Behöver råd
Nu är det dock så att saker och ting har inte riktigt blivit som det var meningen. Johan trivs inte. Han har inga egna vänner att umgås med och saknar vännerna och umgänget därhemma. Han vill flytta hem till hovet igen. Men jag vill inte behöva börja om från början ännu en gång, ännu ett nytt vårdteam som ska läsa igenom en massa journaler och få någon sorts bild av mig och min problematik. Om man bara kunde vända på ett blad och bli frisk igen på ett kick, vad bra det vore. Men jag kommer nog vackert få gå och sätta mig i den där stolen i några år till, jag kommer få knapra mina små, vita piller och ständigt svara på hur jag mår, registrera varje rörelse och ligga och vrida mig på nätterna. Enkelt sagt: jag vill inte behöva börja om igen, därför vill jag inte flytta. Men vad gör man inte för sin älskade ? Jag vill inte se honom lida. Jag vill höra ihop med honom och leva resten av mitt liv med honom, finns absolut ingen annan möjlighet. Mår jag toppen om ett halvår är jag beredd att flytta, gör jag inte det så kan jag inte. Det är en jävla berg och dalbana mitt mående. Ena dagen upp och andra dagen ner. I onsdags mådde jag prima, natten till idag hade jag svåra sömnproblem, vilket har påverkat hela dagen. Jag borde vara glittrande glad eftersom jag har fått en ny praktikplats och jag ska ha sportlov nu och allt, men glädjen vill inte infinna sig. Jag är så bekymrad. Flytta eller inte flytta. Det enda raka är nog att flytta, Johan klarar nog inget annat. Men hur ska det bli med allt omkring ? någon som har några råd ?
Jaa du. Det är svårt när man kommer från olika ställen. Vet inte om jag kan de något bra råd för för mig och exet blev det aldrig bra. När jag bodde i Tanum så längtade jag hem och när vi bodde i Vänersborg så hade han inga vänner och inget jobb och spelade bara WoW dygnet runt och då fick jag dåligt samvete för att jag "dragit med" honom hit. Vårt förhållande blev lidande av det men också av annat. När jag bestämde mig för att flytta till Karlstad så sa jag att han fick inte flytta med om han inte hittade något eget att flytta dit för. Det skulle inte bara vara för min skull och vi skulle va särbos i början i så fall. Jag tänkte väl lite att antingen så saknar vi varandra och förhållandet blommar upp igen eller så tar det slut och det blev ju det senare. Säger inte att det blir samma för er. Absolut inte men det är väldigt svårt när båda har starka band till sin hemort.
Nu har jag tur med Micke som ju kommer från Uddevalla bara tre mil bort. Han jobbar ju till och med där flera dar i veckan och det tar bara knappa halvtimmen dit om han vill hem och hälsa på familjen.
Så jag har inga råd tror jag. Mer än att inte flytta enbart för sin partner. Man måste ha nåt mer som drar tror jag för annars ligger hela bördan på partnerns axlar när den andre inte trivs eller har svårt att hitta vänner. Och det tär oerhört. Du känner det kanske redan nu... Hoppas det löser sig! Kram
Det låter ju precis som Johan i början! Inget jobb och inga vänner och satt bara och spelade wow dygnet runt, plus att jag kände dåligt samvete för att jag släpat hit honom. Nu är det dock lite bättre för nu har han plugget och har börjat känna folk lite smått. Det är bättre men inte bra. Det är svårt vad man ska göra. Johan är den första kille jag har träffat som det funkar med och som jag trivs ihop med helhjärtat. Det är också det längsta fasta förhållande jag har haft och den första jag är sambo med. Det är inget man vill slänga bort om man säger så! Bestämmer vi oss dock för att vi måste flytta så vet jag att jag inte kommer sitta utan vänner och jobb och spela wow. Det är mera "go" i mig än så, jag tar tag i och fixar saker. Jag kommer gå med i vänsterpartiet även där, börja någon kör eller någon teater eller vad det nu finns även där. Det är bara det där med vården och familjen som hindrar mig. Helst skulle jag vilja bo kvar förstås, men inte om jag förlorar Johan på kuppen.
Jag skulle nog säga att ni kanske får köra lite distans....eller också får johan anstränga sig för att träffa nya vänner...börja någon kurs, sport vad som helst. Jag tycker inte under några som helst omständigheter att du ska flytta med ditt mående....och begär han det är han ett ego. Han kan försöka må bra genom lite ansträgning...men du kan liksom inte styra över ditt tillstånd hur gärna du vill mer än att omge dig av bra människor och trygg miljö. Sen tror jag du skulle må bra av att börja promenera lite speciellt när vårsolen kommer fram. En sköterska ska det till mig när jag var nere på botten 2005....och faktum med att jag fick en ny rutin, luft, motion och man blir piggare och sover bättre. Det är inte lösningen på din sjukdom, men man kan ta till små trix för att må bättre. kram
ja... Nu är det väl inte riktigt så enkelt. Jag mår väl inte sååå dåligt som det kanske verkar. Bloggen har blivit min klagomur och jag överdriver gärna. Jag vet inte var jag kommer hitta jobb och/eller utbildning när min sjukskrivning går ut, det kan hända att det inte finns något perfekt här i stan. Min dröm är att jag ska hitta ett fett jävla jobb eller en fet utbildning på samma ställe där Johan hittar ett dito, så flyttar vi in i ett litet fint hus och skaffar hund och ungar. Men jag vet inte om det någonsin kommer hända.
Malin kan jag få låna lite av ditt liv, dvs kan du maila mig och berätta lite om din diagnos, vad det egentligen var som hände och mediciner. Du kan bara babbla fakta, jag kommer inte skriva om dig på rak arm utan jag kommer låna lite av olika personers liv....och naturligtvis överdriva och ta bort......
fick du min kommentar nyss? Där jag frågade om jag fick låna lite av ditt liv...dvs din diagnos, hur det blev som det blev, vad som hände och lite medicinfakta? Jag kommer låna lite av flera personer och göra det till en...överdriva och ta bort saker. Tycker du är intressant. Jag har tio dagar på mig. Du kan bara skriva lite fakta till mig, om du vill alltså. kram
