uddatjejen

Jag är så himla både och. Det är faktiskt så. Per sa en gång att jag är på en gång den oseriösaste och den seriösaste student han känner. Det är sant. Dock är jag ju inte student längre, men jag har en stark känsla av att jag kommer bli. När jag har fått reda ut saker och ting, alla knutar och spöken, när jag lärt mig att känna lugnet på riktigt och så. Då kommer jag bli student igen. Men jag kommer aldrig mer att tjotta runt i overall och sjunga suparvisor. Kanske om det blir någon stor återträff eller större happening av något slag men det kommer aldrig bli detsamma. Jag har vuxit ifrån det. Samtidigt kan jag fascineras av tanken att det faktiskt VAR en tid när jag tyckte att det var det allra roligaste i världen, när jag tänker på saker jag faktiskt har gjort kan jag bli helt förbluffad. Var det JAG som gjorde de där sakerna ? Deltog i diverse obscura tillställningar, idiotiska tävlingar där man skulle dricka konstiga,äckliga grejer så man nästan eller faktiskt spydde och så vidare. Eller en sådan sak som Lappfejden, var det jag, sömnproblems-Malin, som sov utan några sömnproblem alls i min sovsäck direkt på ett kallt stengolv i en grotta, där folk festade hela natten och väckte sig själva med att hälla i sig sprit ? Jag tror jag fick nog av det hela i Växjö, där jag träffade folk som på riktigt verkligen levde för att festa. Jag hade börjat växa ifrån det redan då. Plugget gick åt helvete och jag får säga att det var en bortkastad tid. Förmodligen hade jag suttit på ett jobb idag och utan knutar,spöken och sömnproblem om jag hade fortsatt där jag höll på i Borås istället för att flytta till Växjö på vinst och förlust.
Var var jag nu... Ja iallafall så kvarstår fakta att det ÄR jag som har gjort de där galna, knäppa grejerna som min mamma och förmodligen resten av min familj aldrig,aldrig,aldrig,någonsin skulle ha gjort. Och vad beror det på ? Hur kan man vara så jäkla både och ?
Jag som satt och gnällde i min facebookstatus om hur jag saknade overaller och nollning skrev idag till en kompis som förfasade sig över studentflummare att jag höll med henne. Och det gör jag. Också. Jag är så himla både och! Och jag vet inte varför.

Det fanns mycket som var bättre förr. Det fanns det. Jag var klarare i knoppen och inte lika stressad, jag sov bättre om nätterna och ojjade och vojjade mig inte som nu. Men ju mer jag tänker på det ju mer kommer jag fram till att vissa saker har faktiskt lett till det bättre. På vissa sätt mår jag faktiskt bättre idag och jag är vuxnare och mognare. Skulle aldrig uttrycka mig på samma sätt idag och inte göra samma plumpa uttalanden. Som tex. det där med idrottslärare och det där med stockholmare. Det finns massor av trevliga människor i Stockholm, t.o.m de som tillhör överklassen och är uppväxta i Saltsjöbaden kan nog vara trevliga och vettiga, det är inget fel på stockholmare. Man är dum om man håller på och drar alla människor över en kam hela tiden, så det gör jag inte längre. Jag har en annan syn på idrott också, jag inser att det inte bara är idioter som håller på med idrott. Herregud min pojkvän är intresserad av basket! T.o.m jag har varit ute och spelat lite, och tyckt att det är ganska roligt. Sport kan vara jättekul. Däremot ska man inte blunda för de problem som finns, det är ett faktum att ingen passade till mig under hela skoltiden och att det förstörde för mig något fullständigt. Det är ett faktum att vi har för stora klassklyftor i samhället. Men det hjälper man inte genom att kläcka ur sig plumpa kommentarer, inte minst på fyllan, man hjälper det genom seriös debatt. Sedan det här med att hela tiden tro att alla är emot en, så behöver det inte heller vara. Oftast är nog människor för en, tills man motbevisar dem, och det har man kanske gjort någon gång. Man får tänka på hur man tänker och handlar. Förväntar man sig att en människa inte tycker om en, så kommer man att bete sig underligt mot den människan, vilket kanske leder till att den inte tycker om en. Så är det!
Fan vad smart jag är. Det är jag faktiskt.
Jag måste jobba på det där med självkänslan och självförtroendet.

Hej!
Jag är sjukt stolt över min pojkvän som har pluggat ända sedan han kom hem. Minst fyra timmar har han iallafall suttit. Det är mer än vad jag brukat göra. Fortsätter det såhär så kommer plugget gå som en dans för honom! Känns faktiskt bra.
Idag har jag varit på ett sådant där möte jag går på med jämna mellanrum, och naturligtvis sas det något som jag hakade upp mig på, som vanligt. Den här gången var det en grej som tydligen är ENORMT STOR i mitt liv. Och när man får höra det så blir man lite irriterad. Förra gången sa han att han var orolig för mig. Jag blir mycket mer orolig för mig själv om folk är oroliga för mig. Därför är det så skönt att mina föräldrar, t.ex. aldrig visar någon oro. De är övertygade om att jag kommer hitta jobb och framtid med vad det innebär av stabilitet och trygghet. De tror att allt kommer att bli bra, och det tror jag också... ibland ;)
Nu funderar jag på vad jag vill praktisera som, café, trädgård, eller något helt annat ? Café och trädgård i kombination kanske vore någonting. Eller lärarassistent ?
Det är min ständiga fundering om jag ska bli lärare eller inte. Hehe, ja det vet ni nog.
Det är kul att det är ny termin och nya möjligheter, att allt drar igång igen och så. I helgen blir det renovera lokalen tillsammans med vänsterpartiet, måla och greja, det blir roligt. Det blir fest sedan också inom snar framtid :) Det gillas.
Jag tog en fika med A idag också. Det gillas också. Hon är väldigt trevlig och klok, lite lik mig och så i funderingarna. Inte sådär hycklande som en del och inte åt andra hållet heller. Lagom. Bra ord.
Jag hoppas på att få lite fler kompisar att hänga med och det verkar som om jag kan vara på god väg faktiskt. Johan kommer nog lära känna lite nytt folk på plugget också.

