Undvikande svar
Ibland känner jag mig ensam.
Jag har min familj och min dataspelande kille. Och sedan då ?
Det är bara jag som hör av mig hela tiden
Jag förstår om mina vänner är trötta på mitt tjat
jag bara tjatar och tjatar hela tiden om att träffas.
Men jag får bara undvikande svar.
Det är aldrig någon som har tid med mig och jag hoppas verkligen inte att det beror på den orsak som jag hoppas att det inte beror på.
Jag har ju iofs träffat tex E och K och även F en handfull gånger de senaste tre åren. Men det är fortfarande bara en handfull gånger. F brukade förut vara den som hörde av sig mest. Jag blev t.o.m trött på henne för hon hörde av sig så ofta, hon kunde ringa fyra gånger om dagen. Nu får jag kanske ett sms i veckan. Som svar då, aldrig hon som börjar. P är den enda som faktiskt vill träffas och tjatar om att träffas ofta och mycket och tjatar om att jag inte får flytta och sådana saker. Jag planerar inte att flytta. Fyra adresser på tre år får fan räcka. Men skulle jag få ett bättre jobb så...
Sedan är det ju synd att man inte alltid kan anförtro sig på det sätt man skulle önska. Folk är så rädda alternativt ointresserade och trötta på mitt tjat.
Men de har väl fullt upp med sina egna liv antar jag. Jag är inte längre en del i det naturliga sambandet. Skulle vilja träffa D också. Han är trevlig, vi pratade i flera timmar härom kvällen. Johan skulle nog bli svartsjuk om han visste. Men det finns det absolut ingen anledning till, mina känslor för D är högst platoniska. Att vi har hånglat en gång i tiden gör honom inte till attraktiv eller en anledning att vara otrogen mot min kille. Jag har världens snällaste och gulligaste kille, som ger mig komplimanger och pussar mig flera gånger om dagen, som är stöttande till max. Det är bara så synd att han.... Nä jag kan inte skriva om det på nätet. Men han spelar väldigt mycket dataspel. Så mycket kan man säga. Och jag stör mig på det.
Och jag har för lite vänner i Borås.
Och jag saknar E, K och F. Väldigt mycket.
PS: E,K,F och P heter egentligen något annat
Jag har min familj och min dataspelande kille. Och sedan då ?
Det är bara jag som hör av mig hela tiden
Jag förstår om mina vänner är trötta på mitt tjat
jag bara tjatar och tjatar hela tiden om att träffas.
Men jag får bara undvikande svar.
Det är aldrig någon som har tid med mig och jag hoppas verkligen inte att det beror på den orsak som jag hoppas att det inte beror på.
Jag har ju iofs träffat tex E och K och även F en handfull gånger de senaste tre åren. Men det är fortfarande bara en handfull gånger. F brukade förut vara den som hörde av sig mest. Jag blev t.o.m trött på henne för hon hörde av sig så ofta, hon kunde ringa fyra gånger om dagen. Nu får jag kanske ett sms i veckan. Som svar då, aldrig hon som börjar. P är den enda som faktiskt vill träffas och tjatar om att träffas ofta och mycket och tjatar om att jag inte får flytta och sådana saker. Jag planerar inte att flytta. Fyra adresser på tre år får fan räcka. Men skulle jag få ett bättre jobb så...
Sedan är det ju synd att man inte alltid kan anförtro sig på det sätt man skulle önska. Folk är så rädda alternativt ointresserade och trötta på mitt tjat.
Men de har väl fullt upp med sina egna liv antar jag. Jag är inte längre en del i det naturliga sambandet. Skulle vilja träffa D också. Han är trevlig, vi pratade i flera timmar härom kvällen. Johan skulle nog bli svartsjuk om han visste. Men det finns det absolut ingen anledning till, mina känslor för D är högst platoniska. Att vi har hånglat en gång i tiden gör honom inte till attraktiv eller en anledning att vara otrogen mot min kille. Jag har världens snällaste och gulligaste kille, som ger mig komplimanger och pussar mig flera gånger om dagen, som är stöttande till max. Det är bara så synd att han.... Nä jag kan inte skriva om det på nätet. Men han spelar väldigt mycket dataspel. Så mycket kan man säga. Och jag stör mig på det.
Och jag har för lite vänner i Borås.
Och jag saknar E, K och F. Väldigt mycket.
PS: E,K,F och P heter egentligen något annat
Kommentarer
Trackback
