Jobkar
Jag jobkar idag.
Jag har ett oerhört betungande jobb. 4 timmar, 3 dagar i veckan. Fast jag går ju en kurs också och är nämndeman och har en massa andra ärenden. Men idag kände jag att jag måste jobka. Ska göra det på fredag också, men nästa vecka är jag förhoppningsvis i full rulle igen. Det är bara så att när någon jag älskar mår dåligt så mår jag också dåligt, jag känner att jag måste göra allt för den personen. Så när nu min älskade gjort en Malin och inte sovit på flera nätter blev jag orolig och ringde min chef och meddelade att jag inte skulle komma idag. Fast min älskade tror inte själv att det är någon fara. Jag blir dock nojjig och vojjig. När jag inte oroar mig över mig själv är det någon annan jag oroar mig över. Som min morbror som har fått cancer, som min farbror som nog saknar min farmor väldigt mycket, och sina barn, hade han inte haft min pappa och sina andra bröder hade han varit den ensammaste människan på jorden. Sedan kan jag oroa mig över mina föräldrar också. Faktum är att jag oroar mig mycket mer över dem som aldrig oroar sig över sig själva, som B då, hon är jämt så jäkla orolig över sig själv så då orkar man inte oroa sig över henne också, blir liksom ingen tid över eller vad man ska säga. Min älskling är ingen gnällspik precis, jag fick i uppdrag att skicka iväg honom till vc men han vägrar, så vad ska man göra ?
Ångrar att jag jobkar nu, hade nog känts bra att limma några lamphållare idag.
Jag har ett oerhört betungande jobb. 4 timmar, 3 dagar i veckan. Fast jag går ju en kurs också och är nämndeman och har en massa andra ärenden. Men idag kände jag att jag måste jobka. Ska göra det på fredag också, men nästa vecka är jag förhoppningsvis i full rulle igen. Det är bara så att när någon jag älskar mår dåligt så mår jag också dåligt, jag känner att jag måste göra allt för den personen. Så när nu min älskade gjort en Malin och inte sovit på flera nätter blev jag orolig och ringde min chef och meddelade att jag inte skulle komma idag. Fast min älskade tror inte själv att det är någon fara. Jag blir dock nojjig och vojjig. När jag inte oroar mig över mig själv är det någon annan jag oroar mig över. Som min morbror som har fått cancer, som min farbror som nog saknar min farmor väldigt mycket, och sina barn, hade han inte haft min pappa och sina andra bröder hade han varit den ensammaste människan på jorden. Sedan kan jag oroa mig över mina föräldrar också. Faktum är att jag oroar mig mycket mer över dem som aldrig oroar sig över sig själva, som B då, hon är jämt så jäkla orolig över sig själv så då orkar man inte oroa sig över henne också, blir liksom ingen tid över eller vad man ska säga. Min älskling är ingen gnällspik precis, jag fick i uppdrag att skicka iväg honom till vc men han vägrar, så vad ska man göra ?
Ångrar att jag jobkar nu, hade nog känts bra att limma några lamphållare idag.
Sur
Jag är sur på att jag aldrig får min behandling som jag har rätt till, som jag har stått i kö för sedan april månad.
Har träffat min behandlare EN gång. Idag skulle jag träffa henne igen var det inplanerat, men nehej då. Då var hon sjuk IGEN. Jag är sur måste jag säga. Vad kommer detta leda till i förlängningen ? Att det värsta inträffar ? Trodde visserligen inte läkaren. Var ett genomgående rätt positivt möte, jag fick iallafall veta att jag inte behöver oroa mig. Kommit igång lite med allt möjligt, men jag ska inte stressa. Jag ska göra sådant jag tycker är roligt. Ska ringa lite folk och bestämma lite roliga saker tänker jag mig. Man behöver roligheter i vardagen. Dock är jag lite orolig för min älskling, han vill flytta, han känner sig ensam och har hemlängtan. Får jag ett vettigt och roligt jobb i Växjö så kan jag nog tänka mig att flytta, för flyttar han så flyttar jag det är iallafall givet. Att vara särbos känns inte som ett alternativ, fy fan vad hemskt det vore att inte ha honom omkring mig när jag vill, det där ögonblicket när han eller jag kliver innanför dörren och möts av pussar och kramar...Istället för att komma hem till en ensam lägenhet, fan vad hemskt. Men det är Växjö som är det alternativet som finns, någon annanstans vill jag inte bo.