Jag vill ha en katt eller en hund!
kram

Man har i sitt liv gjort ganska många idiotiska saker. Min lista på idiotiska saker kan göras lång.
t.ex.
1. Att jag sökte till kulturvetarprogrammet
2.Att jag sökte till lärarprogrammet
3. Att jag gick kvar på lärarprogrammet långt efter jag egentligen insett att det inte var något för mig
4. Att jag började läsa religionslärare i Växjö
5. Att jag fick för mig att flytta tillbaks till Karlstad och göra klart kulturvetenskapen

Vad har det här lett till ? Ingenting. Jag har inget jobb och ingen som helst aning om vad sjutton jag ska göra med mitt liv.
Det är så svårt. Jag hoppas verkligen att jag kommer få hjälp att reda ut det hela.

Jag är nog världens mest ambivalenta. Jag motsäger mig själv hela tiden. Å ena sidan, å andra sidan, jag ändrar mig hela tiden. Idag pratade jag om hur härligt jag tycker det är med dialekter, bara för att i nästa andetag hävda att alla dialekter är så jävla fula. Men det är nog iofs som K sa, man kan ju tycka att det är härligt med dialekter även om dom är fula. Visserligen. Men jag tycker inte om att vara så icke fast hela tiden, bara ändra mig hela tiden. (Jag tänker inte bli någon kappvändare, hoppas inte det finns folk som tycker att jag är det). Att jag aldrig står fast vid jag tycker.
Så började vi prata om det där med barn. Jag kan tycka att det verkar jättejobbigt att ha barn för man måste aktivera sig i massa klämkäcka grupper, babysim och babyrytmik och massa mammagrupper och så ska man gå på käcka sagostunder och teatrar och så ska man köpa massa leksaker och barnet bara skriker (när det blir större ) " jag vill ha det, jag vill ha det".
Det är det ena sättet jag ser på saken, vad det gäller andra sidan av myntet så vad skulle jag annars göra med mitt liv, de år jag förhoppnings har kvar, ska jag bara fortsätta att se på filmer och gå ut och festa ? Då är det väl trots allt bättre att ha barn ändå. Jag vet ju att jag egentligen vill ha barn, jag har ju velat ha barn i massor av år hur mycket som helst. Jag har längtat mig tokig efter barn. Jag tjatar om barn jämt. Men det är så mycket runt omkring det som känns jobbigt. Ännu jobbigare känns det när  man tänker på hur rädd och orolig man skulle vara över barnet, jag vet ju hur orolig jag är för min tio år yngre bror, att något ska hända honom. Hur orolig skulle jag då inte vara över mitt barn ? Jag är ju orolig över min övriga familj och över Johan också, och mina kompisar, ibland. Jag tyckte en person var fånig när hon lyssnade efter om hennes barn andades, men så kom jag på att jag har ju fan oroat mig över om Johan ska sluta andas i sömnen. Är ju betydligt vanligare med plötslig spädbarnsdöd än att en vuxen människa plötsligt slutar andas i sömnen utan känd orsak. Nu när jag har någon att skaffa barn tillsammans med känner jag inte lika starkt att jag vill ha barn, nu när mina odds är betydligt högre än innan. Men oroa er inte, jag tar Desolette. Så det är helt cool. Ingenting kommer hända. Inte förrän jag är 35, om ens då.
Om nu min oerhörda ambivalens kunde få ett slut någon gång och jag kunde bestämma mig för något någon jävla gång! Fast är inte alla människor lite ambivalenta ibland ?

Jag är så in i helvete trött på att sova dåligt! Jag har sovit dåligt minst tjugo nätter på raken. Jag har inte hållit räkningen. Jag har blivit ordinerad att ta två insomningstabletter varje kväll, och gör det. Mönstret ser likadant ut varje kväll, jag går och lägger mig elva-halv tolv, sover till fyra-fem och sover sedan fyrtio minuter i taget med några vakna minuter mellan varje intervall fram tills jag bestämmer mig för att gå upp, vid tiotiden. Då när jag bestämmer mig för att gå upp är jag fruktansvärt trött och fullständigt mörbultad, det håller i sig halva dagen.
Jag vet dock att det inte är farligt att sova dåligt, när man iallafall sover n å g r a timmar. Min pappa har sovit dåligt en himla massa år, men antagligen inte lika dåligt som mig. Jag hatar det så mycket så jag blir tokig! och jag vill inte börja med Propavan för det har jag bara dålig erfarenhet av. Men jag kan slå vad om hur mycket som helst att det är vad de kommer tillskriva mig. Jag vill inte ha en massa piller, jag vill kunna sova ändå! Jag vill finna ro och harmoni. Är det för mycket begärt? Någon som känner igen sig ?