uddatjejen

Jag är rätt och slätt förbannad.
Jag vet att jag inte har rätt att vara det men jag är det ändå. Varför ska jag drabbas av precis allt ? Varför ska allting hända mig ? Jag blir anklagad för ditt och datt, personer behandlar mig illa. Ingen tar hand om mig och vårdar mig, jag får sköta hela hemmet och laga all mat m.m. för att min sambo har drabbats av depression. Det är inte kul att leva tillsammans med någon som mår dåligt. Samtidigt har ju han fått leva med mig när jag mådde dåligt och klarade av det, dock var det inte depression. Det är betydligt värre än det där tillståndet jag var i, det där svårdefinierade tillståndet som inte är depression och inte psykos men något annat. Neurosius totalis eller någonting. Men hur mycket ska man behöva stå ut med ? Jag har varit med om så jävla mycket skit. Jag stör mig på alla som glider genom livet som en varm smörkniv genom smör, som aldrig åker på motgångar, som kan koncentrera sig på att göra karriär och skaffa barn och träna sina perfekta kroppar. Medan jag måste koncentrera mig på att hålla huvudet ovanför vattenytan, och flera andra personers huvuden samtidigt för att jag har blivit utsedd till allas vår stora psykolog och kurator. Ingen lyssnar och tar hand om mig så som jag vill.
Jag pallar inte balansen.

Min psykolog sa att jag har blivit mycket lugnare och starkare, det höll mina föräldrar med om. Men hur länge till klarar jag det ? Min kurva går inte spikrakt uppåt, det kommer gupp och det kommer dalar och diken, man får snedda emellan, men kommer inte ut helskinnad på andra sidan. Som C då... Jag trodde verkligen att hon hade bevisat att hon är världens starkaste människa som klarar allt, men hon har visat för mig att det är hon verkligen inte, hon är i akut behov av terapi. Liksom flera andra i min omgivning. Men den enda som är sjukskriven och faktiskt går i terapi det är kuratorn själv. Det är en ekvation som inte går ihop.

Usch jag vill verkligen inte låta såhär deppig och förstörd. Men jag måste få ha ett andningshål där jag får ur mig all skit.

...heter det ju ! Jag rättade en som sa att det heter så och påstod att .det stavas Medecin. Dessutom sa jag en annan gång att Röhsska museet stavas Rööhsska och jag blandade ihop "skjuta" med "skuta". Och hur fan stavas reggae ? stavas det reaggie ?
Stavning har tidigare varit det enda område där jag känner mig säker, det enda område jag har tyckt mig behärska fullt ut. Grammatik är jag värdelös på, jag kan inte svara på vad som är verbfras och nominalfras. Ändå sitter jag med en hel utbildning i svenska, med en examen i svenska. Fast jag absolut inte kan det. Å andra sidan kan jag absolut ingenting. Jag kan inte sjunga längre, inte dansa, inte spela teater. Jag kan inte rengöra ett sår eller rulla ihop en sladd, tappa upp en öl eller räkna ihop en kassa. Jag kan inte flytta med ett draglakan, koka en lagom stark kanna kaffe eller läsa en saga med inlevelse.
Allt sådant kunde jag innan. Nu kan jag bara gnälla.

Jag och Johan kommer med största sannolikhet att flytta isär. Vi har båda starka band till vår hemort och vill inte flytta. Är vi fortfarande tillsammans om två år så kommer jag dock att flytta, jag hoppas och tror nämligen att jag har avslutat min terapi då och därmed kan flytta på mig. Min medIcin kanske jag har slutat med då också, det vore på tiden. De sa att jag skulle äta den i 2 år, jag har ätit den i 4. Fast jag har ju haft mina svackor. Det är dock slut med det nu ! Jag har rest mig igen, upp från mitt fall och vidare in i framtiden. Ingenting kan stoppa mig, det är min tur nu.

Namn: Malin
Ålder: 29
Längd: 1.65
Sko-storlek: 39
Född: Jönköping
Bor: Borås
Gör just nu: väntar på att Johan ska vakna, när jag har gjort det här ska jag nog gå en sväng.

