uddatjejen

Hej!
Jag vill göra saker,göra saker,göra saker.
Johan blir irriterad på mig för att jag vill göra så mycket saker.
Men jag blir så frustrerad av att inte aktivera mig.
Jag längtar efter mina vänner.
Jag träffar dem för sällan.
Jag vill till Karlstad och träffa folk! jag vill hänga på nollning och njuta av solen och leka lekar. Jag vill sitta och hänga på en uteservering, jag vill plocka svamp, jag vill åka båt på Vänern. Jag vill träffa mina vänner.
K kommer hit nästa helg iofs, det ska bli grymt skoj!
Sedan ska jag väl till L med syster också, någon dag. Och F och jag ska till gbg och shoppa. Tänkte bunkra upp lite med tvålar, dofter och annat nödvändigt som jag köper för sällan. Tänkte köpa lite inredningsprylar till lägenheten också. Det ser för jävligt ut här, mycket kan göras. Nu vid ett tänkte jag plugga i sommarradion på mobilen och ta en cykeltur samtidigt. Det är lycka!
Jag vill gärna ta en fika med lite nya,trevliga tjejer någon dag också. Det vore så kul att kanske etablera lite nya vänskaper. Jag har svårt för att ta första steget, jag är lite blyg och osäker. Eller väldigt blyg och osäker. Folk måste dra i mig som fan för att något ska hända.
Så är det,så är det, precis så är det.

Ordningen är återställd. Jag i soffan, tittandes på tv med laptopen i knät. Eller surfandes med teven på snarare. Johan framför datorn i datarummet snackandes med sina polare på skype. Hade ätit mängder av mackor med gotländskt extemt gott bröd så jag orkade knappt inte äta någon kvällsmat. Är nu mätt som ett svin. Håller på och planerar lite smått för hur jag ska tillbringa resten av sommaren, kommer på lite då och då att jag har ju inget jag ska börja till hösten, som jag då annars har haft de senaste ... ja i hela mitt liv faktiskt. För förra året var det filmvetenskap i Karlstad, året innan dess var det religion i Växjö, året innan skulle jag börja en kurs i engelska på GU, hoppade av samtliga dessa utbildningar. ( Engelskan efter två veckor, filmvetenskapen efter någon dryg månad, religionen efter åtta månader.) Innan dess läste jag fem år vid Karlstads universitet, innan dess hade jag gått tretton år i skolan och innan dess dagis liksom. Man borde ju se ett mönster och inse att jag nog inte ska läsa något mer, verkar ju inte direkt leda till något bra. Verkar ju inte direkt leda någonstans.
Men fan vad jag saknar det bekymmerslösa studentlivet och det härliga i det. Men jag vill jobba med något jag trivs med också. Kanske,kanske,kanske att det kan bli verklighet. Hoppas,hoppas,hoppas. Men jag har ju ändå ett driv i mig. Jag gör saker, tar tag i saker, utför dem. Sedan att jag inte alltid hänger med mig själv är en annan sak. Sedan är det inte bara mitt fel heller! Banne mig.

Vi har varit på Gotland i några dagar. Inte mycket hanns med, roligast helt klart var att ta med Johan till blå huset. Mitt älskade barndomstillhåll. Hade väldigt mysiga och trevliga somrar där. Jag gillar traditioner, är inte lika mycket för att resa runt som en tok som min pappa och mamma är. De är i Brasilien nu, det skulle jag aldrig palla. Däremot är jag så fruktansvärt motsägelsefull, å ena sidan å andra sidan. Jag hade ju velat göra mer på Gotland t.ex. det hanns ju då som sagt inte med så mycket och var lite mycket dödtid. Sedan är det ju så att sin egen släkt är man ju så van vid, man har en helt annan relation till sin egen än andras släkter. Även om jag är införlovad i Johans släkt.
Ja det där med att planera vad man ska göra...  hoppas på att få någon form av jobb eller åtminstone praktikplats. Kanske att det går att ordna. Dessutom ska jag börja på Tåget igen, vilket ska bli mycket trevligt. Sedan är frågan vad som kommer att hända med Johan och med min bror... Det lutar väl åt att ingen kommit in på sina utbildningar. I november får inte J någon akassa längre. Vad händer då ?
Kommer det att lösa sig?
Följ den spännande fortsättningen

