uddatjejen

Jag är nog världens mest ambivalenta. Jag motsäger mig själv hela tiden. Å ena sidan, å andra sidan, jag ändrar mig hela tiden. Idag pratade jag om hur härligt jag tycker det är med dialekter, bara för att i nästa andetag hävda att alla dialekter är så jävla fula. Men det är nog iofs som K sa, man kan ju tycka att det är härligt med dialekter även om dom är fula. Visserligen. Men jag tycker inte om att vara så icke fast hela tiden, bara ändra mig hela tiden. (Jag tänker inte bli någon kappvändare, hoppas inte det finns folk som tycker att jag är det). Att jag aldrig står fast vid jag tycker.
Så började vi prata om det där med barn. Jag kan tycka att det verkar jättejobbigt att ha barn för man måste aktivera sig i massa klämkäcka grupper, babysim och babyrytmik och massa mammagrupper och så ska man gå på käcka sagostunder och teatrar och så ska man köpa massa leksaker och barnet bara skriker (när det blir större ) " jag vill ha det, jag vill ha det".
Det är det ena sättet jag ser på saken, vad det gäller andra sidan av myntet så vad skulle jag annars göra med mitt liv, de år jag förhoppnings har kvar, ska jag bara fortsätta att se på filmer och gå ut och festa ? Då är det väl trots allt bättre att ha barn ändå. Jag vet ju att jag egentligen vill ha barn, jag har ju velat ha barn i massor av år hur mycket som helst. Jag har längtat mig tokig efter barn. Jag tjatar om barn jämt. Men det är så mycket runt omkring det som känns jobbigt. Ännu jobbigare känns det när  man tänker på hur rädd och orolig man skulle vara över barnet, jag vet ju hur orolig jag är för min tio år yngre bror, att något ska hända honom. Hur orolig skulle jag då inte vara över mitt barn ? Jag är ju orolig över min övriga familj och över Johan också, och mina kompisar, ibland. Jag tyckte en person var fånig när hon lyssnade efter om hennes barn andades, men så kom jag på att jag har ju fan oroat mig över om Johan ska sluta andas i sömnen. Är ju betydligt vanligare med plötslig spädbarnsdöd än att en vuxen människa plötsligt slutar andas i sömnen utan känd orsak. Nu när jag har någon att skaffa barn tillsammans med känner jag inte lika starkt att jag vill ha barn, nu när mina odds är betydligt högre än innan. Men oroa er inte, jag tar Desolette. Så det är helt cool. Ingenting kommer hända. Inte förrän jag är 35, om ens då.
Om nu min oerhörda ambivalens kunde få ett slut någon gång och jag kunde bestämma mig för något någon jävla gång! Fast är inte alla människor lite ambivalenta ibland ?