Att kämpa
Jag funderar rätt mycket på vad man egentligen menar med det att kämpa, och hur man mäter det. Hur vet man att någon har kämpat och hur avgör man det ? Har människor som sitter på högre poster och har mer pengar... har de kämpat mer än vad fattiga människor har ? Det är ju det moderaterna hävdar. De hävdar att det finns lata människor som inte kämpar, som därav ska ha mindre betalt än de fliriga människorna som kämpar.
Det där är en konflikt jag ständigt har haft tillsammans med olika människor i min närhet. En gång blev jag anklagad för att vara moderat, eftersom jag sa att har man kämpat ska man ha betalt för det. Men jag menar inte kämpat på samma sätt.
Min övertygelse är att de allra flesta människor som sitter på en pissig lön med ett pissigt jobb har kämpat. De ville inte dit de hamnade. Men det var för tungt med det arbete de var tvungna att utföra.
För att prata om mig själv igen då...
Jag försökte ta upp mina studier igen efter att ha varit borta ifrån det ett drygt år, för att kämpa mig tillbaka till normalposition. Jag ville inte ha ett pissigt jobb för en pissig lön eller gå runt sysslolös och arbetslös. Men jag fixade det inte. Jag kom inte ihåg ett skit på tentorna, skallen var helt tom. När jag läste hemma kunde jag inte ta till mig ett dugg av texten, huvudet var inte med. Jag kunde inte tillägna mig kunskapen. Min teori är att så pass hård smäll att jag inte kan komma tillbaka till samma nivå igen, jag har inte koncentrationen. Tyvärr är det detta jag måste ha i bakhuvudet när jag nu står inför livets utmaningar, eftersom jag vill leva ganska många år till helst och det drägligt. Måhända har hjärnan vilat upp sig tillräckligt nu så koncentrationen kanske är tillbaka. Det vet jag dock inte, jag vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Frågan är hur långt och mycket man kan ta sig bara genom att kämpa... Är det möjligt över huvud taget att ta sig någonstans utan att plugga ?
Sedan är jag medveten om hur jag låter i den här bloggen. Men jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det...Vill ni forsätta läsa så gör det, om inte, gör det inte. Vill ni läsa får ni stå ut med mitt gnäll, för det är det jag har den här sk bloggen till, att gnälla. Jag fattar verkligen inte syftet med att ha en dagbok där man bara skriver "idag åt jag två korvmackor och sedan gick jag till jobbet, sedan gick jag hem, dagens outfit är en svart kofta med rosa byxor". Det är helt enkelt inte min grej att skriva på det sättet. I min dagbok skriver jag det som bekymrar mig, jag outar mig, blottar mig, vänder ut och in, för skönheten kommer inifrån.
Sedan kan man tro att livet är hur enkelt som helst, men då har man inte riktigt följt med.
En gång...
En gång var jag en stark person, en engagerad person och en utåtriktad person. Men framförallt stark. Jag skulle så gärna vilja hitta den där personen igen... För den finns väl någonstans inom mig, och borde gå att plocka fram igen. Visst har det glimtat till ibland, men sedan.... Tillbaka till samma skit igen. Det absolut värsta är när man inte kan fungera normalt i sociala situationer. Det är egentligen det som är det jobbigaste, när jag sitter hemma på min kammare kan jag uträtta stordåd. Jag sitter på facebook och för samtal med personer till höger och vänster utan minsta ångest, jag skriver dikter, lyssnar på låtar, sjunger, är glad och uppåt. Jag smsar och chattar och mailar med kompisar och bestämmer träffar till höger och vänster, jag gör en massa planer om än det ena och det andra. Sedan står man där...Inför verkligheten... Och det är som att det bara låser sig. Fruktansvärt jobbig känsla är vad det är, jag fylls till bredden av alla jobbiga tankar som jag har på en gång : "tänk om dom tycker jag är jättekonstig, tänk om dom inte tycker om mig" "nu måste jag visa mig trevlig, nu måste jag säga bra saker" nu måste jag vara som vanligt, nu måste jag vara vanliga Malin"nu måste jag visa vad jag kan". Detta i kombination med p-tankarna, de där tankarna som är så oerhört svåra att definiera och som man antagligen absolut inte kan föreställa sig om man inte varit där själv.
