uddatjejen

Under över alla under...

Det fungerade!

Jag har fått MENS nu efter Primolutkuren

 

Läkaren var inte säker på att det skulle fungera på mig men var beredd att göra ett försök

och det fungerade!

 

Sedan vet jag dock inte om det lossnade något ägg, men kanske ? Kanske gäller att skydda sig i fortsättningen då hehe...Om något år eller så kanske det är dags att släppa loss ? 

Jag tror min kropp om för lite.

Visserligen hade jag inte gått ner mer än 5 hg på de här 3 månaderna... haha, löjligt lite. Å andra sidan har det varit jul, och jag mofsade i mig choklad,kakor,godis,mat,läsk,öl ALLT och jag gick faktiskt inte upp. Jag kanske gick ner lite innan jul och sedan gick jag upp igen, men hur som helst så har inte vikten skenat iväg uppåt iallafall.

Men nu ska det bli ändring! Nu börjar mitt nya liv

Ja jag har sagt det förut. Men nu är det banne mig allvar.

Nu är det träning, kost och hälsa som gäller.

Jag har föressten minskat min dos av min medicin och jag har inte märkt någon skillnad alls, det är ju också positivt. Snarare att det isåfall är en förändring åt det bättre.

 

Visst, allt är inte bara positivt. Jag vet inte hur det blir med min försörjning... Jag är garanterad pengar en månad till men sedan vet jag inte vad som händer. Jag vet inte hur jag ska överleva sommaren framför allt... Hemgården tar ju sommaruppehåll och det gör väl de flesta andra ställen där jag skulle kunna praktisera också, så det gäller väl att söka sommarjobb... Och det finns det ju inga garantier att jag får :/

Nej det är svårt att veta hur jag ska lösa detta...

Tänk om människor verkligen kunde FATTA hur mycket dom kan såra en med sina kommentarer

Den där jävla människan på nämndmötet:

"Ja du ska ju inte vara med oss hela året det kan jag ju tydligt se"

Klappade mig på magen.

Därefter

"Det ser jag ju att det är en liten bebis".

 

Jag har PCO och jag går även på en del mediciner som gör att man ökar i vikt. Jag har gått upp tjugo kg på fem år. PCO ger även ökad bukfetma. Jag SER gravid ut, jag har alltid haft en bulle på magen men nu har den ökat, den är dessutom väldigt rund.
 Att jag har PCO innebär att jag har svårt att bli gravid...

Hon sårade mig dubbelt upp. Hon sårade mig både för att jag fick min fetma påpekad och för att jag blev påmind om att jag inte kan det där.

 

Ja jag vet att jag tjatar men det plågar mig. Det plågar mig något så in i bänken. Att jag är fet plågar mig, att jag måste äta mediciner plågar mig, att jag har PCO plågar mig, att jag inte har någon anställning plågar mig och att J inte heller har det och framförallt omgivningens tjat och jävla åsikter.

Varför måste man ha jobb och hus och vara gift och kunna få barn?

Varför är det inte okej att vara särbos, arbetslösa och sjukskrivna och inte kunna få barn?

Jag tillbringar väldigt mycket tid ensam. Så är det. Så har det blivit. Och faktum är att jag brukar faktiskt längta hem när jag är på jobbet, träningen eller var jag nu är. För jag trivs i regel ganska bra med att sitta här och slösurfa och snoka runt, kolla på klipp och filmer och ha teven på i bakgrunden. 

Jag har dock börjat känna på sistone att ensamheten trycker på...

Vad har jag gjort för att förtjäna detta ? Att vara så ensam ? Har jag varit en dålig vän ? Jobbig, tjatig, ett plåster, har jag ältat mina problem för mycket, har jag inte lyssnat. Har jag varit dum och elak och snackat skit och ljugit ? Har jag spelat någon annan, har jag inte varit mig själv ? har jag varit konstig, lustig eller är folk ren av rädda för mig för de vet min bakgrund ?

Jag går ju och pratar rätt ofta, det kanske skulle vara något att ta upp med dem. Det är inget fel att trivas med ensamheten, jag trivdes med ensamheten redan som barn, min syster kallade mig enstöring och mina föräldrar fick tjata på mig för att få mig att ringa folk och fråga om vi kunde leka. Jag var rätt dålig på att leka och föredrog att sjunka in i olika böcker. 

