Om att mobba sig själv
För det är precis det jag håller på med.
Det fanns en tid där jag var mobbad, iallafall utstött och retad av min omgivning.
Det gjorde mig avigt inställd till allt vad omgivning hette, ingen fick en chans, alla ville mig illa, och det var helt enkelt bara så det var.
Jag känner mig väldigt ensam i dessa dagar.
Visst jag har några vänner, men jag har inget gäng, jag skulle vilja ha krokar ute lite överallt, så jag alltid skulle veta att jag hade någonstans att ta vägen om fredagskvällen. Tyvärr är det nu inte så, folk tycker inte riktigt om och uppskattar mitt sällskap, jag har nog märkt det. Jag är väl för tyken, uppkäftig, konstig, annorlunda, jobbig att ha att göra med helt enkelt.
Jag har min älskade J, men han har inte riktigt initiativförmåga. Jag skulle vilja att han hade lite kompisar i närheten så man kunde umgås lite... *suck*. Ensamheten har drabbat mig, jag är drabbad, och jag har mig själv att skylla. Jag är inte tillräckligt trevlig och inbjudande mot min omgivning, folk får inte lust att bli kompis med mig. Eller så kanske de inte förstår i vilket skriande behov jag är.
Poetry Slam- grejen är ett sådant där exempel där det bara gått helt snett ända ifrån början, jag trodde inte att någon ville bli min kompis och därmed blev ingen min kompis, jag kände mig utanför och därmed blev jag utanför. Runt omkring mig ser jag människor bli vänner till höger och vänster, själv ser jag bara på :( Jag mobbar mig själv
Det fanns en tid där jag var mobbad, iallafall utstött och retad av min omgivning.
Det gjorde mig avigt inställd till allt vad omgivning hette, ingen fick en chans, alla ville mig illa, och det var helt enkelt bara så det var.
Jag känner mig väldigt ensam i dessa dagar.
Visst jag har några vänner, men jag har inget gäng, jag skulle vilja ha krokar ute lite överallt, så jag alltid skulle veta att jag hade någonstans att ta vägen om fredagskvällen. Tyvärr är det nu inte så, folk tycker inte riktigt om och uppskattar mitt sällskap, jag har nog märkt det. Jag är väl för tyken, uppkäftig, konstig, annorlunda, jobbig att ha att göra med helt enkelt.
Jag har min älskade J, men han har inte riktigt initiativförmåga. Jag skulle vilja att han hade lite kompisar i närheten så man kunde umgås lite... *suck*. Ensamheten har drabbat mig, jag är drabbad, och jag har mig själv att skylla. Jag är inte tillräckligt trevlig och inbjudande mot min omgivning, folk får inte lust att bli kompis med mig. Eller så kanske de inte förstår i vilket skriande behov jag är.
Poetry Slam- grejen är ett sådant där exempel där det bara gått helt snett ända ifrån början, jag trodde inte att någon ville bli min kompis och därmed blev ingen min kompis, jag kände mig utanför och därmed blev jag utanför. Runt omkring mig ser jag människor bli vänner till höger och vänster, själv ser jag bara på :( Jag mobbar mig själv
Kommentarer
Postat av: Carolina
Det är spännande det där med att mobba sig själv. Jag blev mobbad i stort sett hela min skolgång och är van att vara mobbad men när ingen gör det åt mig gör jag det själv. Jag är en självmobbare. Det är svårt att låta bli.
Jag har inte heller ett gäng och det är någonting jag saknar mycket! Kunna ha/gå på middagar och sånt skojigt och vuxet.. :(
Postat av: Malin
Det är skönt att veta att man inte är ensam, på många sätt. Jag tror inte det finns så många som lever i sådana där perfekta gäng som i vänner och sex and the city. Många har en bekant här och en där, men jag tycker det är lite tråkigt, kan inte alla umgås med alla istället? Fan vad jag hatar mobbning alltså, och att det får fortgå och pågår hela tiden. Fruktansvärt!
Trackback