Det kan vara tankar som "där är hon och jag ser henne framför mig samtidigt som hon ser mig framför sig, undrar hur hennes tankar pågår i hennes hjärna, undrar vad som har fört henne dit hon är. Hon har två ögon och två armar, vad fascinerande det är att vi alla går på två ben och att vi tuggar med våra tänder". Jag har haft de där tankarna sedan jag var liten, men de har ökat explosionsartat och gjort mig sjukskriven. Inte bara de förstås, jag hade andra problem också men jag HATAR p-tankarna, det är de som gör mig socialt handikappad och har gjort så att jag inte kan hantera sociala situationer. När ska det få bli normalt igen ?
Nej, jag bestämmer inte det själv, som folk tror. Folk verkar tro att psykisk sjukdom är en helt annan sak än cancer och liknande, de tror att man kan bestämma själv hur man mår och man är en jäkla vekling om man är som jag är. Och visst kan det kännas så...För fyra år sedan trodde jag att det var över, jag var stolt och glad och trodde att det bara var att köra på i samma hjulspår. Jag ville skaffa mig ett liv med jobb, studier och fritidsintressen, mycket vänner och många fester. Men jag klarade inte av det. Jag mådde för dåligt.
Nej, jag kommer inte att bli densamma igen. Någonsin.
Men jag har kommit jävligt långt. Ändå.
Utanför
Jag brukar bli svinförbannad på syrran när hon håller på och känner sådant. Jag brukar tycka att tänker man på sådant så blir det bara värre, jag har sett med egna ögon hur det har blivit så också. Men jag kan ändå inte hjälpa det... Jag känner mig utanför. Jag gör det.
Vegetarianism
Usch jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja... Känner så mycket nu
Vegetarianismen... Egentligen vet jag ju i grund och botten hur fruktansvärt fel jag tycker det är, tycker egentligen inte det finns några bra argument för att hålla ett köttproduktion. Iallafall inte här i Sverige och i det samhälle vi lever i nu. Om vi höll på att svälta ihjäl och det var det enda vi hade vore det en annan sak. Samtidigt är vegetarianerna i minoritet och hela samhället är liksom uppbyggt kring köttätandet, se bara på alla köttprogram i tv, alla matlagningsprogram är baserade på kött,kött,kött, vi matas av kött. Och min pojkvän älskar kött och kan inte tänka sig ett liv utan kött, och hans föräldrar älskar kött och mina föräldrar , och mina syskon. Jag var faktiskt vegetarian i några år, varför jag slutade är en jävligt bra fråga som jag inte har något självklart svar på. Största anledningen var påtryckningar från min omgivning, från en person, inte minst. Han har ju de åsikter han har och han tror att hans objektiva verklighet är en subjektiv verklighet, som B uttryckte det någon gång. Han tror att han sitter inne med alla svar, det gäller inte bara köttfrågan utan alla möjliga andra frågor. Han kan få mig att tappa talförmågan och glömma mina egna ideal, typ. Som när jag sa hur stolt jag är för att Vänsterpartiet säger nej till all vapenexport och vill förbjuda vapenexport.
"Vill du inte att Sverige ska ha ett försvar ?, vad ska vi göra om vi hamnar i krig? ska vi inte ha några vapen att försvara oss med ? Import förutsätter export".
Han sa en gång följande:... Tänk dig en fattig familj djupt inne i skogen en kall och hård vinter... Och barn som håller på att svälta ihjäl...Ska dom då inte få lov att skjuta en hjort för att mätta sina magar ?
Och det tycker jag faktiskt att dom isåfall skulle få.
Men å ena sidan och å andra sidan och ååå... Jag blir rädd när mina tankar håller på som dom gör nu, en tanke går in i en annan och föder en ny och plötsligt vet jag varken ut eller in. Jag tänker och jag tycker alldeles för mycket för att passa in i den världen. Samtidigt som jag inte klarar av att öppna käften och säga något i några sociala sammanhang eller på Vänsterpartiet eller så. Tillknäppt som en mus.
Obs! "han" som jag pratar om är INTE som en del som läser det här kanske tror, min pojkvän, utan en annan person som står mig nära.
:/
Det har gått så lång tid nu att jag nästan kan ge mig själv min egen diagnos. Jag har PCOS och på grund av det har jag aldrig haft regelbunden mens i hela mitt liv. Av andra skäl, hamnade jag för fyra år sedan i extrem stress, vilket ledde till att jag fick en psykos. Läkemedlet jag fick mot psykosen gör att man går upp mycket i vikt, vilket jag har gjort. Om man går upp i vikt kan man få glesare menstruation, och medicinen själv kan också göra att mensen blir rubbad. En massa stress på det, och resultatet: ingen mens alls. Aldrig barn.
