uddatjejen

Började titta på ett språkprogram om dövblinda barn, men jag fick stänga av, det var alldeles för jobbigt. Fan vad hemskt det var! Att sådana saker ska behöva existera, det är ju fruktansvärt. Jag vill ha en värld där alla mår bra, när ska den världen komma ? Samma kväll såg jag också lite dokumentär om krigsdrabbade och utfattiga människor i flyktingläger i Afrika...Fick mig också att må dåligt.

Usch vad glad man ska vara för det man har!

 

***

Så var det alltså dags igen då... En månad har gått och det är dags att hämta ut nya mediciner. Jag tyckte det var härom dagen jag stod där. Lättnaden när man går därifrån med en fylld påse är enorm. Nervositeten under de minst tio numrena innan det är ens egen tur är fruktansvärd. Jag brukar må illa och hålla på att spy.. Jag skäms så otroligt över vilka mediciner jag äter, och jag är alltid beredd på att de kommer säga antingen att jag inte får ta ut mer sömntabletter, att min medicin är slut eller att det kommer kosta hundratals kronor. Antingen det eller något i stil med att jag inte får hämta ut medicinerna själv, eller så kommer de ropa ut över hela församlingen :

" Den här patienten har psykoooooos, hon är helt gaaaalen, hon ser gröna gubbar, allihopa AKTA er".

Jag får en otrolig trygghetskänsla när jag får min påse. Haha, det är så jäkla konstigt det där... Alla jag känner har så jäkla svårt för det där med mediciner och tycker inte att det är någonting man behöver ta. Dessutom är de inte ett dugg rädda för att tänka "äsch jag hoppar över idag" eller för att själva höja och sänka doserna hur som helst eller sluta hit och dit.

Jag har käkat exakt samma dos i över ett år. Pjåsktanta börjar tycka att det kan vara läge att sänka. Faktum är att jag antagligen klarar mig utan. Faktum är att jag snart kanske är förbi den där spärren. Jag kanske inte har någon diagnos. Psykologen frågade om jag tänker sluta gå till Björkängen när jag inte har någon diagnos längre. Faktum är att jag nog tänker göra det. Folk i min närhet som helt uppenbart har större problem än mig äter Valerina natt och Attarax och har som absoluta max fått gå tio gånger hos vårdcentralens amatörpsykolog. Men, men, jag vet, jag vet, det är min historia som ligger mig i fatet. Jag har varit fruktansvärt sjuk. Så är det. Men va i helvete...till våren är det fem år sedan. Fem år efter min examen hade det varit, tio år efter min flytt till Karlstad. Tre år efter det att jag träffade J. Mycket annat.

Det gäller att inte stirra sig blind på en fläck.