uddatjejen

Jag har tidigare varit lite irriterad på min läkare, för jag tycker att hon är en pjåskkärring (stavning?) . Men nu är jag faktiskt nöjd med henne, riktigt nöjd. Hon har nämligen inte höjt medicinen, lyssnat på vad jag har att säga och gett mig remiss till dietist och till pco-läkare. Nu ska fettet bort och äggen loss, haha. Plus att det inte längre ska stå att jag har diagnos utan att jag är under remission. Inte recovered. Fortfarande inte. Det är ju egentligen pga en enda orsak och det är min oro. Undras när jag ska bli kvitt skiten. Sedan har jag en del andra symtom som är lite besvärliga också, som idag när jag var tvungen att vända hem bara för att jag måååste kolla om jag ställt in grejerna i kylen. Sedan är det helt förskräckligt stökigt i min lägenhet, har fortfarande inte haft några besökare någon längre stund förutom Johan. Ingen annan får se vilken misär jag lever i ;)

Jag är bohem och det vet jag med mig, jag trivs när det är lite rörigt, men det är ju jobbigt att inte kunna ta emot några besökare. Å andra sidan har jag inte fått komma hem till C på två års tid, stör mig lite att det verkar som om hon inte vill vara kompis med mig längre. Vi har glidit ifrån varandra innan och blir det så igen så blir det förmodligen definitivt. Men sådant är livet. Det är väldigt tråkigt förstås, femton års vänskap. Jag pallar dock icke. Jag pallar inte med energitjuvar, jag vill omges av människor som får mig att må bra. Som min brorsa t.ex., för det mesta får han mig att må asbra, särskilt om modern är med också... ooooj... Där glömde jag visst pasta på spisen. Jag säger ju att jag är fylld av knepiga symtom. Jaja, det var hur som helst ingenting som min läkare blev jätteorolig över. Dock svamlade jag och stakade mig på orden och kanske skakade lite. Stön.

Men allt kommer bli bra, om jag bara får en jäkla sysselsättning någon gång.