Vegetarianism
Usch jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja... Känner så mycket nu
Vegetarianismen... Egentligen vet jag ju i grund och botten hur fruktansvärt fel jag tycker det är, tycker egentligen inte det finns några bra argument för att hålla ett köttproduktion. Iallafall inte här i Sverige och i det samhälle vi lever i nu. Om vi höll på att svälta ihjäl och det var det enda vi hade vore det en annan sak. Samtidigt är vegetarianerna i minoritet och hela samhället är liksom uppbyggt kring köttätandet, se bara på alla köttprogram i tv, alla matlagningsprogram är baserade på kött,kött,kött, vi matas av kött. Och min pojkvän älskar kött och kan inte tänka sig ett liv utan kött, och hans föräldrar älskar kött och mina föräldrar , och mina syskon. Jag var faktiskt vegetarian i några år, varför jag slutade är en jävligt bra fråga som jag inte har något självklart svar på. Största anledningen var påtryckningar från min omgivning, från en person, inte minst. Han har ju de åsikter han har och han tror att hans objektiva verklighet är en subjektiv verklighet, som B uttryckte det någon gång. Han tror att han sitter inne med alla svar, det gäller inte bara köttfrågan utan alla möjliga andra frågor. Han kan få mig att tappa talförmågan och glömma mina egna ideal, typ. Som när jag sa hur stolt jag är för att Vänsterpartiet säger nej till all vapenexport och vill förbjuda vapenexport.
"Vill du inte att Sverige ska ha ett försvar ?, vad ska vi göra om vi hamnar i krig? ska vi inte ha några vapen att försvara oss med ? Import förutsätter export".
Han sa en gång följande:... Tänk dig en fattig familj djupt inne i skogen en kall och hård vinter... Och barn som håller på att svälta ihjäl...Ska dom då inte få lov att skjuta en hjort för att mätta sina magar ?
Och det tycker jag faktiskt att dom isåfall skulle få.
Men å ena sidan och å andra sidan och ååå... Jag blir rädd när mina tankar håller på som dom gör nu, en tanke går in i en annan och föder en ny och plötsligt vet jag varken ut eller in. Jag tänker och jag tycker alldeles för mycket för att passa in i den världen. Samtidigt som jag inte klarar av att öppna käften och säga något i några sociala sammanhang eller på Vänsterpartiet eller så. Tillknäppt som en mus.
Obs! "han" som jag pratar om är INTE som en del som läser det här kanske tror, min pojkvän, utan en annan person som står mig nära.
