man inte mycket till karl

Men har man pengar är livet lätt, man har det skönt och bekvämt på alla sätt
Man går på krogen och dricker på kredit, men är man pank är man inte värd ett skit.

Det finast i livet är visst gratis, man kan ej köpa lyckan det är sant
Men den som vill ha sill till sin potatis, av honom krävs betalningen kontant
Och även om dom lockar med en himmel, där rikedomen blott är till besvär
Så ser man varje kväll i stadens vimmel, att dom rika har sitt paradis just här.

För har man pengar då är man kung, man bor i våning med sjutton rum
Och varje vecka en ny romans, men är man pank har man alls ingen chans
När man har pengar då är man fri, man köper konst och läser Dagens Industri
Man lever livet i lyx och överflöd, men är man pank kan man lika bra va död