Funderar på en annan sak också... Hur kommer det sig att man slutar umgås med människor ? För min del har det berott på en enda sak, och det är min dåliga självkänsla. Så fort minsta lilla grej har hänt, minsta lilla missförstånd, så har jag genast tagit för givet att denna människa är så jävla in i helvete sur på mig nu att den aldrig mer vill se mig. Det behöver ju inte alls vara så!
En kille jag tycker väldigt mycket om, som en vän, naturligtvis, blev det problem med hösten 09. Vi hade tagit upp kontakten litegrann igen, efter att vi inte hörts på jättelänge. Sedan blev det ett litet missförstånd.När vi träffades igen ett år senare var det kallt som is. Samma med ett gäng andra människor. Varför ska det vara så komplicerat jämt ?
Jag gillar raka och ärliga människor, människor som säger till när det är något och reder ut det ordentligt. Jag gillar inte skitsnack och jag gillar inte när folk bara säger saker när de är fulla. Oavsett om det är positiva eller negativa saker så har en del människor en tendens att bara öppna sig på fyllan. Jag hoppas inte att jag är sådan. Jag tror och hoppas att jag har blivit bättre.
Nu måste jag iofs erkänna att jag gärna hade varit med på både den ena och den andra festen som man inte blivit bjuden till. Och jag vet att jag har mig själv att skylla för att jag inte vågat öppna käften och sagt som det är.
Har träffat min behandlare EN gång. Idag skulle jag träffa henne igen var det inplanerat, men nehej då. Då var hon sjuk IGEN. Jag är sur måste jag säga. Vad kommer detta leda till i förlängningen ? Att det värsta inträffar ? Trodde visserligen inte läkaren. Var ett genomgående rätt positivt möte, jag fick iallafall veta att jag inte behöver oroa mig. Kommit igång lite med allt möjligt, men jag ska inte stressa. Jag ska göra sådant jag tycker är roligt. Ska ringa lite folk och bestämma lite roliga saker tänker jag mig. Man behöver roligheter i vardagen. Dock är jag lite orolig för min älskling, han vill flytta, han känner sig ensam och har hemlängtan. Får jag ett vettigt och roligt jobb i Växjö så kan jag nog tänka mig att flytta, för flyttar han så flyttar jag det är iallafall givet. Att vara särbos känns inte som ett alternativ, fy fan vad hemskt det vore att inte ha honom omkring mig när jag vill, det där ögonblicket när han eller jag kliver innanför dörren och möts av pussar och kramar...Istället för att komma hem till en ensam lägenhet, fan vad hemskt. Men det är Växjö som är det alternativet som finns, någon annanstans vill jag inte bo.
Funderar på en annan sak också... Hur kommer det sig att man slutar umgås med människor ? För min del har det berott på en enda sak, och det är min dåliga självkänsla. Så fort minsta lilla grej har hänt, minsta lilla missförstånd, så har jag genast tagit för givet att denna människa är så jävla in i helvete sur på mig nu att den aldrig mer vill se mig. Det behöver ju inte alls vara så!
En kille jag tycker väldigt mycket om, som en vän, naturligtvis, blev det problem med hösten 09. Vi hade tagit upp kontakten litegrann igen, efter att vi inte hörts på jättelänge. Sedan blev det ett litet missförstånd.När vi träffades igen ett år senare var det kallt som is. Samma med ett gäng andra människor. Varför ska det vara så komplicerat jämt ?
