Både och

Jag är så himla både och. Det är faktiskt så. Per sa en gång att jag är på en gång den oseriösaste och den seriösaste student han känner. Det är sant. Dock är jag ju inte student längre, men jag har en stark känsla av att jag kommer bli. När jag har fått reda ut saker och ting, alla knutar och spöken, när jag lärt mig att känna lugnet på riktigt och så. Då kommer jag bli student igen. Men jag kommer aldrig mer att tjotta runt i overall och sjunga suparvisor. Kanske om det blir någon stor återträff eller större happening av något slag men det kommer aldrig bli detsamma. Jag har vuxit ifrån det. Samtidigt kan jag fascineras av tanken att det faktiskt VAR en tid när jag tyckte att det var det allra roligaste i världen, när jag tänker på saker jag faktiskt har gjort kan jag bli helt förbluffad. Var det JAG som gjorde de där sakerna ? Deltog i diverse obscura tillställningar, idiotiska tävlingar där man skulle dricka konstiga,äckliga grejer så man nästan eller faktiskt spydde och så vidare. Eller en sådan sak som Lappfejden, var det jag, sömnproblems-Malin, som sov utan några sömnproblem alls i min sovsäck direkt på ett kallt stengolv i en grotta, där folk festade hela natten och väckte sig själva med att hälla i sig sprit ? Jag tror jag fick nog av det hela i Växjö, där jag träffade folk som på riktigt verkligen levde för att festa. Jag hade börjat växa ifrån det redan då. Plugget gick åt helvete och jag får säga att det var en bortkastad tid. Förmodligen hade jag suttit på ett jobb idag och utan knutar,spöken och sömnproblem om jag hade fortsatt där jag höll på i Borås istället för att flytta till Växjö på vinst och förlust.
Var var jag nu... Ja iallafall så kvarstår fakta att det ÄR jag som har gjort de där galna, knäppa grejerna som min mamma och förmodligen resten av min familj aldrig,aldrig,aldrig,någonsin skulle ha gjort. Och vad beror det på ? Hur kan man vara så jäkla både och ?
Jag som satt och gnällde i min facebookstatus om hur jag saknade overaller och nollning skrev idag till en kompis som förfasade sig över studentflummare att jag höll med henne. Och det gör jag. Också. Jag är så himla både och! Och jag vet inte varför.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0