uddatjejen

Man får inte lov att inte passa in i samhällets ramar och normer. Man får inte lov att vara känslig och beröras starkt av saker. Det är det som ligger mig i fatet. Totalt. Det är så man kan sammanfatta mitt liv, varför gick slutpraktiken åt helvete ? För att jag involverat mig känslomässigt i varenda liten elev och gick och bar på deras bekymmer hela tiden, även efter att jag kommit hem och kunde inte sova på nätterna. Genom varenda jobb jag har haft har det förföljt mig och förstört för mig. Jag känner för mycket. Samtidigt är jag kontrollerad, jag får inga aggressiva utbrott, inga gråtattacker, jag skrattar inte tills jag får ont i magen, men det gör inte att jag inte fortfarande har massor av känslor som jag bär runt på.

Fick precis reda på att jag blivit nekad till ännu ett jobb, eller rättare sagt praktik. Jag hade sett fram emot den här praktiken mer och mer ju mer jag tänkte på den, jag var helt inställd på att börja och tyckte det skulle bli roligt. Men tydligen var det fullt, och dessutom, var han tvungen att lägga till, tog de inte emot personer med min bakgrund. Fjanterier. Varför skulle det vara annorlunda att anställa någon som haft d jämfört med någon som haft p ? Jag tror att varje människa är unik och varje person mår på sitt speciella vis, det går inte att bunta ihop alla som har haft en viss sjukdom i en grupp och säga att ni är sådana och därför behöver ni det och det. Det märktes så oerhört tydligt för tre år sedan, alla var extremt olika, det märktes i den där kvällsgruppen som jag pinade mig igenom också. Jag var en sådan som dem men jag hade SÅ mycket högre funktionsnivå. Jag kan klara ett vanligt jobb, bara det att folk är så jävla rädda för vad som kommer hända. Det var jag också förut men när mer och mer saker går åt helvete så känner jag mer och mer att jag ska bara skita i allt och kasta mig ut i verkligheten och försöka hantera den så gott det går. Men det kommer jag aldrig göra.