Allmänna frågor:

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv: insiktsfull,tänkande, lyssnande
Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv: Slarvig och lat, tankspridd, nojjig och ältande
Vad är du rädd för: fyllegubbar och narkomaner, sjukdomar, blixten
Vad är du mest nöjd med hos dig själv: Att jag kämpar på och inte lägger mig ner
Det roligaste jobbet du haft/har: Poolare på Klaraborg
Har du körkort och egen bil: nej
När tog du ditt körkort: Har inte kommit dit än
När grät du senast: Gråtit ordentligt var säkert två år sedan, klämde ut någon enstaka tår för ett par veckor sedan, men jag har svårt för att gråta nu för tiden.
När skrattade du senast: skrattade lite på jobbet i förmiddags men det var inget skratt från tårna och upp direkt.
Vem åkte du bil med sist: måste varit mor och far
Vem åt du mat med sist: mig själv
Vem sov du hos sist: Johans föräldrar
Vem sov hos dig sist: Johans mamma
Vad var du rädd för när du var liten: rymdvarelser, ET bl.a. men även fyllegubbar och blixten, magsjuka och att svimma.
Vad ville du, som liten bli när du blev stor: författare
Hur många gånger har du besökt ett sjukhus när du själv varit patient: för småsaker har det nog hänt en hel del gånger, inlagd en längre period är bara en gång.
Värsta smärtan du råkat ut för: Sorg
Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv: Johan :)
Någonting som gjort dig riktigt förbannad och ledsen någon gång i ditt liv: Många saker, svek och lögner, egoistiska och egocentriska människor och människor som vägrar erkänna när de har gjort något fel.
Har du någonsin sportat: Knappt ;)
Någon du ser upp till: Snälla,goda människor som aldrig sätter sig själva i första rummet men samtidigt inte blir irriterande klemiga och tror att man inte klarar något själv. De ska vara lagom helt enkelt.
Vad finns alltid i din handväska: nycklar, mobil, plånbok, pass. 

Har du varit utomlands någon gång: Ja
Vilken plats var finast: Norge
Största (folkrikaste i storleksordning) stad/städer du varit i: Jag har inte koll riktigt hur många som bor var, men jag har iallafall varit i både London, Paris, Rom och Madrid. Kan inte säga någon exakt ordning.

Lite mer personliga frågor:

Har du någonsin tagit eller provat droger: Ja
Rökt: Ja
Snusat: Ja
Druckit: Japp
Har du piercing eller tatuering: Nej, har haft piercingar dock.
Hur ska en kille vara/se ut för att du ska falla pladask:
Se ut är inte så noga. Men jag gillar långa män och sådana som är lite breda över axlarna och ser lite manliga ut, inga små pojkar, de får gärna ha ett vuxet utseende. Samt vara snälla, ödmjuka, varma, humoristiska, roliga och smarta, som Johan, helt enkelt.

Finaste komplimang du fått: Svårt att välja faktiskt. Att jag är en ängel är väl inte så dumt kanske.
Har du sårat en kille riktigt ordentligt någon gång: Ja tyvärr
Har du blivit sårad av en kille riktigt ordentligt någon gång: Ja, något så fruktansvärt. Så till den milda grad att min psykolog att jag aldrig får utsätta mig för det igen.
Hur många sex-partners har du haft: Tvåsiffrigt.
Har du någonsin gjort något kriminellt: Ja, fast i väldigt liten skala.
Har du snattat: Ja tyvärr. Fast småskaligt.

Antingen-eller-frågor:

Storstad eller landet: Både och
Hamburgare eller pizza: Pizza
Kött eller fisk: Skaldjur
Hund eller katt: Katt
Aftonbladet eller expressen: Aftonbladet
McDonalds eller MAX: Verkligen inget av det
Vin eller Öl: Öl
Charter- eller skidsemester: Skidor
Sverige eller Utlandet: Sverige
Sport eller nyheter: Nyheter
Hockey eller fotboll: Fotboll
Ljushåriga eller mörkhåriga killar: Mörkhåriga
Sommar eller vinter: Både och
Vår eller höst: vår
Flyg eller tåg: tåg
Bil eller buss: buss

Hej...

