uddatjejen

Jag kommer aldrig någonsin titulera mig själv moderat. Jag kommer aldrig någonsin att bli blå. Det är fastställt.   Vänsterpartiet står för det jag står för i praktiken, jag tycker nästan alltid som vänsterpartiet och jag är ju för sköven medlem och hyfsat aktiv i partiet. Jag kan dock irritera mig på att många vänsterpartister är så naiva och ofta så oigenomtänkta i sina uttalanden. Framförallt kan jag irritera mig på det där- men det gäller iofs alla partier- att bara för att det tillhör den andra sidan så är det dåligt. Man lyssnar inte på vad någon faktiskt säger utan har redan bestämt innan man läser det någon skrivit ellet hört det någon sagt att det är dåligt eftersom det inte är vänster. Just nu tänker jag på det Annie Lööf skrivit, jag förstår faktiskt hur människan tänker, hon erkänner ju faktiskt att vi har ett problem i Sverige och att pengar på banken inte ska vara en fråga om en klass. Sedan är hon lite bakom flötet när hon skriver att fördelningen i Sverige är bra för det är den ju inte, men hon har faktiskt sett att vi har ett problem som vi bör göra något åt. Jag känner både extremt röda och extremt blåa människor, jag kan störa mig på båda delarna för att de kan vara så oerhört snabba med att döma.
Det finns helt enkelt inget parti som stämmer för mig till punkt och pricka även om jag är med i ett parti. Jag vill engagera mig, jag vill säga något till det här fuckade samhället och då måste jag vara med i ett parti för att åtminstone någon ska vilja lyssna på mig. Vänsterpartiet ligger absolut närmast, men någon extremvänstrare är jag inte...