uddatjejen

Borde jag vara orolig för mitt fiskminne ?

Kollade mitt konto, en massa utgifter som jag inte mindes över huvud taget. Fick tänka och tänka innan jag kom på vad det var jag hade köpt, hjärnan stod precis still, det tog minst en kvart. Alla dagar rörs ihop och går in i varandra, jag kommer inte ihåg när jag har gjort vad, vilken dag, jag kan glömma hela långa händelser. Var på stan med min bror i fredags, fika och gick i affärer, det hade jag helt totalt glömt bort. Men, jag får försöka tänka positivt, jag kom ju på det sedan iallafall eller hur ? och jag minns ju alla händelser, egentligen, men det är förmodligen normaaaalt när man bara går hemma som jag, att man rör ihop dagarna. Jag har ett block där jag antecknar lite varje dag vad jag har gjort, frågan är om det är bra eller dåligt ?

Frågan är om jag borde kolla upp det ?

Tja, jag minns ju fortfarande vad jag heter och var jag bor, jag minns min familj, mina kompisar och min pojkvän. I övrigt är det helt tomt, och jag tänker hela tiden att det är något jag har glömt :/...

Började titta på ett språkprogram om dövblinda barn, men jag fick stänga av, det var alldeles för jobbigt. Fan vad hemskt det var! Att sådana saker ska behöva existera, det är ju fruktansvärt. Jag vill ha en värld där alla mår bra, när ska den världen komma ? Samma kväll såg jag också lite dokumentär om krigsdrabbade och utfattiga människor i flyktingläger i Afrika...Fick mig också att må dåligt.

Usch vad glad man ska vara för det man har!

 

***

Så var det alltså dags igen då... En månad har gått och det är dags att hämta ut nya mediciner. Jag tyckte det var härom dagen jag stod där. Lättnaden när man går därifrån med en fylld påse är enorm. Nervositeten under de minst tio numrena innan det är ens egen tur är fruktansvärd. Jag brukar må illa och hålla på att spy.. Jag skäms så otroligt över vilka mediciner jag äter, och jag är alltid beredd på att de kommer säga antingen att jag inte får ta ut mer sömntabletter, att min medicin är slut eller att det kommer kosta hundratals kronor. Antingen det eller något i stil med att jag inte får hämta ut medicinerna själv, eller så kommer de ropa ut över hela församlingen :

" Den här patienten har psykoooooos, hon är helt gaaaalen, hon ser gröna gubbar, allihopa AKTA er".

Jag får en otrolig trygghetskänsla när jag får min påse. Haha, det är så jäkla konstigt det där... Alla jag känner har så jäkla svårt för det där med mediciner och tycker inte att det är någonting man behöver ta. Dessutom är de inte ett dugg rädda för att tänka "äsch jag hoppar över idag" eller för att själva höja och sänka doserna hur som helst eller sluta hit och dit.

Jag har käkat exakt samma dos i över ett år. Pjåsktanta börjar tycka att det kan vara läge att sänka. Faktum är att jag antagligen klarar mig utan. Faktum är att jag snart kanske är förbi den där spärren. Jag kanske inte har någon diagnos. Psykologen frågade om jag tänker sluta gå till Björkängen när jag inte har någon diagnos längre. Faktum är att jag nog tänker göra det. Folk i min närhet som helt uppenbart har större problem än mig äter Valerina natt och Attarax och har som absoluta max fått gå tio gånger hos vårdcentralens amatörpsykolog. Men, men, jag vet, jag vet, det är min historia som ligger mig i fatet. Jag har varit fruktansvärt sjuk. Så är det. Men va i helvete...till våren är det fem år sedan. Fem år efter min examen hade det varit, tio år efter min flytt till Karlstad. Tre år efter det att jag träffade J. Mycket annat.

Det gäller att inte stirra sig blind på en fläck.

Jag har tidigare varit lite irriterad på min läkare, för jag tycker att hon är en pjåskkärring (stavning?) . Men nu är jag faktiskt nöjd med henne, riktigt nöjd. Hon har nämligen inte höjt medicinen, lyssnat på vad jag har att säga och gett mig remiss till dietist och till pco-läkare. Nu ska fettet bort och äggen loss, haha. Plus att det inte längre ska stå att jag har diagnos utan att jag är under remission. Inte recovered. Fortfarande inte. Det är ju egentligen pga en enda orsak och det är min oro. Undras när jag ska bli kvitt skiten. Sedan har jag en del andra symtom som är lite besvärliga också, som idag när jag var tvungen att vända hem bara för att jag måååste kolla om jag ställt in grejerna i kylen. Sedan är det helt förskräckligt stökigt i min lägenhet, har fortfarande inte haft några besökare någon längre stund förutom Johan. Ingen annan får se vilken misär jag lever i ;)

Jag är bohem och det vet jag med mig, jag trivs när det är lite rörigt, men det är ju jobbigt att inte kunna ta emot några besökare. Å andra sidan har jag inte fått komma hem till C på två års tid, stör mig lite att det verkar som om hon inte vill vara kompis med mig längre. Vi har glidit ifrån varandra innan och blir det så igen så blir det förmodligen definitivt. Men sådant är livet. Det är väldigt tråkigt förstås, femton års vänskap. Jag pallar dock icke. Jag pallar inte med energitjuvar, jag vill omges av människor som får mig att må bra. Som min brorsa t.ex., för det mesta får han mig att må asbra, särskilt om modern är med också... ooooj... Där glömde jag visst pasta på spisen. Jag säger ju att jag är fylld av knepiga symtom. Jaja, det var hur som helst ingenting som min läkare blev jätteorolig över. Dock svamlade jag och stakade mig på orden och kanske skakade lite. Stön.

Men allt kommer bli bra, om jag bara får en jäkla sysselsättning någon gång.