Jobkar
Jag jobkar idag.
Jag har ett oerhört betungande jobb. 4 timmar, 3 dagar i veckan. Fast jag går ju en kurs också och är nämndeman och har en massa andra ärenden. Men idag kände jag att jag måste jobka. Ska göra det på fredag också, men nästa vecka är jag förhoppningsvis i full rulle igen. Det är bara så att när någon jag älskar mår dåligt så mår jag också dåligt, jag känner att jag måste göra allt för den personen. Så när nu min älskade gjort en Malin och inte sovit på flera nätter blev jag orolig och ringde min chef och meddelade att jag inte skulle komma idag. Fast min älskade tror inte själv att det är någon fara. Jag blir dock nojjig och vojjig. När jag inte oroar mig över mig själv är det någon annan jag oroar mig över. Som min morbror som har fått cancer, som min farbror som nog saknar min farmor väldigt mycket, och sina barn, hade han inte haft min pappa och sina andra bröder hade han varit den ensammaste människan på jorden. Sedan kan jag oroa mig över mina föräldrar också. Faktum är att jag oroar mig mycket mer över dem som aldrig oroar sig över sig själva, som B då, hon är jämt så jäkla orolig över sig själv så då orkar man inte oroa sig över henne också, blir liksom ingen tid över eller vad man ska säga. Min älskling är ingen gnällspik precis, jag fick i uppdrag att skicka iväg honom till vc men han vägrar, så vad ska man göra ?
Ångrar att jag jobkar nu, hade nog känts bra att limma några lamphållare idag.
Jag har ett oerhört betungande jobb. 4 timmar, 3 dagar i veckan. Fast jag går ju en kurs också och är nämndeman och har en massa andra ärenden. Men idag kände jag att jag måste jobka. Ska göra det på fredag också, men nästa vecka är jag förhoppningsvis i full rulle igen. Det är bara så att när någon jag älskar mår dåligt så mår jag också dåligt, jag känner att jag måste göra allt för den personen. Så när nu min älskade gjort en Malin och inte sovit på flera nätter blev jag orolig och ringde min chef och meddelade att jag inte skulle komma idag. Fast min älskade tror inte själv att det är någon fara. Jag blir dock nojjig och vojjig. När jag inte oroar mig över mig själv är det någon annan jag oroar mig över. Som min morbror som har fått cancer, som min farbror som nog saknar min farmor väldigt mycket, och sina barn, hade han inte haft min pappa och sina andra bröder hade han varit den ensammaste människan på jorden. Sedan kan jag oroa mig över mina föräldrar också. Faktum är att jag oroar mig mycket mer över dem som aldrig oroar sig över sig själva, som B då, hon är jämt så jäkla orolig över sig själv så då orkar man inte oroa sig över henne också, blir liksom ingen tid över eller vad man ska säga. Min älskling är ingen gnällspik precis, jag fick i uppdrag att skicka iväg honom till vc men han vägrar, så vad ska man göra ?
Ångrar att jag jobkar nu, hade nog känts bra att limma några lamphållare idag.
Kommentarer
Trackback
