Dag.09.Min tro
Hej!
Vad det gäller åsikter, tro och liknande så har jag alltid varit min pappas flicka. Dvs, superateist. Redan när jag var liten hävdade jag bestämt att Gud inte fanns , och när de andra barnen sa t.ex "Jag lovar, tio fingrar upp till Gud" så sa jag "tio fingrar ner till tomten". Jag var alltså helt på det klara med att tomten fanns men inte Gud. Mina föräldrar var gifta borgerligt och valde att inte döpa sina barn, det var givet, och jag kände till det redan som liten och fick då höra : "då heter du ingenting, då kan vi kalla dig för Ingen".
Detta till trots fortsatte jag envist min ateistbana, ingen tro över huvud taget, det finns inga andliga väsen och när vi dör då dör vi.
Däremot ändrades det hela lite sommaren 2006, då avled nämligen min vän Josefin, 24 år gammal, mycket tragiskt. Då fann jag tröst i att tänka att hon låg på en bädd av rosa moln och var omgiven av tusen änglar som sjöng för henne, att hon befann sig i total lycka och friskhet. Jag tror att tron kan vara bra när man vill finna tröst och ända sedan dess har jag tänkt att någon form av himmel kanske finns, någon form av liv efter detta, och isåfall är detta liv helt av godo. Jag vägrar tro på helvetet, det finns ju de som hävdar att finns det en himmel så måste det finnas ett helvete, men det hävdar inte jag.
Jag är ganska intresserad av religion och har läst några poäng på Linnéuniversitetet. Tänkte bli lärare i svenska och religion men det sket sig. Jag pallade inte med alla texter och gudar och andar och deras olika meningar och betydelser, seder och historier. Jag ska satsa på något annat tror jag. Har ju trots allt en massa poäng i film och kulturkunskap, förutom svenskan.
Det här med tro är inte riktigt min kopp te.
Vad det gäller åsikter, tro och liknande så har jag alltid varit min pappas flicka. Dvs, superateist. Redan när jag var liten hävdade jag bestämt att Gud inte fanns , och när de andra barnen sa t.ex "Jag lovar, tio fingrar upp till Gud" så sa jag "tio fingrar ner till tomten". Jag var alltså helt på det klara med att tomten fanns men inte Gud. Mina föräldrar var gifta borgerligt och valde att inte döpa sina barn, det var givet, och jag kände till det redan som liten och fick då höra : "då heter du ingenting, då kan vi kalla dig för Ingen".
Detta till trots fortsatte jag envist min ateistbana, ingen tro över huvud taget, det finns inga andliga väsen och när vi dör då dör vi.
Däremot ändrades det hela lite sommaren 2006, då avled nämligen min vän Josefin, 24 år gammal, mycket tragiskt. Då fann jag tröst i att tänka att hon låg på en bädd av rosa moln och var omgiven av tusen änglar som sjöng för henne, att hon befann sig i total lycka och friskhet. Jag tror att tron kan vara bra när man vill finna tröst och ända sedan dess har jag tänkt att någon form av himmel kanske finns, någon form av liv efter detta, och isåfall är detta liv helt av godo. Jag vägrar tro på helvetet, det finns ju de som hävdar att finns det en himmel så måste det finnas ett helvete, men det hävdar inte jag.
Jag är ganska intresserad av religion och har läst några poäng på Linnéuniversitetet. Tänkte bli lärare i svenska och religion men det sket sig. Jag pallade inte med alla texter och gudar och andar och deras olika meningar och betydelser, seder och historier. Jag ska satsa på något annat tror jag. Har ju trots allt en massa poäng i film och kulturkunskap, förutom svenskan.
Det här med tro är inte riktigt min kopp te.
Kommentarer
Trackback
