Dag.03.Mina föräldrar
Mina föräldrar träffades när min mamma gick på folkhögskola och min pappa kom dit som lärarkandidat. Tydligen började de prata ordentligt först när de skulle åka samma buss till Katrineholm. Skolan låg någonstans utanför,vet inte exakt var. Däremot vet jag att de tre månader senare var gifta.Året var 1978 och de var hyfsat unga och tydligen helt abnormt kära. Svåra att umgås med, då de bara skulle pussas och kramas precis hela tiden. De var en god start må jag säga.
Sedan efter ett år fick de min syster och tre år senare mig, min bror kom först tio år efter det. Jag har alltid fascinerats av hur olika mina föräldrar är men ändå så lika. De går ihop fast de inte borde gå ihop och tvärtom. Min pappa är naturvetare och matematiksnille, har disputerat inom kemiteknik. Jag har ingen aning om vad det innebär och kan knappt multiplikationstabellen, mamma är inte heller naturvetare för ett öre även om hon gillar naturen. Pappa hävdar bestämt att han kan allt. Alltså även humaniora. Att det enda han inte kan är att sjunga, vilket däremot mamma kan.
Hmm... Vad mer kan man berätta om dem ?
De är väldigt snälla och godhjärtade människor som gör vad som helst för sina barn. Pappa har försörjt sin vuxna dotter på heltid för att arbetsmarknaden inte vill ha mig och det inte går att få pengar någon annanstans ifrån. Det är ingenting jag skryter om, men något jag är tacksam för. Ibland tror jag att hade det inte varit för mina föräldrar så hade jag blivit uteliggare. Jag hoppas att mina föräldrar blir gamla för efter deras död är jag kanske hänvisad till uteliggarskap.
Om jag nu inte lyckas få ett jobb jag faktiskt klarar av.
Jag har hyfsat god kontakt med båda mina föräldrar, även om jag kan bli irriterad på dem... Framförallt blir jag irriterad när de beter sig precis likadant som de alltid har betett sig. När mamma tjatar om att hon har så mycket att göra, vilket hon har gjort varje dag i hela mitt liv. Eller när pappa tjatar om hur bra han är för han har fixat så mycket. Fast det är sant, mamma HAR mycket att göra- hon är ju lärare- och pappa fixar mycket bra saker, jag blir lite orolig för att han ska arbeta ihjäl sig bara.
Så är det nog med dem båda två.
Hur som helst så är jag i alla fall mycket nöjd med båda mina föräldrar, de har gjort ett ordentligt jobb när de har uppfostrat sina tre barn och jag hoppas att det är långt kvar på den fortsatta föräldragärningen.
Sedan efter ett år fick de min syster och tre år senare mig, min bror kom först tio år efter det. Jag har alltid fascinerats av hur olika mina föräldrar är men ändå så lika. De går ihop fast de inte borde gå ihop och tvärtom. Min pappa är naturvetare och matematiksnille, har disputerat inom kemiteknik. Jag har ingen aning om vad det innebär och kan knappt multiplikationstabellen, mamma är inte heller naturvetare för ett öre även om hon gillar naturen. Pappa hävdar bestämt att han kan allt. Alltså även humaniora. Att det enda han inte kan är att sjunga, vilket däremot mamma kan.
Hmm... Vad mer kan man berätta om dem ?
De är väldigt snälla och godhjärtade människor som gör vad som helst för sina barn. Pappa har försörjt sin vuxna dotter på heltid för att arbetsmarknaden inte vill ha mig och det inte går att få pengar någon annanstans ifrån. Det är ingenting jag skryter om, men något jag är tacksam för. Ibland tror jag att hade det inte varit för mina föräldrar så hade jag blivit uteliggare. Jag hoppas att mina föräldrar blir gamla för efter deras död är jag kanske hänvisad till uteliggarskap.
Om jag nu inte lyckas få ett jobb jag faktiskt klarar av.
Jag har hyfsat god kontakt med båda mina föräldrar, även om jag kan bli irriterad på dem... Framförallt blir jag irriterad när de beter sig precis likadant som de alltid har betett sig. När mamma tjatar om att hon har så mycket att göra, vilket hon har gjort varje dag i hela mitt liv. Eller när pappa tjatar om hur bra han är för han har fixat så mycket. Fast det är sant, mamma HAR mycket att göra- hon är ju lärare- och pappa fixar mycket bra saker, jag blir lite orolig för att han ska arbeta ihjäl sig bara.
Så är det nog med dem båda två.
Hur som helst så är jag i alla fall mycket nöjd med båda mina föräldrar, de har gjort ett ordentligt jobb när de har uppfostrat sina tre barn och jag hoppas att det är långt kvar på den fortsatta föräldragärningen.
Kommentarer
Trackback
