uddatjejen

Jag vill berätta om allt 

 

om hur en lycka byttes ut som att vända på en hand. 

 

Jag var påväg och jag kände mig starkare än någonsin

 

men min kropp klarade inte att vara lycklig

 

 

Jag heter Malin

  

- sommaren 2006 förlorade jag en av mina bästa vänner som också var en av de första riktiga vänner jag haft

 

- våren 2008 vårdades jag på sluten psykiatrisk avdelning 

 - våren 2010 på exakt samma datum som jag blev inskriven träffade jag Johan, min stora kärlek

- kort därefter hoppade jag för andra gången av mina studier 

- hösten 2010 fick jag ut en fil.kand och jag och Johan flyttade ihop

- sommaren 2011 föll jag in i akut ångesstsyndrom 

- våren 2012 blev Johan svårt sjuk i depression

- den sommaren flyttade han tillbaka till Växjö 

- 2012/2013 var ett evigt omkringkastande på olika praktikplatser. Man levde på 7000 kronor i månaden. hade ständig ångest och ingen förstod. Var trött och ingen förstod . Hade ingen mens på ett år.

Hösten 2013 läste jag massor av böcker och kunde hålla på med teater och att skriva. Jag gick på tio-tolv arbetsintervjuer. Jag satt för första gången bakom en ratt. Jag jobbade på Röda korset och pratade med ensamma människor. jag började bli tvungen att gå till socialen. På våren började jag en kurs. Jag blev erbjuden ett jobb som sedan inte blev av. Jag började städa på ett städföretag. Det var fruktansvärt. Min starka underbara morbror gick bort i cancer alldeles för tidigt.Sommaren 2014 fick jag jobb. Min första lite mer långvariga anställning . Jag är också med i Riksförbundet Balans 

 

... Är nästan som om man gick i skolan fortfarande. Folk är så unga. En 12 år yngre idiot på mitt jobb kan inte kommunicera. Han säger mitt namn på alla möjliga konstiga, tillgjorda sätt och retas hela tiden. Folk blir kära och har intriger åt höger och vänster. Kittlar varandra och jagar varandra och Gud vet allt. Jag har en särbo som jag blir mer och mer frustrerad över att han inte vill komma hit. Hans kompis har erbjudit honom att de ska flytta ihop inne i Växjö i en trea. Jag gav faktiskt ett ok till det. Jag tror att det är en bra lösning... Som det känns just nu iallafall. Folk har ju löst sådant innan med aktiviteter i sänghalmen . Det kan ju iallafall inte bli värre än att han bor hos sina föräldrar. Sedan att han är patologisk prokrastinerare är en annan sak. Det får jag leva med. Och med att jag är helt slut av jobbet . Att jag har dåligt samvete  inför min läkare för att jag slutat med min medicin... Eftersom den är dyr som snusk och jag inte blir sponsrad längre. Eftersom jag sagt till mig själv art aldrig, aldrig,aldrig mer ska mina föräldrar ge mig pengar. Jag betalar mina körlektioner också och det är också dyrt. Suck. Det om det.

- fel för att man förlorar pengar

-fel att man förlorar anseende

- fel för det är risk att bli av med jobbet

-fel för att man mår så jävla dåligt

- fel för att man inte kan sova

 

jag ligger här och huttrar fast jag är påklädd och har täcke. Är det Ebola ? Svininfluensan ? Körtelfeber?

jag har även ångest över hur arg min chef kommer bli. Han kommer bli rosenrasande. Mellan 5 och 10 dagar kommer jag behöva vara borta. Det är hemskt. Jag längtar efter ro. Att inte ha några krav. Samtidigt vet jag att min bästa tid är nu... Det är nu jag har en anställning, inte äter medicin och inte går till psykolog. Bara det, jag är normal igen... Jag och Johan har aldrig fått leva ett normalt liv. Vi sprang in i varandra på krogen och lyckades hitta en annan med själen utanpå. En som berör, känner och berörs. Han tar in så mycket och mår dåligt. Det har han gjort i tre år. Nu gör han det för att få ersättning. Det stör mig. Jag vet vad folk anser. Jag passar inte heller in och har aldrig gjort... Man känner när någon inte tycker om en och jag lider av det. Folk har genom åren gett mig bevingade ord. " don't judge other people if you dont want to be judge yourself" är det inte så ? Jag saknar er Alexandra, Karl, Anna, Erica, Sofia, Jessica.... Människor som sätter spår och som kanske aldrig, i några fall, kommer tillbaka. Irl kommer jag aldrig träffa Alex. Rektorn som bor på Ekerö i en villa med man och två barn. Medan jag är den provanställda kundtjänstmedarbetaren som har en sjukpensionerad särbo och en liten lägenhet och inga barn. Jag kommer aldrig få heller.