Förbannad
Jag är rätt och slätt förbannad.
Jag vet att jag inte har rätt att vara det men jag är det ändå. Varför ska jag drabbas av precis allt ? Varför ska allting hända mig ? Jag blir anklagad för ditt och datt, personer behandlar mig illa. Ingen tar hand om mig och vårdar mig, jag får sköta hela hemmet och laga all mat m.m. för att min sambo har drabbats av depression. Det är inte kul att leva tillsammans med någon som mår dåligt. Samtidigt har ju han fått leva med mig när jag mådde dåligt och klarade av det, dock var det inte depression. Det är betydligt värre än det där tillståndet jag var i, det där svårdefinierade tillståndet som inte är depression och inte psykos men något annat. Neurosius totalis eller någonting. Men hur mycket ska man behöva stå ut med ? Jag har varit med om så jävla mycket skit. Jag stör mig på alla som glider genom livet som en varm smörkniv genom smör, som aldrig åker på motgångar, som kan koncentrera sig på att göra karriär och skaffa barn och träna sina perfekta kroppar. Medan jag måste koncentrera mig på att hålla huvudet ovanför vattenytan, och flera andra personers huvuden samtidigt för att jag har blivit utsedd till allas vår stora psykolog och kurator. Ingen lyssnar och tar hand om mig så som jag vill.
Jag pallar inte balansen.
Min psykolog sa att jag har blivit mycket lugnare och starkare, det höll mina föräldrar med om. Men hur länge till klarar jag det ? Min kurva går inte spikrakt uppåt, det kommer gupp och det kommer dalar och diken, man får snedda emellan, men kommer inte ut helskinnad på andra sidan. Som C då... Jag trodde verkligen att hon hade bevisat att hon är världens starkaste människa som klarar allt, men hon har visat för mig att det är hon verkligen inte, hon är i akut behov av terapi. Liksom flera andra i min omgivning. Men den enda som är sjukskriven och faktiskt går i terapi det är kuratorn själv. Det är en ekvation som inte går ihop.
Usch jag vill verkligen inte låta såhär deppig och förstörd. Men jag måste få ha ett andningshål där jag får ur mig all skit.
Jag vet att jag inte har rätt att vara det men jag är det ändå. Varför ska jag drabbas av precis allt ? Varför ska allting hända mig ? Jag blir anklagad för ditt och datt, personer behandlar mig illa. Ingen tar hand om mig och vårdar mig, jag får sköta hela hemmet och laga all mat m.m. för att min sambo har drabbats av depression. Det är inte kul att leva tillsammans med någon som mår dåligt. Samtidigt har ju han fått leva med mig när jag mådde dåligt och klarade av det, dock var det inte depression. Det är betydligt värre än det där tillståndet jag var i, det där svårdefinierade tillståndet som inte är depression och inte psykos men något annat. Neurosius totalis eller någonting. Men hur mycket ska man behöva stå ut med ? Jag har varit med om så jävla mycket skit. Jag stör mig på alla som glider genom livet som en varm smörkniv genom smör, som aldrig åker på motgångar, som kan koncentrera sig på att göra karriär och skaffa barn och träna sina perfekta kroppar. Medan jag måste koncentrera mig på att hålla huvudet ovanför vattenytan, och flera andra personers huvuden samtidigt för att jag har blivit utsedd till allas vår stora psykolog och kurator. Ingen lyssnar och tar hand om mig så som jag vill.
Jag pallar inte balansen.
Min psykolog sa att jag har blivit mycket lugnare och starkare, det höll mina föräldrar med om. Men hur länge till klarar jag det ? Min kurva går inte spikrakt uppåt, det kommer gupp och det kommer dalar och diken, man får snedda emellan, men kommer inte ut helskinnad på andra sidan. Som C då... Jag trodde verkligen att hon hade bevisat att hon är världens starkaste människa som klarar allt, men hon har visat för mig att det är hon verkligen inte, hon är i akut behov av terapi. Liksom flera andra i min omgivning. Men den enda som är sjukskriven och faktiskt går i terapi det är kuratorn själv. Det är en ekvation som inte går ihop.
Usch jag vill verkligen inte låta såhär deppig och förstörd. Men jag måste få ha ett andningshål där jag får ur mig all skit.
Kommentarer
Trackback
