uddatjejen

Jag skrev en dikt en gång som är väldigt talande för mitt liv och för hur jag känner det...Tyvärr funkade det inte att kopiera och klistra in den.

 

Den handlar iallafall om detta att "kämpa", jag har alltid fått höra hemifrån att jag är så otroligt dålig på att kämpa. Och någonstans så är det nog sant också. Jag menar... Jag bor själv i en liten etta i Borås, någon kilometer från föräldrahemmet, min inkomst är sjukbidrag och jag har aldrig haft ett fast arbete, jag är 30 år gammal, min pojkvän bor utanför Växjö, jag har PCO och kan inte få barn, jag har ätit medicin i fyra år och jag har varit sjukskriven två av de senaste fyra åren, arbetslös i ett och ett fyllt av misslyckade studier.

Jag är typexemplet dålig och misslyckad människa.

Drömde om en tjej som jag jämförde mig med... Det var en stark röst i drömmen som rabblade upp för mig och jämförde. Det blev väldigt tydligt för mig...

Hon är lika gammal som mig och är gift och bor med man och barn i en flott vånig i centrum av en stor stad, hon har god inkomst och hennes man likaså, de har fast jobb och stabila psyken, har aldrig varit sjukskrivna och aldrig behövt gå och prata eller äta mediciner... Men skillnaden är att de har kämpat och de har gjort rätt val. De har slagit sig fram och de har klarat sig. Jag är en klen människa, en svag människa, en B-människa, en, framförallt lat människa som inte kan kämpa. Så känns det iallafall i det här jäkla borgerliga moderatsamhället. Hade jag bara kämpat lite mer, inte varit så förbannat lat, då hade lika gärna jag kunnat sitta där i den flotta våningen med mitt välbetalda jobb. För allt handlar om val man gör och jag har gjort felaktiga val.

 

Nej,nej,nej,nej,nej

Jag vägrar tro att det är så!

Jag är för fan inte dålig på att kämpa. Jag har utsatts av kränkningar av detta borgerliga idiotiskt utformade samhälle. Ett samhälle som inte är till för alla. Ett samhälle där man stöts ut för att man är lite annorlunda. Hade jag inte stötts ut för att jag var annorlunda redan från början , så hade det inte behövt bli som det blev. Det är jag övertygad om. Men jag tänker ta revanch. Jag har inget intresse av att bo i centrala Stockholm eller centrala Göteborg eller utomlands, jag behöver inte ha hus eller villa. Men några små mål ska jag ha, som jag ska uppnå ett efter ett. Det här med att skaffa barn är ju en sak, jag kan inte hjälpa att jag är född med svår PCO och att medicinen gör det hela värre, jag får försöka skaffa mig ett bra liv utan barn ( ibland undrar jag dock om det verkligen är möjligt att bli lycklig utan barn, men jag ska försöka tänka om där). Däremot finns det andra små mål jag kan ha. Första målet är naturligtvis att må bra, att klara mig utan ångesattacker, skruvade tvångstankar och stark oro och ängslan. Målet efter det är att bli stabil, efter det att klara mig utan mediciner och utan psykolog, sedan att gå ner i vikt och få tillbaka mensen (vilket jag visserligen har svårt att tro att det går, men jag kan ju hoppas). Det största målet är att hitta en vettig praktikplats nu under hösten som kan leda till ett vettigt jobb eller en utbildning som jag klarar av.

Sedan är ett mål att min pojkvän ska må bra också, men det är ju svårt för mig att göra något åt sådär, det måste han ju göra själv, att han ska må bra, få ett jobb, och att han och jag ska utvecklas i vår relation och må bra tillsammans, och därefter kunna enas om var vi vill bo och därefter bo där.

För jag ska fan bevisa att jag kan kämpa!