Jag gillar raka och ärliga människor, människor som säger till när det är något och reder ut det ordentligt. Jag gillar inte skitsnack och jag gillar inte när folk bara säger saker när de är fulla. Oavsett om det är positiva eller negativa saker så har en del människor en tendens att bara öppna sig på fyllan. Jag hoppas inte att jag är sådan. Jag tror och hoppas att jag har blivit bättre.
Nu måste jag iofs erkänna att jag gärna hade varit med på både den ena och den andra festen som man inte blivit bjuden till. Och jag vet att jag har mig själv att skylla för att jag inte vågat öppna käften och sagt som det är.
Rättelse
Jag ska inte tillverka kretskort. Det säger en del om hur okunnig jag är när jag trodde en sådan sak. Att tillverka kretskort är fruktansvärt krävande skulle jag tro. Jag ska inte heller köra kretskorten genom maskiner som dom gör på en avdelning, jag tillhör den enklaste avdelningen och gör de enklaste sysslorna. Det är som Johan sa, det är ett jäkla slöseri att sätta en resurs som mig på ett sådant jobb. Jag hoppas på att det blir jobb fram tills jul, sedan börja på ett annat och vara kvar fram till sommaren, sedan få en fast anställning på detta jobb eller något liknande. Detta jobb ska vara ett som jag har utbildning för som jag betalar tillbaka till csn för.
Men när ska jag komma tillbaka till den jag är ? Allt är någon annans fel. Jag skyller på idioter som kommit i min väg och förstört för mig. Jag har mött väldigt mycket fel sorts människor och gjort fel saker. Jag är så lättpåverkad. Men jag hoppas på att detta ska kunna få mig att växa, de var faktiskt ganska trevliga ändå på jobbet. Även om jag satt i över två timmar och bara limmade. Jag klarar mer än så! Banne mig. Jag ska resa mig ur det här och börja gå. Väntar med spänning på den 23e, hon får bara inte tycka att jag är skröpligt mähä som behöver vård. Hittills har jag bara fått veta hur skör jag är, jag vill ha ett möte där jag får veta hur stark jag är! Banne mig.
Men när ska jag komma tillbaka till den jag är ? Allt är någon annans fel. Jag skyller på idioter som kommit i min väg och förstört för mig. Jag har mött väldigt mycket fel sorts människor och gjort fel saker. Jag är så lättpåverkad. Men jag hoppas på att detta ska kunna få mig att växa, de var faktiskt ganska trevliga ändå på jobbet. Även om jag satt i över två timmar och bara limmade. Jag klarar mer än så! Banne mig. Jag ska resa mig ur det här och börja gå. Väntar med spänning på den 23e, hon får bara inte tycka att jag är skröpligt mähä som behöver vård. Hittills har jag bara fått veta hur skör jag är, jag vill ha ett möte där jag får veta hur stark jag är! Banne mig.
Svårt vad man ska säga
Tjo!
Det blev ingenting med plantskolan. Nu ska Malin, filkanden, med 322 högskolepoäng, sätta sig och tillverka kretskort.
Liksom, va fan, det måste väl finnas något annat ? Genom lotsen kanske jag kan fixa något annat. Något som känns vettigare och mer meningsfullt.
Att det ska vara så svårt, jag blir förbannad. Jag gillar inte att bli ihopbuntad med folk, "ni är sådana där" och då ska ni göra det och det. Om klimatet var mildare och enklare och alla kunde få de jobb de önskade... Om inte samhället var så kallt och hårt... Då skulle inte det behövas sådana där skitgöror. Eller ? Kanske gör det det, vi alla har ju en funktion att fylla, vi alla hör ihop, vi är en kedja. Huvudsaken är att man är med i samhället och gör vad man kan efter sin förmåga, och kanske att min förmåga just nu inte sträcker sig längre än till att göra kretskort. Sedan står jag och min förmåga i kö på ett antal andra ställen också. Men helst av allt vill jag jobba med svenska och med ungdomar på något vis. Tror jag vill bli specialpedagog. Men som sagts hundra gånger... Jag har inga pengar till det...
