uddatjejen

Jag tillbringar väldigt mycket tid ensam. Så är det. Så har det blivit. Och faktum är att jag brukar faktiskt längta hem när jag är på jobbet, träningen eller var jag nu är. För jag trivs i regel ganska bra med att sitta här och slösurfa och snoka runt, kolla på klipp och filmer och ha teven på i bakgrunden. 

Jag har dock börjat känna på sistone att ensamheten trycker på...

Vad har jag gjort för att förtjäna detta ? Att vara så ensam ? Har jag varit en dålig vän ? Jobbig, tjatig, ett plåster, har jag ältat mina problem för mycket, har jag inte lyssnat. Har jag varit dum och elak och snackat skit och ljugit ? Har jag spelat någon annan, har jag inte varit mig själv ? har jag varit konstig, lustig eller är folk ren av rädda för mig för de vet min bakgrund ?

Jag går ju och pratar rätt ofta, det kanske skulle vara något att ta upp med dem. Det är inget fel att trivas med ensamheten, jag trivdes med ensamheten redan som barn, min syster kallade mig enstöring och mina föräldrar fick tjata på mig för att få mig att ringa folk och fråga om vi kunde leka. Jag var rätt dålig på att leka och föredrog att sjunka in i olika böcker. 

Fast jag trivs ju med att vara social också, jag trivs med att träffa människor och hitta på sociala saker. Jag vågar dock inte ta initiativet och kanske,kanske är det där problemet ligger... På sistone har allt färre börjat höra av sig på facebook, färre och färre skriver till mig, gillar mina inlägg och skriver kommentarer. 

 

 

Grymt verklighetens hårda band mig trycka