Jag har en fil.kand i svenska språket med biämnet kulturvetenskap.
Så står det uttryckligen på både svenska och engelska och det är underskrivet, märkt med "Karlstads universitet" och med "Examensbevis".
Min kompis K tyckte det var konstigt att jag fick en fil.kand i svenska för det fick inte hon i sin examen. Hon fick en lärarexamen samt en fil.kand i historia. Några andra kompisar jag har som också läst svenska har inte heller fått ut en sådan examen, jag har förbryllat mig mycket över det. Nu har S, som är väldigt påläst och tjabba och tjenis med de flesta som jobbar på kau berättat för mig att man inte får lov att ta ut någon fil.kand i svenska för att det inte räknas som ett akademiskt ämne.
Men jag har ju redan gjort det! Jag har ju papprena hemma! Ska dom ogiltigförklaras ? Borde jag inte få någon sorts kompensation om de har lurat mig så ?
Jag känner mig verkligen lurad.
Som jag har glatt mig över den där examen. Så oerhört skönt det kändes att få ut den. Det blev ingen Lärarexamen men åtminstone en fil.kand. Jag hoppade av religionsvetenskapen för att jag inte kunde fokusera min hjärna, trodde det skulle gå bättre med filmvetenskap men det gjorde det inte. Hade massa godkända kurser från tiden innan min hjärna fick spel, trodde jag kunde använda dem till något, och det sa de att jag kunde. Jag trodde på dem.
Vad händer nu ?
Jag hade tänkt göra ett försök att plugga igen, men nu kom jag inte ens på någon kurs jag sökt. Min sjukskrivning kommer förmodligen att förlängas, jag har fortfarande ont, även om det är bättre. Dumt att chansa. Vad händer sedan ? Det vet jag inte. Jag skulle gärna bli bibliotekarie men jag får inte lov att ta mer csn.
Kunde varit värre.
Definitivt.
Men sur och irriterad är jag!

Undrar föressten om jag borde kunna stämma dem på något vis ? Förmodligen inte. Men hade jag inte först, förmodligen felaktigt, fått reda på att jag kunde ha kulturvetenskap som ett andraämne, då hade allting sett annorlunda ut. Då hade jag kanske inte fått den där stressjukan för tre år sedan, förorsakad av att jag hade det mycket jobbigare än alla andra då jag på slutpraktiken skulle praktisera i ett ämne jag aldrig fått praktik i förut m.m. m.m. Självklart finns inte bara en orsak till att det blev som det blev, men hade jag vetat detta med svenskan och allt annat jag fått reda på så kanske jag hade suttit med en lärarexamen idag. Vem vet ?

Jag måste bara säga att jag är sjukt irriterad på att drömma saker som är så lika verkligheten att jag inte vet om jag har drömt det eller inte. Inatt drömde jag visserligen att jag klippt håret, och det har jag inte, det kan jag ju tydligt se. Men sedan drömde jag en del om olika sms och facebookmeddelanden jag fått som jag helt uppenbart inte fått, drömde en del om Johan och knepiga grejer som han gjort och sagt och jag vet inte om det inträffat eller inte. Det känns dock bra när vissa saker blir utredda, och när folk är lika konstiga som jag är. Det är dock irriterande när man inte får igång radion på datorn så man kan lyssna på sommarpratarna. Dagens ilands-problem. Om två dagar ska vi åka på semester. Vi har inte planerat någonting. Det borde nog vara dags för det snart. Men jag antar att vi bara kommer ta dagen som den kommer.Synd att man inga pengar har.