Fast jag trivs ju med att vara social också, jag trivs med att träffa människor och hitta på sociala saker. Jag vågar dock inte ta initiativet och kanske,kanske är det där problemet ligger... På sistone har allt färre börjat höra av sig på facebook, färre och färre skriver till mig, gillar mina inlägg och skriver kommentarer. 

 

 

Grymt verklighetens hårda band mig trycka

 

Jag tänkte mig till Karlstad den 23e februari.

Det är nämligen lmt-reunion.

Jag är inte särskilt stolt inför min mamma och inför en del vänner och bekanta över mitt medlemsskap i lmt. Lmt ÄR en supareförening, det kan jag inte blunda för. Och jag söp. Och jag festa. Och svira. Och hade overall. Och sjöng kvinnoförnedrande och sexistiska snapsvisor. Visserligen kontrade jag, var ultrafeminist och sa vad jag tyckte och tänkte, blev ratad för det. Men jag gjorde det. Ibland orkade jag inte stå emot och det kan jag gräma mig för än idag.

Men handen på hjärtat, vem har handlat rätt under hela sin levnadstid? Finns det inte lik i garderoben hos flera? Är jag den enda som har supit,festat,svirat, haft overall och sjungit sexistiska snapsvisor? Är jag den enda som gladeligen åker 30 mil för att gå på reunion?

Visst, klart jag är mera stolt över mina diktanalyser, min c-uppsats, mina klarade tentor, mitt verk som regissör och skådespelare, mycket annat. Men det var liksom inte så att det var någon som tvingade mig att supa,festa,svira och ha overall. Jag valde det helt själv. Jag levde studentlivet fullt ut och hade jävligt roligt på kuppen.

 

 

 
Våren 2008 när jag skulle göra klart mina studier, äntligen, blev jag driven in i väggen, å det grövsta. Ingen vet vad som egentligen hände. På jobbet säger jag bara att jag "varit sjuk" vilket är sant. Men ingen vet på vilket sätt jag har varit sjuk. En dag kommer jag få stå till svars. Ingen kommer ändå veta vad det innebär... Jag har aldrig skadat någon, jag har inte fått några aggressiva utåtagerande utbrott, allt jag gjorde var riktat inåt. Mot mig själv, jag hoppade mellan att känna mig otroligt nöjd med mig själv och otroligt missnöjd. Det var en otrolig resa alltihopa. Ingen utom jag själv fanns med under hela resan. Några av mina kompisar fanns där i början, min mamma är nog den som fanns där den största delen. Även mina syskon och min pappa har sin del i historien. Jag har många minnen, gråtande mamma, gråtande pappa, mina syskon som håller i mig med all sin kraft för att trycka mig tillbaka in i huset, när jag bestämt ska gå en promenad, fast jag ramlar ihop av trötthet lite från och till. En sådan förskräcklig trötthet.

Jag minns andra saker... Hur jag ligger och sjunger för mig själv, sjunger och sjunger och sjunger. Målar teckningar, målar och målar och målar. Hur ingenting upplevs här och nu och på riktigt och i stunden. Hur allting är i en dimridå

DOCK: får inte glömmas....

Jag kommer också ihåg den fantastiska känslan av att vara tillbaka. Det var en så varm och ljus vår, tussilagorna lyste i gräset, fåglarna kvittrade. Mamma och jag tog en glass tillsammans på vårpromenad, avdelningen var ute på vårpromenad och jag plockade påskliljor, vi drack kaffe och mariekex. Jag kommer för alltid förknippa kaffe och mariekex med känslan av att vara tillbaka. 

Sedan minns jag förstås också bakslaget. Jag trodde verkligen att allt skulle vara som vanligt igen, men jag var märkbart medstruken av det jag gått igenom. Jag hälsade på i Karlstad men jag orkade inte gå till Bunkern. Jag åkte på Bonnafesten i Skövde men tydligen skrattade jag en gång under hela kvällen, jag var jävligt låg. Jag försökte verkligen med alla medel men Bonnafesten och Älghälga 2008 är inga ljusa minnen. Jag ville så gärna vara tillbaka men jag kände mig som om jag satt fast i en trög gammal gröt man inte får av från grötvispen.

 

Idag är jag nästan helt återställd. Idag kan jag skratta och ha kul och vara nästan som vanligt. Jag har varit på flertalet fester där jag haft riktigt skoj. Det är en fantastisk känsla.

Om den kommer infinna sig när jag åker på lmt-reunion är dock en annan och knivig fråga.