Märkligt föressten, jag satt här och skrev, sedan glömde jag att jag höll på och skriva och så började jag göra något annat... Igår tänkte jag flera gånger att det var måndag och lika många gånger att det var onsdag, när mamma ringde frågade jag vad hon ville, men det var jag som hade ringt först. Jag har hittat papper i frysen, jag vet inte hur många gånger jag funderat över om jag kommit ihåg att ta min tablett eller inte. Min skalle är inte med helt enkelt. Jag hoppas det blir bättre med lite mer rutin i vardagen.
Det blev ingenting med plantskolan. Nu ska Malin, filkanden, med 322 högskolepoäng, sätta sig och tillverka kretskort.
Liksom, va fan, det måste väl finnas något annat ? Genom lotsen kanske jag kan fixa något annat. Något som känns vettigare och mer meningsfullt.
Att det ska vara så svårt, jag blir förbannad. Jag gillar inte att bli ihopbuntad med folk, "ni är sådana där" och då ska ni göra det och det. Om klimatet var mildare och enklare och alla kunde få de jobb de önskade... Om inte samhället var så kallt och hårt... Då skulle inte det behövas sådana där skitgöror. Eller ? Kanske gör det det, vi alla har ju en funktion att fylla, vi alla hör ihop, vi är en kedja. Huvudsaken är att man är med i samhället och gör vad man kan efter sin förmåga, och kanske att min förmåga just nu inte sträcker sig längre än till att göra kretskort. Sedan står jag och min förmåga i kö på ett antal andra ställen också. Men helst av allt vill jag jobba med svenska och med ungdomar på något vis. Tror jag vill bli specialpedagog. Men som sagts hundra gånger... Jag har inga pengar till det...
Märkligt föressten, jag satt här och skrev, sedan glömde jag att jag höll på och skriva och så började jag göra något annat... Igår tänkte jag flera gånger att det var måndag och lika många gånger att det var onsdag, när mamma ringde frågade jag vad hon ville, men det var jag som hade ringt först. Jag har hittat papper i frysen, jag vet inte hur många gånger jag funderat över om jag kommit ihåg att ta min tablett eller inte. Min skalle är inte med helt enkelt. Jag hoppas det blir bättre med lite mer rutin i vardagen.
Jag känner mig utanför!
Jag står i ett mellanläge. Det känns som om mina vänner antingen lever i ett parförhållande där de även har barn, eller så är de singlar med tusen olika planer.
Jag har inga vänner som bara är mina som ingen annan delar med mig, det kan jag sakna. Det känns som om alla mina vänner blir vänner med varandra hela tiden. Och nu snackar B om att hon vill flytta in i ett kollektiv med C och P, mina vänner, mina enda nära vänner här i Borås, och hon har precis lärt känna dom ! Och jag får naturligtvis inte vara med i planerna, jag har ju sambo. Jag har ju mitt på det torra. Så jag får bara sitta och titta på medans mina vänner mer och mer går åt sina håll. Antingen "du får inte vara med för du har inga barn" eller "du får inte vara med för du är inte singel". Snart kommer jag inte ha några vänner kvar alls känns det som. *Buuuuhuuuuhuuuuuu* Jag är så eeeeeensaaaaam*
Jag brukar sjunga "Vi har bara varandra" med Johan ibland, för det är så det kan kännas.