Jag blir så stressad av att ha saker inplanerade! Jag har personer i min omgivning, särskilt EN person, B, som ligger på mig som iglar och ska planera och planera. "Vad gör du den 7/7 klockan 15.30 ? "Vad gör du helgen den 29 april till 1 augusti 2075 ???"
Sådant gör mig stressad. Jag lägger in det i kalendern och sedan är jag tvungen att bläddra igenom skiten och dubbelkolla en massa gånger. Vad gör jag där, vad gör jag där, kan jag då. Och så är jag hela tiden orolig över att jag ska missa något. Det är inte bra. Det är i n t e bra. Jag måste varva ner nu, jag håller på att bli uppskruvad, och det får jag inte. Samtidigt är det så jäkla dumt för jag vill väl ha ett liv som alla andra, det är ju roliga grejer jag har inplanerade. Det mesta det handlar om att jag ska göra är roliga grejer och grejer jag har valt själv, jag pluggar ju inte och jobbar bara 25% eller vad det blir. Tyvärr blir det ofta att det är jobbet jag ställer in när jag känner mig stressad. Frågan är hur orolig jag behöver vara för att det kommer gå åt skogen. Förmodligen behöver jag inte vara orolig eftersom jag själv uppmärksa mmar det och tänker på det. 2008 hade jag ingen koll alls, jag bara körde på i 190 och hade inte en tanke på vad jag höll på med. Jag tog inte hand om mig själv. Nu försöker jag att göra det. Men det är jävligt påfrestande med B,  hon stressar och ligger i 190 hela tiden och vill hela tiden dra in mig i hennes stress. Som när hon ville ha mig till att ringa henne varje dag vid en viss tid och påminna h e n n e om att inte glömma det och det. DÅ har det gått för långt. eller vad säger ni ? Ska nog ta upp det med psykologen. Det måste till en förändring.

Som t.ex. när det kommer till försörjning. Var är den värld som är anpassad efter sådana som mig ? Sådana veltrasor som inte visste vad sjutton de skulle bli när det blev stora och inte heller hade insikt i vad som var möjligt, vad som var möjligt utan att vara tvungen att slå sig själv sönder och samman. Vilket jag inte hade ork till. Jag började läsa kulturvetenskap direkt efter studenten och trots att jag var tveksam ända från början, tog det mig 2 år innan jag insåg att det här var ingen grund att stå på. Det var slöseri med tid för det här skulle jag inte få något jobb av. Jag sökte istället till någonting där jag trodde att jag var garanterad jobb, nämligen lärarprogrammet, tänk så många gånger jag har sjungit med Lars Winnerbäck och hållt med om varje ord : " Hon som ägnade all sin tid till någonting hon inte ville bli, för det var bara där det fanns en plats".  Men jag lärde mig att tycka om det mer och mer och inför slutpraktiken 2008 kände jag mig övertygad om att jag ville bli lärare och att jag passade som lärare. Tyvärr sa kroppen annorlunda. Min kropp klarar inte stress. Vad det beror på är rätt svårt att säga, det är inte utrett än, men jag har dålig koncentration och klarar inte stress.  Jag tog upp lärarstudierna ytterligare en gång, jag började läsa religion i Växjö eftersom jag ansåg mig mera anställningsbar med två riktiga ämnen, istället för det där flummiga, diffusa kulturvetenskap som jag har förutom svenskan. Det barkade åt skogen för jag hade ingen koncentrationsförmåga, jag klarade inte att plugga, efter tre underkända tentor på raken insåg jag att det hela var ohållbart så jag hoppade av.
Val, dessa val, jag har gjort fel hur många gånger som helst. Det är skitfrustrerande det här med val. Jag vill verkligen få ett ordentligt och bra jobb som jag trivs med, men det tycks omöjligt.
Man får bara ta csn 240 veckor i Sverige. Jag skulle så mycket behöva ett eller två år till så jag skulle kunna läsa till något vettigt. Men det har skitit sig. Det är kört. Det går inte. Och jag blir så förbannad på systemet. Detta är nämligen kontentan, summan av kardemumman av ett samhälle som inte är så bra som det skulle kunna vara.

1. Jag fick ingen diagnos när jag var liten som hade kunnat hjälpa mig att klara av skolan bättre, och få bättre självförtroende.
2. Jag fick ingen hjälp mot alla mobbare som ytterligare sänkte mitt självförtroende
3. Jag fick ingen ordentlig studievägledning som hjälpte mig till rätt gymnasieval
4. Jag fick ingen ordentlig studievägledning som hjälpte mig att göra rätt val efter gymnasiet
5. Det fanns inga jobb man kunde ta direkt efter studenten utan man var i stort sett tvungen att studera
6. Utbildningen var flummig och kunde inte ge några jobb
7. Lärarutbildningen var alldeles för ojämn i sin utformning. Pendlade ständigt mellan för lätt och för hård utbildning.
8. Slutpraktiken ska inte behöva gå så käpprakt åt helvete som den gick för mig
9. Folk skulle ha upptäckt betydligt tidigare att det var någonting som inte stämde
10. Man ska få lov att ta csn för längre tid.

Eller hur ?