uddatjejen

Jag har följt sisådär en tio bloggar. Minst hälften av dem har typ helt slutat uppdatera. Samtliga bloggar brukar jag kommentera ganska friskt, jag undertecknar med mitt namn och bloggägaren i fråga vet vem jag är. Nu kommer tankarna på att tänk om personen slutar uppdatera för att den inte vill att jag ska läsa ? För att den inte gillar mig ? För att jag är ett psycho ?
Folk tror att folk som gått igenom en psykisk sjukdom = Anders Breivik. Eller åtminstone kan bli Anders Breivik. Eller jag kanske har helt fel, jag vet inte. Kanske är det jag själv som har de största problemen med att jag har gått igenom det jag har gått igenom, ingen annan kanske bryr sig. Många jag känner har gått igenom fantastiska saker de senaste fyra åren och lever sina liv i en stadig uppåtkurva. För mig har det hackat sig fram, lite upp och lite ner , lite hit och lite dit. Idag har jag en lägenhet i Borås som jag delar med min fästman och jag har en stadig inkomst och behöver inte leva på gatan eller på mina föräldrar. Jag har fina vänner som jag älskar och jag har en familj som jag älskar bryr sig. För tanketrollen som biter mig i nacken får jag hjälp. Jag har ingenting att ojja mig över. Men det gör jag iallafall. Iallafall över varför folk slutar blogga...

Det är ju typ inte någon som läser den här bloggen, så jag tänkte chocka omgivningen genom att lägga upp en bild på mina hobbitfötter, under rubriken "mina största komplex". Men jag bestämde mig för att skita i det. Det är trots allt flera personer i mitt liv som i tysthet sagt upp vänskapen med mig pga att jag outat mig med mina komplex för mycket och detaljerat. Jag kan inte låta bli att fortfarande tycka att det är en konstig anledning att säga upp en vänskap. Dock. Så hände.

Hej

god jul!
Eller som jag skrev i ett gammalt dagboksinlägg 06 "God egocentrerad tvångshandling". 
Ska publicera några dikter här

2007-12-19
Jag vill att kärleken ska spira
med det inte menat
att jag vill vi ska överdriva
Jag vill att vi ska veta
att var vi än har varann
Ska vänskapen finnas
som den glittriga stjärna
vi såg glimma
På ett ansenligt avstånd.
Det är i evinnerlighetens djupa dröm
Jag vet vem jag kan skratta ihop med
Och vem jag inte får dela
...
Därmed inte sagt att
du över en kopp te
ej kan göra en annan...
Vansinnigt förälskad.


2006-12-22frågan är inte vilken "vän" det är som inte lyssnar.

känns snarare, som att, som om
inte en enda lyssnar....

var gång jag öppnar min äckliga käft
vars andedräkt stinker ammoniak
- jag ser din blick

jag ser att du tycker om mitt problem
som jag tycker om ditt patetiska sådant
att det är patetiskt

ska vänner tycka sådana saker om varandra ?

jag vet, jag måste prata.
Med er alla.



2005-12-20
Du hade kunnat kasta sten
och spott
och smutsa ned mig..
sagt att jag är ful som stryk
att jag är töntig

Men det vore inte värre
inte värre än det här

Du hade kunnat snacka bakom min rygg
och spridit osanna rykten

dragit ned mina byxor till foten
sagt att jag är fulast på jorden

Ja, det var nästan det du gjorde
Fast det visste du inte om
*
Jag hittade en vacker diamant,
som skulle ta mig upp, ut ur misären.
Jag skulle bli lycklig
...
Men det var inte för mig

Du tog lyckan framför min näsa
tog den ifrån mig så det sved..

Du förlorade min tillit
du förlorade mig som vän
du tog honom ifrån mig också
i hans naiva tro på kärleken.

Jag är ensam nu igen
jag är sviken
jag har ingen



Jag är ingen
inget för någon
ingen vill ha mig
spotta på mig..

Sådana här är vad jag har ägnat mina senaste arbetsdagar åt. Det är komponenter som ska sitta på de stödben som finns där bak på lastbilsflak. Jag ägnar mig åt att måla inuti med kylpasta samt skruva in skruvar i alla hålen. Jag måste säga att jag med mina 322 högskolepoäng är kvalificerad att utöva arbetet. Förhoppningsvis kan det dock fixas så jag får ett vettigare jobb efter jul.
Mycket vägs dock upp av snälla och trevliga arbetskamrater. Vi som är lite skadade, vi är oftast väldigt snälla.

