Jagsvag
Jag är en jagsvag person och jag var ett svagt barn. Andra barn såg min svaghet och unyttjade den.
Jag kan se min svaghet men jag kan också se mina styrkor. Jag får impulser från omgivningen som lär mig hur man ska tänka och vara, jag vet att det inte är rätt att vara depressiv, deprimerad, negativ, pessimistisk. Världen är dock inte en helt igenom vacker plats eller en lycklig plats, naivt är att tro något annat. Därför borde det inte vara godtyckligt att leva i en lögn, vem hade rätt i slutändan ? Då när vi står inför världens undergång, en undergång som vi förmodligen kommer att skapa själva, massvält, masspsykos...
Psykos.
Undrar om alla människor är lika rädda för detta som jag är en av de få som har upplevt? Och dessutom upplevt gång på gång på sätt och vis, eftersom den så kallade enorma bieffekten aldrig tycks försvinna.
Har du någon gång drömt en dröm där du känt det som om du själv kan styra händelseförloppet ? Där du säger till dig själv i drömmen ”det här är en dröm” och sedan händer saker precis när du vill, i drömmen ?
Det är så det är att ha psykos, eller åtminstone, så var det för mig.
Jag kastades minut för minut, sekund för sekund, i och ur det som var verklighet och det som var dröm, overklighet. Det pågick i några dagar innan det bröt ut fullständigt, jag vet inte hur många nätter utan sömn jag kom upp i innan jag slutligen somnade, men jag tror det handlar om kanske fem, sex.
Det hela tog sin början i stress och press som med tiden blev allt tyngre och svårare att hantera. Vad jag egentligen har för diagnos, vad det egentligen är jag lider av, det vet jag inte riktigt. Ingen har heller kunnat svara på det. Men min hjärna är mer som ett hjärta som pumpar ut och in och inte klarar att tryckas på, då faller det hela bit för bit. Kanske är det ren och skär lathet, jag pendlar ständigt mellan att tro att det bara är så och att tro att det kanske är en ganska ovanlig, otrevlig diagnos.
Jag hade bestämt mig för att min tur var kommen, nu skulle jag på riktigt göra upp med alla gamla mobbare och retare, med alla jävla idioter, med all gammal skit skulle jag göra upp.
I min grund hade jag harmoni och lycka, i mig själv var jag lycklig, tillsammans med andra blev det problem i kommunikationen, det var min svaghet som de såg och utnyttjade. Jag hade inga riktiga vänner som liten, jag hade aldrig några barnkalas, vågade inte bjuda hem någon för att leka. Rädslan sitter så långt inne att det är svårt att se början och slut och hur allt kom sig.