Måste erkänna en sak... det har gått flera månader nu utan att något har hänt, på flera olika fronter,jag har inte ätit något nämligen och så har det blivit. Däremot var jag med om något för tre år sedan som gör att andra saker inte är möjliga. Summan av kardemumman är att det bara kommer vara Johan och jag för evigt.
Men man får försöka hitta lyckan ändå.

Jag är så jävla trött på att allting går alla andras väg hela tiden och ingenting någonsin går min väg. Förutom att jag träffade Johan har ingenting gått min väg över huvud taget.
Kan jag bara få gnälla en enda riktigt ordentlig sista gnällgång och sedan lova att aldrig mer gnälla ?
Eller varför skulle jag det ? Varför skulle jag inte få gnälla ? Istället för att klaga på att det är fel på oss som gnäller så kan man väl få säga att det är fel på folk som inte låter oss gnälla?
Idag t.ex. på facebook, har massor,massor av mina facebookvänner skrivit om att de kommit in på olika utbildningar,hurra,hurra.
Men jag då ? jag har en examina t.o.m men kom jag in för det ? Nehej då. Jag kom inte in.
Orättvisa jävla fucking helvetes jävla värld. Kan man inte få belöning efter hur mycket man kämpat ? Svårt att bevisa det i vissa lägen, okej, men jag har iallafall svart på vitt hur mycket jag har kämpat när det gäller vissa saker. Borde jag inte få komma in på en utbildning då ? Man kan ju tycka det. Jag har visserligen kommit in på det mesta jag sökt tidigare. Låt gå för det då. Nu fattas bara beskedet om att Johan inte kommit in på sin utbildning. DÅ är vi verkligen nere i skiten båda två. Utan pengar och utan sysselsättning. Det borde ju fan vända någon gång. Men icke.
Så.
Har jag gnällt färdigt nu?

Ibland känner jag mig ensam.
Jag har min familj och min dataspelande kille. Och sedan då ?
Det är bara jag som hör av mig hela tiden
Jag förstår om mina vänner är trötta på mitt tjat
jag bara tjatar och tjatar hela tiden om att träffas.
Men jag får bara undvikande svar.
Det är aldrig någon som har tid med mig och jag hoppas verkligen inte att det beror på den orsak som jag hoppas att det inte beror på.
Jag har ju iofs träffat tex E och K och även F en handfull gånger de senaste tre åren. Men det är fortfarande bara en handfull gånger. F brukade förut vara den som hörde av sig mest. Jag blev t.o.m trött på henne för hon hörde av sig så ofta, hon kunde ringa fyra gånger om dagen. Nu får jag kanske ett sms i veckan. Som svar då, aldrig hon som börjar. P är den enda som faktiskt vill träffas och tjatar om att träffas ofta och mycket och tjatar om att jag inte får flytta och sådana saker. Jag planerar inte att flytta. Fyra adresser på tre år får fan räcka. Men skulle jag få ett bättre jobb så...
Sedan är det ju synd att man inte alltid kan anförtro sig på det sätt man skulle önska. Folk är så rädda alternativt ointresserade och trötta på mitt tjat.
Men de har väl fullt upp med sina egna liv antar jag. Jag är inte längre en del i det naturliga sambandet. Skulle vilja träffa D också. Han är trevlig, vi pratade i flera timmar härom kvällen. Johan skulle nog bli svartsjuk om han visste. Men det finns det absolut ingen anledning till, mina känslor för D är högst platoniska. Att vi har hånglat en gång i tiden gör honom inte till attraktiv eller en anledning att vara otrogen mot min kille. Jag har världens snällaste och gulligaste kille, som ger mig komplimanger och pussar mig flera gånger om dagen, som är stöttande till max. Det är bara så synd att han.... Nä jag kan inte skriva om det på nätet. Men han spelar väldigt mycket dataspel. Så mycket kan man säga. Och jag stör mig på det.
Och jag har för lite vänner i Borås.
Och jag saknar E, K och F. Väldigt mycket.

PS: E,K,F och P heter egentligen något annat