uddatjejen

Det är sannerligen ett högt pris jag fått betala för jag var lite exalterad och till varje pris ville lyckas. För det var det överenergin kom ifrån, överenergin som ledde till att jag inte sov och som i sin tur ledde till... Ja ni vet, jag ska sluta tjata om det där. Men det gör mig så förbannad att jag varit tvungen att betala ett så högt pris. Som t.ex. hur folk behandlar mig, ingen kan behandla mig som vanliga gamla Malin. Kanske för att jag inte ÄR vanliga gamla Malin och aldrig någonsin kommer bli det, iallafall inte så länge jag måste gå på fyra liter meducin som jag kommer att få göra länge till förmodligen. Och det är det som är priset jag betalar.
Det är förjävligt!
Det är förjävligt att folk tror att jag är nedstämd och tycker att jag är låg och ser deprimerad ut och att jag är konstig och fan vet vad.
Jag får väl vara glad att jag har Johan iallafall, som inte kände mig innan, och P som inte heller gjorde det, och T, och några andra. Men letar man inte efter något så finner man det inte. Och jag antar att jag letar lika mycket som dom. Men C hon har så rätt, att man kan bara hjälpa sig själv och tro på sig själv. Psykvården är ett jävla skämt. Iallafall i Borås. Ska det föreställa vård det där? Dit jag har kommit idag har jag kommit helt av egen kraft. Åt helvete med alla idioter. Jag ska fan fram!
Det är ett högt pris jag fått betala men jag tänker inte låta det förstöra för mig.

Jag är så oerhört dubbel i allting jag står för, tycka ditt och tycka datt. Jag tycker å ena sidan det ena och å andra sidan det andra.
Jag är för kvinnans rätt till sin egen kropp och jag tycker sex ska vara roligt,men jag tror det finns bara en promille kvinnor som säljer sex för att de tycker att det är kul. Jag är emot stripshows och herrklubbar, samtidigt anser jag att ingen människa är slampa. Jag HATAR ordet slampa för att jag tycker att det är så fel. Finns så oerhört många tjejer som mår dåligt och känner sig "slampiga" för att de har legat med si och så många och hånglat med si och så många. Samtidigt som de flesta killar får hög status och känner sig balla om de har legat och hånglat med si och så många. Den kvinnlia sexualiteten måste släppas fri! Den tillhör inte mannen och kvinnan är inte ett objekt! Vi ska göra det vi vill och mår bra av att göra utan någon stress och press eller krav, eller konstiga förväntningar.
Jag gillar folk som har vettiga åsikter och har tänkt ett steg längre, inte tänker så långt normen räcker och låter det stoppas där.

För mig att gå ner i vikt! Jag kan inte gå upp mer nu. Jag är omgiven av viktfixerade personer, faktum är att jag känner typ nästan inte en enda person som inte är viktfixerad. Alla är viktfixerade utom de som verkligen behöver det, jag och min pojkvän är överviktiga och behöver verkligen gå ner, men ingen av oss orkar. Men kan andra göra det så kan jag göra det! Det är dags att bestämma sig. Lägga om kosten och motionen... Jag åt en hel ostkaka själv igår, jag skäms för att säga det, det är ju fan sjukt! det pöser över överallt, något måste göras och det snabbt.

Blivit lite inspirerad av P och tänkte att jag kanske också skulle ta och blogga lite om idioter jag träffat.


