uddatjejen

En gång var jag en stark person, en engagerad person och en utåtriktad person. Men framförallt stark. Jag skulle så gärna vilja hitta den där personen igen... För den finns väl någonstans inom mig, och borde gå att plocka fram igen. Visst har det glimtat till ibland, men sedan.... Tillbaka till samma skit igen. Det absolut värsta är när man inte kan fungera normalt i sociala situationer. Det är egentligen det som är det jobbigaste, när jag sitter hemma på min kammare kan jag uträtta stordåd. Jag sitter på facebook och för samtal med personer till höger och vänster utan minsta ångest, jag skriver dikter, lyssnar på låtar, sjunger, är glad och uppåt. Jag smsar och chattar och mailar med kompisar och bestämmer träffar till höger och vänster, jag gör en massa planer om än det ena och det andra. Sedan står man där...Inför verkligheten... Och det är som att det bara låser sig. Fruktansvärt jobbig känsla är vad det är, jag fylls till bredden av alla jobbiga tankar som jag har på en gång : "tänk om dom tycker jag är jättekonstig, tänk om dom inte tycker om mig" "nu måste jag visa mig trevlig, nu måste jag säga bra saker" nu måste jag vara som vanligt, nu måste jag vara vanliga Malin"nu måste jag visa vad jag kan". Detta i kombination med p-tankarna, de där tankarna som är så oerhört svåra att definiera och som man antagligen absolut inte kan föreställa sig om man inte varit där själv.

Det kan vara tankar som "där är hon och jag ser henne framför mig samtidigt som hon ser mig framför sig, undrar hur hennes tankar pågår i hennes hjärna, undrar vad som har fört henne dit hon är. Hon har två ögon och två armar, vad fascinerande det är att vi alla går på två ben och att vi tuggar med våra tänder". Jag har haft de där tankarna sedan jag var liten, men de har ökat explosionsartat och gjort mig sjukskriven. Inte bara de förstås, jag hade andra problem också men jag HATAR p-tankarna, det är de som gör mig socialt handikappad och har gjort så att jag inte kan hantera sociala situationer. När ska det få bli normalt igen ?

Nej, jag bestämmer inte det själv, som folk tror. Folk verkar tro att psykisk sjukdom är en helt annan sak än cancer och liknande, de tror att man kan bestämma själv hur man mår och man är en jäkla vekling om man är som jag är. Och visst kan det kännas så...För fyra år sedan trodde jag att det var över, jag var stolt och glad och trodde att det bara var att köra på i samma hjulspår. Jag ville skaffa mig ett liv med jobb, studier och fritidsintressen, mycket vänner och många fester. Men jag klarade inte av det. Jag mådde för dåligt.

Nej, jag kommer inte att bli densamma igen. Någonsin.

Men jag har kommit jävligt långt. Ändå.