uddatjejen

Alla i min omgivning säger att jag måste öva mig på att tänka positivt och sluta oroa mig. Att det bara är jag själv som sätter käppar i hjulet för mig själv. Att det bara är det som är fel, att det i övrigt inte finns några fel på mig. Men jag vågar inte sluta oroa mig, jag vägrar tro på att resan är över och jag har bara trevliga saker att se fram emot. Vågar inte tro på att det som var, det var allt, och nu har jag bara resten av livet kvar, och det kommer bli ett bra liv. Jag väntar hela tiden på att nästa sak ska inträffa och jag ser tecken överallt. Senaste tecknet, som jag just nu sitter och oroar mig kraftigt över, det är att en bok som jag är 110% säker på att jag la ifrån mig på nattduksbordet igår kväll innan jag somnade, för det gör jag alltid, hittade jag i vardagsrummet i morses. Så antingen är det en minneslucka eller så har jag gått i sömnen. Jag vet inte vilket som skulle vara värst, sömngången eller minnesluckan. Jag är livrädd för båda delarna. Men jag vet att ingen annan tycker att det är något, för ingen annan tror så som jag tror att det kan vara inledningen till något mycket värre. Vad jag tänker på kan jag inte skriva här, för jag vet inte vilka som läser. Men vågar jag slappna av ? Vågar jag tro på att det kommer att bli bra ? Jag vet faktiskt inte. Det händer nämligen alltid något nytt när jag minst anar det, när jag tror att nu, nu mår jag bra, nu kan jag äntligen koncentrera mig på något annat, då kommer det någon ny grej. Jag vill verkligen inte vara med längre. Jag orkar inte med den jävla skiten. Jag vill vara glad.