Sur
Jag är sur på att jag aldrig får min behandling som jag har rätt till, som jag har stått i kö för sedan april månad.
Har träffat min behandlare EN gång. Idag skulle jag träffa henne igen var det inplanerat, men nehej då. Då var hon sjuk IGEN. Jag är sur måste jag säga. Vad kommer detta leda till i förlängningen ? Att det värsta inträffar ? Trodde visserligen inte läkaren. Var ett genomgående rätt positivt möte, jag fick iallafall veta att jag inte behöver oroa mig. Kommit igång lite med allt möjligt, men jag ska inte stressa. Jag ska göra sådant jag tycker är roligt. Ska ringa lite folk och bestämma lite roliga saker tänker jag mig. Man behöver roligheter i vardagen. Dock är jag lite orolig för min älskling, han vill flytta, han känner sig ensam och har hemlängtan. Får jag ett vettigt och roligt jobb i Växjö så kan jag nog tänka mig att flytta, för flyttar han så flyttar jag det är iallafall givet. Att vara särbos känns inte som ett alternativ, fy fan vad hemskt det vore att inte ha honom omkring mig när jag vill, det där ögonblicket när han eller jag kliver innanför dörren och möts av pussar och kramar...Istället för att komma hem till en ensam lägenhet, fan vad hemskt. Men det är Växjö som är det alternativet som finns, någon annanstans vill jag inte bo.
Funderar på en annan sak också... Hur kommer det sig att man slutar umgås med människor ? För min del har det berott på en enda sak, och det är min dåliga självkänsla. Så fort minsta lilla grej har hänt, minsta lilla missförstånd, så har jag genast tagit för givet att denna människa är så jävla in i helvete sur på mig nu att den aldrig mer vill se mig. Det behöver ju inte alls vara så!
En kille jag tycker väldigt mycket om, som en vän, naturligtvis, blev det problem med hösten 09. Vi hade tagit upp kontakten litegrann igen, efter att vi inte hörts på jättelänge. Sedan blev det ett litet missförstånd.När vi träffades igen ett år senare var det kallt som is. Samma med ett gäng andra människor. Varför ska det vara så komplicerat jämt ?
Jag gillar raka och ärliga människor, människor som säger till när det är något och reder ut det ordentligt. Jag gillar inte skitsnack och jag gillar inte när folk bara säger saker när de är fulla. Oavsett om det är positiva eller negativa saker så har en del människor en tendens att bara öppna sig på fyllan. Jag hoppas inte att jag är sådan. Jag tror och hoppas att jag har blivit bättre.
Nu måste jag iofs erkänna att jag gärna hade varit med på både den ena och den andra festen som man inte blivit bjuden till. Och jag vet att jag har mig själv att skylla för att jag inte vågat öppna käften och sagt som det är.
Har träffat min behandlare EN gång. Idag skulle jag träffa henne igen var det inplanerat, men nehej då. Då var hon sjuk IGEN. Jag är sur måste jag säga. Vad kommer detta leda till i förlängningen ? Att det värsta inträffar ? Trodde visserligen inte läkaren. Var ett genomgående rätt positivt möte, jag fick iallafall veta att jag inte behöver oroa mig. Kommit igång lite med allt möjligt, men jag ska inte stressa. Jag ska göra sådant jag tycker är roligt. Ska ringa lite folk och bestämma lite roliga saker tänker jag mig. Man behöver roligheter i vardagen. Dock är jag lite orolig för min älskling, han vill flytta, han känner sig ensam och har hemlängtan. Får jag ett vettigt och roligt jobb i Växjö så kan jag nog tänka mig att flytta, för flyttar han så flyttar jag det är iallafall givet. Att vara särbos känns inte som ett alternativ, fy fan vad hemskt det vore att inte ha honom omkring mig när jag vill, det där ögonblicket när han eller jag kliver innanför dörren och möts av pussar och kramar...Istället för att komma hem till en ensam lägenhet, fan vad hemskt. Men det är Växjö som är det alternativet som finns, någon annanstans vill jag inte bo.
Funderar på en annan sak också... Hur kommer det sig att man slutar umgås med människor ? För min del har det berott på en enda sak, och det är min dåliga självkänsla. Så fort minsta lilla grej har hänt, minsta lilla missförstånd, så har jag genast tagit för givet att denna människa är så jävla in i helvete sur på mig nu att den aldrig mer vill se mig. Det behöver ju inte alls vara så!
En kille jag tycker väldigt mycket om, som en vän, naturligtvis, blev det problem med hösten 09. Vi hade tagit upp kontakten litegrann igen, efter att vi inte hörts på jättelänge. Sedan blev det ett litet missförstånd.När vi träffades igen ett år senare var det kallt som is. Samma med ett gäng andra människor. Varför ska det vara så komplicerat jämt ?
Jag gillar raka och ärliga människor, människor som säger till när det är något och reder ut det ordentligt. Jag gillar inte skitsnack och jag gillar inte när folk bara säger saker när de är fulla. Oavsett om det är positiva eller negativa saker så har en del människor en tendens att bara öppna sig på fyllan. Jag hoppas inte att jag är sådan. Jag tror och hoppas att jag har blivit bättre.
Nu måste jag iofs erkänna att jag gärna hade varit med på både den ena och den andra festen som man inte blivit bjuden till. Och jag vet att jag har mig själv att skylla för att jag inte vågat öppna käften och sagt som det är.
Kommentarer
Trackback
