uddatjejen

Jag funderar rätt mycket på vad man egentligen menar med det att kämpa, och hur man mäter det. Hur vet man att någon har kämpat och hur avgör man det ? Har människor som sitter på högre poster och har mer pengar... har de kämpat mer än vad fattiga människor har ? Det är ju det moderaterna hävdar. De hävdar att det finns lata människor som inte kämpar, som därav ska ha mindre betalt än de fliriga människorna som kämpar.

Det där är en konflikt jag ständigt har haft tillsammans med olika människor i min närhet. En gång blev jag anklagad för att vara moderat, eftersom jag sa att har man kämpat ska man ha betalt för det. Men jag menar inte kämpat på samma sätt.

Min övertygelse är att de allra flesta människor som sitter på en pissig lön med ett pissigt jobb har kämpat. De ville inte dit de hamnade. Men det var för tungt med det arbete de var tvungna att utföra.

För att prata om mig själv igen då...

Jag försökte ta upp mina studier igen efter att ha varit borta ifrån det ett drygt år, för att kämpa mig tillbaka till normalposition. Jag ville inte ha ett pissigt jobb för en pissig lön eller gå runt sysslolös och arbetslös. Men jag fixade det inte. Jag kom inte ihåg ett skit på tentorna, skallen var helt tom. När jag läste hemma kunde jag inte ta till mig ett dugg av texten, huvudet var inte med. Jag kunde inte tillägna mig kunskapen. Min teori är att så pass hård smäll att jag inte kan komma tillbaka till samma nivå igen, jag har inte koncentrationen. Tyvärr är det detta jag måste ha i bakhuvudet när jag nu står inför livets utmaningar, eftersom jag vill leva ganska många år till helst och det drägligt. Måhända har hjärnan vilat upp sig tillräckligt nu så koncentrationen kanske är tillbaka. Det vet jag dock inte, jag vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Frågan är  hur långt och mycket man kan ta sig bara  genom att kämpa... Är det möjligt över huvud taget att ta sig någonstans utan att plugga ? 

 

Sedan är jag medveten om hur jag låter i den här bloggen. Men jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det...Vill ni forsätta läsa så gör det, om inte, gör det inte. Vill ni läsa får ni stå ut med mitt gnäll, för det är det jag har den här sk bloggen till, att gnälla. Jag fattar verkligen inte syftet med att ha en dagbok där man bara skriver "idag åt jag två korvmackor och sedan gick jag till jobbet, sedan gick jag hem, dagens outfit är en svart kofta med rosa byxor". Det är helt enkelt inte min grej att skriva på det sättet. I min dagbok skriver  jag det som bekymrar mig, jag outar mig, blottar mig, vänder ut och in, för skönheten kommer inifrån.

Sedan kan man tro att livet är hur enkelt som helst, men då har man inte riktigt följt med.