Ibland i mitt liv har det känts som om precis allting går emot mig. Som om jag är motarbetad av systemet. Men ibland går faktiskt saker min väg. Som nu med pengarna. Jag har äntligen fått pengar ! Jag är rik! Jag kan köpa julklappar, det kunde jag inte förra året. Fan vad jag ska fläska på med julklappar nu. Ska köpa något riktigt fint till alla. Nu är det tyvärr andra saker som går emot mig, som trivseln på jobbet och min pojkvän som är skoltrött och inte orkar ta sig till skolan för att han är så trött, för att han inte kan sova om nätterna. Men jag får försöka skita i det och bara sköta mitt eget liv, se till att bli friskförklarad till att börja med. När sjutton ska jag bli det ? De pratade om att jag skulle vara sjukskriven hela 2012 ut, det känns lite väl saftigt... Jag har varit inställd på att vara sjukskriven fram till min födelsedag, sedan ge mig ut i världen igen. Grejen är ju den att jag blev ju inte sjukskriven för att jag är så fruktansvärt sjuk, utan det var en kombination av många olika faktorer. Man kan vara sjukskriven och ändå klara att leva ett fullgott liv, och det märks ingenting utåt. Lite så är det med mig, jag har problem med min paniska rädsla och skräck för att jag åter igen ska bli så dålig som jag var 2008. DÅ var det totalt legitimt att jag skulle vara sjukskriven om man säger så, då hade jag ingen reda med mig själv alls. Visste knappt vad jag hette. 
Har inte tänkt skriva om det på bloggen egentligen, vet nämligen inte vilka som läser och vilka fördomar dom som läser har .oc
Men såhär är det : Jag läste på lärarprogrammet på Karlstads universitet, hade fått tillgodoräkna mig kulturvetenskap ,som jag läste innan jag började lärarprogrammet och hade därmed fått igenom att jag skulle läsa mot en lärarexamen i svenska och kulturvetenskap. Våren 2008 hade jag min slutpraktik. Allt för mycket stress och press, krav och kärlekstrassel, kompis och familjetrassel och ingen sömn över huvud taget på en vecka, gjorde att jag blev sjuk. Så sjuk att jag inte visste vad jag hette, jag blev inlagd på avdelning, fyra hela veckor tror jag det blev sammanlagt. Sedan fick jag igenom en sjukskrivning, flyttade hem till Borås igen och hade diverse praktikplatser. Mitt mål var att jag skulle börja lärarprogrammet igen och göra färdigt det hela, det var ju så lite som fattades. Men jag ville absolut inte till Karlstad igen. Jag sökte till Göteborg, men där verkade det som om jag inte skulle komma in, så jag helgarderade mig genom att söka ett antal andra skolor. Jag kom in i Växjö, började där läsa religion, eftersom jag kommit på att jag nog behövde ett riktigt ämne till för att kunna få en anställning i framtiden. Nu var det bara det att jag helt förlorat pluggförmågan och koncentrationsförmågan, efter två kuggade tentor i rad samt kuggade omtentor insåg jag att det aldrig skulle hålla. Så jag hoppade av, läste in några tentor från kulturvetarprogrammet och tänkte att jag kanske skulle göra klart kulturvetarexamen istället. Flyttade till Karlstad igen och började, men fick stark ångest av att vara i Karlstad så jag drog hem. Sökte jobb, sökte jobb, sökte jobb, fick jobb, blev sjuk igen. Dock inte inskriven.
Är vid mina sinnens fulla bruk och har aldrig brakat igenom, det har gått att hantera.
Nu är min stora fråga om jag ska göra ÄNNU ett försök att bli färdig lärare eller om jag ska satsa på något helt annat ?
Följ den spännande fortsättningen.



Måste bara säga att ibland kan jag verkligen bli förbannad på det där förbannade pco't. Det är min andra diagnos.
http://sv.wikipedia.org/wiki/PCOS
Jag äter dessutom en medecin som man går upp i vikt av och går man upp i vikt kan pcot förvärras. Men slutar jag med medecinen kan jag få tillbaka psykskiten, så allt är en övervägning. Men ibland vill jag verkligen kasta medecinen åt helvete för jag vill så otroligt gärna ha ungar.