Jag har inga vänner som bara är mina som ingen annan delar med mig, det kan jag sakna. Det känns som om alla mina vänner blir vänner med varandra hela tiden. Och nu snackar B om att hon vill flytta in i ett kollektiv med C och P, mina vänner, mina enda nära vänner här i Borås, och hon har precis lärt känna dom ! Och jag får naturligtvis inte vara med i planerna, jag har ju sambo. Jag har ju mitt på det torra. Så jag får bara sitta och titta på medans mina vänner mer och mer går åt sina håll. Antingen "du får inte vara med för du har inga barn" eller "du får inte vara med för du är inte singel". Snart kommer jag inte ha några vänner kvar alls känns det som. *Buuuuhuuuuhuuuuuu* Jag är så eeeeeensaaaaam*
Jag brukar sjunga "Vi har bara varandra" med Johan ibland, för det är så det kan kännas.
Besvikelse
Man får inte lov att inte passa in i samhällets ramar och normer. Man får inte lov att vara känslig och beröras starkt av saker. Det är det som ligger mig i fatet. Totalt. Det är så man kan sammanfatta mitt liv, varför gick slutpraktiken åt helvete ? För att jag involverat mig känslomässigt i varenda liten elev och gick och bar på deras bekymmer hela tiden, även efter att jag kommit hem och kunde inte sova på nätterna. Genom varenda jobb jag har haft har det förföljt mig och förstört för mig. Jag känner för mycket. Samtidigt är jag kontrollerad, jag får inga aggressiva utbrott, inga gråtattacker, jag skrattar inte tills jag får ont i magen, men det gör inte att jag inte fortfarande har massor av känslor som jag bär runt på.
Fick precis reda på att jag blivit nekad till ännu ett jobb, eller rättare sagt praktik. Jag hade sett fram emot den här praktiken mer och mer ju mer jag tänkte på den, jag var helt inställd på att börja och tyckte det skulle bli roligt. Men tydligen var det fullt, och dessutom, var han tvungen att lägga till, tog de inte emot personer med min bakgrund. Fjanterier. Varför skulle det vara annorlunda att anställa någon som haft d jämfört med någon som haft p ? Jag tror att varje människa är unik och varje person mår på sitt speciella vis, det går inte att bunta ihop alla som har haft en viss sjukdom i en grupp och säga att ni är sådana och därför behöver ni det och det. Det märktes så oerhört tydligt för tre år sedan, alla var extremt olika, det märktes i den där kvällsgruppen som jag pinade mig igenom också. Jag var en sådan som dem men jag hade SÅ mycket högre funktionsnivå. Jag kan klara ett vanligt jobb, bara det att folk är så jävla rädda för vad som kommer hända. Det var jag också förut men när mer och mer saker går åt helvete så känner jag mer och mer att jag ska bara skita i allt och kasta mig ut i verkligheten och försöka hantera den så gott det går. Men det kommer jag aldrig göra.
Fick precis reda på att jag blivit nekad till ännu ett jobb, eller rättare sagt praktik. Jag hade sett fram emot den här praktiken mer och mer ju mer jag tänkte på den, jag var helt inställd på att börja och tyckte det skulle bli roligt. Men tydligen var det fullt, och dessutom, var han tvungen att lägga till, tog de inte emot personer med min bakgrund. Fjanterier. Varför skulle det vara annorlunda att anställa någon som haft d jämfört med någon som haft p ? Jag tror att varje människa är unik och varje person mår på sitt speciella vis, det går inte att bunta ihop alla som har haft en viss sjukdom i en grupp och säga att ni är sådana och därför behöver ni det och det. Det märktes så oerhört tydligt för tre år sedan, alla var extremt olika, det märktes i den där kvällsgruppen som jag pinade mig igenom också. Jag var en sådan som dem men jag hade SÅ mycket högre funktionsnivå. Jag kan klara ett vanligt jobb, bara det att folk är så jävla rädda för vad som kommer hända. Det var jag också förut men när mer och mer saker går åt helvete så känner jag mer och mer att jag ska bara skita i allt och kasta mig ut i verkligheten och försöka hantera den så gott det går. Men det kommer jag aldrig göra.
