Dag.16. Min första kyss
Jag skulle gärna önska att min första kyss var den där trevande på Bishops Arms den 9 mars när jag försiktigt frågade om han ville ha en puss och vi böjde oss fram över våra ölar.
Men mitt livs första kyss inträffade 1999, dvs ganska sent. Jag var 17 år och han var min första kärlek.
Det var på en parkbänk i Borås Stadspark i juni och det var iskallt och regnigt, jag hade avskavt nagellack och en svart jacka minns jag. Efter det trodde jag att vi var ihop och jag gick hem dansandes på moln och skrev hans namn en massa gånger i min dagbok minns jag. Hade jag haft en mobil på den tiden hade jag säkert pepprat honom med sms.
Men det gick några dagar och jag har för mig att jag fick reda på att det var slut genom hans kompis först. Själva kysskillen sa att det var för att han fortfarande var kär i en annan tjej som han ville ha, men det gick ett par veckor och sedan såg jag honom på stan med en helt annan tjej. Så var det med det.
Jag har kommit fram till att jag under åren i Karlstad har omgett mig med väldigt lyckade människor. Väldigt starka, intelligenta, duktiga och arbetssamma människor. Ingen av dem är arbetslös, alla har jobb. Dessutom någorlunda välbetalda och riktigt bra jobb. En och annan har t.o.m fått jobb på självaste universitetet. Jag skulle önska att jag vore som dem. Det ÄR jag ju! Egentligen är jag det och det vet jag. Jag har bara haft otur på vägen, skulle det ha kunnat hända vem som helst ? Det kan jag fundera över ibland. Hur blir man sådär jäkla lyckad ? Hur känner sig en sådan människa ? Vaknar en sådan människa upp varje dag och känner "åh vad jag är lyckad!".
Eller måste man kämpa sig till det ? Det vet jag att man måste. Men jag vet bara inte hur det ska gå till.
Tror nog inte så många bara glider igenom utbildning och karriär. Tror de flesta fått kämpa på olika sätt men vissa har haft det lättare ändå och där tror jag valen man gör på vägen spelar stor roll samt tillfälligheter och vad man gör av dem.
Själv är jag lyckligt lottad som har en bror med downs syndrom som gav mig massvis med inspiration och vilja att jobba som personlig assistent. Jag fick ett sånt jobb och sen har jag inte haft svårt att få nya jobb. Jag hade lite tur, gjorde några smarta val och dessa kommer troligen gynna mig i livet. Detta är jag tacksam för.
Och de där lyckade människorna har säkerligen problem som alla andra, kanske inte med att få jobb men med annat vitalt.
Man är så lycklig som man gör sig Malin=)
Se på mig; halva lärarutbildningen kvar, jobbar som timvikarie på förskola och som personlig assistent. Är utbildad undersköterska och barnskötare...
Men jag är ack så lyckad! Jag har världens bästa sambo/fästman, eget ställe att bo på, och dessutom världens sötaste dotter! Jag hade inte kunna bli mer lycklig/lyckad!
Och jag tror nog allt att du innerst inne känner likadant=)
Massa kramar Lisa!
