uddatjejen

Nej jag var inte lycklig. Jag var inte det.

Jag levde ett liv som var osant mot mig själv.

Jag fick inga riktiga kompisar, inga riktiga vänner. Jag kände mig mobbad, utanför och utstött och i många fall var jag det faktiskt också.

Delvis var det mitt eget fel. Människor sträckte mig en hand som jag inte tog emot och jag missade också mycket.

Tänk om jag hade pluggat bättre, druckit mindre, varit med människor som brydde sig om mig, istället för att förnedra mig.

 

Jo jag är feminist och jag är jättevänster och det har jag alltid varit. Det har smittat av sig. Jag tror på rättvisa och jag strider för rättvisa. Jag lallar inte bara med. Jag tror också på kärleken och jag tror på äkthet, ärlighet, förtrolighet och trohet. Med detta blir man på ett visst sätt.

 

Jag kan ångra mycket också. Min bror växte upp och blev stor och jag var inte närvarande. Det är först nu jag har börjat lära känna honom. Jag åkte hem alldeles för sällan för att träffa min familj. Jag träffade inte heller mina riktiga vänner där hemma som jag verkligen hade behövt då, och som jag dög inför, nu, då och alltid. Som jag inte behövde krusa.

 

Jag var inte sann mot mig själv

 

Och det fick jag betala dyrt.

 

Som när man sitter där och funderar över vad som kunde ha varit om om inte om, om så vedervärdigt. 

Nu sitter jag här.

Nu ser mitt liv ut som så att jag har en anställning, ett jobb, på Transcoms kundtjänst för Tele2. Jag bor i en rymlig etta i ett av Borås halvbra områden. I min hemstad. Jag har nära till mina föräldrar och jag har ett antal vänner i närheten. Jag är aktiv i Vänsterpartiet. Så mycket mer hinner jag inte med.