uddatjejen

Man stöter genom livet alltid på människor, människor som korsar ens väg på ett eller annat sätt. Av någon anledning så blir man inte kompis med alla. Jag kan störa mig på ibland att jag har mött så underbara människor som inte lyckats bli mina vänner på riktigt. Ibland kan jag undra om felet har legat hos mig eller hos dem, något har uppenbarligen gått fel i kommunikationen. Jag har kämpat för att bli en viss persons vän i två års tid, jag är på som fan och jag tjatar "fika,fika,fika,fest,fest,fest" men icke. Jag tycker inte att hon har några som helst fel, hon har vettiga åsikter, hon är smart, trevlig,rolig,glad och har liknande intressen och samma musiksmak. Det borde bädda för en vänskap, men kanske är det helt enkelt FÖR bra ? Man kanske måste vara lite olika för att dynamiken ska fungera ? Eller så är det som P säger att efter 30 går det inte att bli kompis med någon. När man är liten och när man är ung så ramlar man in i folk och blir vän hela tiden, sedan blir det svårare och svårare. Folk skaffar sig sina gäng och har inget behov att ta sig utanför, isåfall måste man ha något speciellt utbyte av den här personen. Vad kan jag erbjuda ?

Nu har både C och B börjat tröttna på att jag är det enda dom får, verkar det som. Båda två tjatar dom om att jag ska bjuda mer folk och jag är på folk i min tur och jag tjatar och tjatar... Men icke. Fast jag kan fundera över ibland om det verkligen är jag som vill ha det på ett visst sätt eller om det är någon sorts föreställning jag har om hur det ska vara. Eller den svenska avundsjukan...

Men det viktiga är ju kvalitet och inte kvantitet, jag har väldigt fina vänner och jag försöker koncentrera mig på dem istället för att ständigt ha blicken fokuserad någon annanstans. Som vissa vänner jag haft som hela tiden velat att jag ska vara porten för något annat, något större och bättre, men har jag inte gett nyckeln så har jag inte varit viktig längre...

Ibland undrar jag vad jag pysslar med...

Jag är med i en grupp på facebook som sammanstrålar ett gäng människor i Karlstad, fd studenter med samma politiska åsikt, jag fick en inbjudan till gruppen när jag gjorde mitt lilla gästspel i Karlstad ht 2010. (Det var ju meningen att jag skulle göra klart min kulturvetarexamen genom att läsa filmvetenskap C, som fattades, men ångesten blev för svår, så jag fick dra igen rätt snart). Iallafall så gör mitt medlemsskap i gruppen att jag blir automatiskt inbjuden till sångkvällar och samkväm med gruppen... Inte för att någon personligen hemskt gärna vill ha med mig utan för att jag står med på listan liksom och därav blir jag inbjuden. Jag tycker att alla i gruppen är trevliga och mysiga människor, några av dem har jag verkligen,verkligen velat lära känna bättre. Vad jag har gjort för intryck på dem vet jag dock inte. Jag kan ju hur som helst inte hänga med på kvällarna eftersom jag bor i Borås och jag är inte tillräckligt bra vän med någon för att våga fråga om sovplats.Det bästa och mest normala hade väl varit om jag hade avsagt mig min plats i gruppen pga omständigheter som råder. Istället skriver jag "ååå, jag vill vara med, jag vill vara med, ååå stackars mig jag har ingen stans att sova" och tror i min stora dumhet att någon ska vilja erbjuda en sängplats till mig, bara sådär.

Självklart kommer ingen att göra det.

Särskilt inte K som väl är den jag känner bäst och en gång i tiden var riktigt bra vän med, jag tror nämligen att han är lite putt på mig pga olika händelser som inträffat, han kommer aldrig någonsin att erbjuda mig en sängplats.

Däremot vill jag hemskt gärna åka till Karlstad, besöka Bunkern och träffa människorna,  har haft vissa funderingar på om jag ska ta in på något vandrarhem eller på någon campingstuga eller något, men hur konstig skulle inte folk tycka att jag var då ?

Det är väl bara att acceptera: trots fem år i Karlstad har jag ingen vän som bor kvar i stan som jag står tillräckligt nära för att få lov att bo hos, därav borde jag sluta låtsas hela tiden.

Och sluta fjäska.