... Jag träffade en kille som hette Olle och jag var helt hundra på att ödet hade bestämt att det skulle vara han och jag. Av anledningen att en tjej, M, hade pratat med mig om att hon kände en kille som hon skulle fixa ihop med mig med, för vi skulle passa så bra ihop... Och så träffade jag honom iallafall, innan hon hade parat ihop oss. Tror man då att det är ödet eller tror man att det är ödet ?
Iallafall...Vi var aldrig bara vänner han och jag för vi började hångla samma kväll vi träffades. Det var den 31 maj 2006 och min kompis J hade födelsedagsfest i Karlstad. J och Olle bodde i samma hus och en annan tjej skulle sova över hos J, själv "orkade" jag inte ta bussen upp till Kronoparken så jag tänkte att det var en utmärkt idé att jag sov hos O istället. Det var jäkligt nära att jag hade sex med honom, men det blev inte så och naturligtvis såg jag det som ett tecken på att det skulle hålla mellan oss, eftersom vi inte hade sex.  Jag vågade inte ta hans nummer, eftersom jag faktiskt kände mig själv redan då och visste att jag nog skulle nojja igång mig isåfall om varför han inte ringde och så till vidare. Däremot addade jag honom på msn, och vi hade många och långa samtal på msn om allt mellan himmel och jord, han pepprade min msn full av hårdrockslåtar och jag, JAG, började lyssna en massa på hårdrock, i synnerhet föll jag för ett svenskt metalband som heter Opeth. Jag märkte dock efter ett tag att det var någonting som inte stämde, vi skulle bara träffas när han ville, och då oftast sent om kvällarna, han kom ofta hem till mig efter att ha festat, snorfull, och stod och bölade i mitt kök över hur underbar jag var och att han inte förtjänade mig. Över huvud taget kom många uttalanden då han var påverkad över vad han hade för känslor för mig, men när vi träffades nyktra så var ju allting bara fel på mig. Han tyckte att ha på sig en overall var det absolut mest löjliga och omogna man kan tänka sig, och det tyder på att man är psykiskt rubbad typ. Att vilja gosa och kela var helt uteslutet och efter sex skulle man bara avsluta det hela med en gång, att ligga och prata efteråt var uteslutet. En annan sak som ofta kom upp på fyllan var att han längtade efter att skaffa barn, i nyktert tillstånd var barn det absolut sista han skulle skaffa sig, folk som vill ha barn är egoister och knäppa i huvudet. Han visste mycket väl att jag redan då levde med en stark barnlängtan.
Vi höll ihop i två år och under den tiden hann han avsluta och omstarta vårt "förhållande" fem gånger.
Det tog aldrig slut på ett bra sätt. Jag gick in i väggen mars 2008 och blev psykiskt sjuk, ringde då honom flera gånger men han la på. Allt det där är ett enda töcken så jag vet inte riktigt vad som hände, men jag vet att jag bad folk att ringa honom och be honom komma och hälsa på mig men han vägrade.
När jag blev utskriven igen raderade jag honom på msn och tog bort hans nummer, hade insett att han inte var bra för mig. Ett år senare fick jag för mig att adda honom på nytt, då hade han precis blivit pappa.

Jag har träffat idioter även före honom som har betett sig på olika vis, men han var den förste som jag hade något som iallafall liknade ett förhållande med.

I mars 2010 träffade jag min nuvarande pojkvän, vi har nu varit ett par sedan dess och varit sambos i ett och ett halvt år, i sommar kommer vi att bli särbos igen, till på köpet i två olika städer. Hur det kommer gå det har jag ingen aning om, men jag hoppas att vi kommer leva lyckliga i alla våra dagar.

För det är precis det jag håller på med.
Det fanns en tid där jag var mobbad, iallafall utstött och retad av min omgivning.
Det gjorde mig avigt inställd till allt vad omgivning hette, ingen fick en chans, alla ville mig illa, och det var helt enkelt bara  så det var.
Jag känner mig väldigt ensam i dessa dagar.
Visst jag har några vänner, men jag har inget gäng, jag skulle vilja ha krokar ute lite överallt, så jag alltid skulle veta att jag hade någonstans att ta vägen om fredagskvällen. Tyvärr är det nu inte så, folk tycker inte riktigt om och uppskattar mitt sällskap, jag har nog märkt det. Jag är väl för tyken, uppkäftig, konstig, annorlunda, jobbig att ha att göra med helt enkelt.
Jag har min älskade J, men han har inte riktigt initiativförmåga. Jag skulle vilja att han hade lite kompisar i närheten så man kunde umgås lite... *suck*. Ensamheten har drabbat mig, jag är drabbad, och jag har mig själv att skylla. Jag är inte tillräckligt trevlig och inbjudande mot min omgivning, folk får inte lust att bli kompis med mig. Eller så kanske de inte förstår i vilket skriande behov jag är.
Poetry Slam- grejen är ett sådant där exempel där det bara gått helt snett ända ifrån början, jag trodde inte att någon ville bli min kompis och därmed blev ingen min kompis, jag kände mig utanför och därmed blev jag utanför. Runt omkring mig ser jag människor bli vänner till höger och vänster, själv ser jag bara på :(  Jag mobbar mig själv