uddatjejen

fan jag vet att det inte hjälper att nojja sig och vojja sig... Men jag gör det ändå. Jag har alltid varit så sjukt rädd om Rasmus, inte ett hår ska krökas på hans huvud och jag har nog varit mer rädd om honom än om jag vore hans mamma. Så betänk bara om jag skulle få egna barn.... huvva!
Iallafall så har hans ena öga blivit allvarligt skadat... på självaste studentdagen! Han som redan ser dåligt, och naturligtvis var det det ögat han ser bäst på . Och jag börjar tänka i massa knäppa banor om att det kanske var ödet och meningen och straffet... Sådant som jag aldrig brukar tänka!
Det hjälpte lite att han sa idag att det hade blivit lite bättre och han hade sovit bättre på natten. Men nu sitter jag här och nojjar mig igen. Och jag tänker inte peppra honom eller föräldrarna med en massa sms om hur det står till. Jag får väl anta att de kommer höra av sig till mig om något händer...
Fy fan vad livet kan vara orättvist ibland!
Dessutom har jag problem med "det gamla vanliga", ganska starka för tillfället. Vilket inte passar sig eftersom jag måste jobba. Ska prata om en grej som jag tror kan vara bra. Jag vet att folk kommer opponera sig men jag tror att det kan vara det enda raka. Jag behöver mer tid för att ta det lugnt och för att njuta av sommaren. Eller livet för den delen,  hur ska man ha tid med det man vill göra ?
Vad finns det attt göra ?
ja livet är sannerligen en gåta...