uddatjejen

Jag har bott ensam nu i 2 år och 3 månader.

Jag har inte känt av det så mycket tidigare men som det är nu så känner jag mig så fruktansvärt ensam.

Sedan i somras när jag började på mitt jobb är det enda jag gör att jag jobbar och sedan kommer jag hem och sätter mig framför datorn.

Jag jobbar nästan alltid 11.30-20.15, det är min absolut vanligaste tid. 4 av 5 veckor slutar jag 20.15 varje dag, kanske att detta kan vara en bidragande orsak till att jag känner mig ensam. Jag har nämligen inte kunnat gå till vänsterpartiet, jag har inte kunnat gå till Balans, jag har inte kunnat gå till någon teaterkurs, skrivarcirkel eller någonting annat av de intressen jag haft tidigare.

Jag träffar bara folket på jobbet. Annars träffar jag ingen om dagarna. Jag ringer såklart till Johan varje dag, och han gör vad han kan, jag ska till honom till helgen, han var här för två helger sedan och vi var tillsammans i fem dagar, tyvärr jobbade jag en stor del av tiden. Det var såklart underbart att han var hos mig, tyvärr fick han en allergisk reaktion och var sjuk större delen av tiden.

 

Jag har diskuterat det här med ensamhetskänslan med psykologer, många gånger. Nu går jag inte hos psykolog längre. Jag äter ingen medicin längre över huvud taget och jag jobbar heltid. Jag har varit mycket lycklig över det. Men jag kan sakna det extra stödet. Jag skulle så gärna vilja veta vad jag gör för fel som gör att jag ständigt hamnar i denna ensamhetposition och vad jag har gjort för fel som har gjort att jag har hamnat här.

 

 

Förut tänkte jag att min ensamhet berodde på min arbetslöshet och långtidssjukskrivenhet. Att detta gjorde att människor tyckte att jag var lat. Och det vet jag ju, att lathet det är en dödssynd. Det är jag uppfostrad med och jag vet att det är en allmän uppfattning i det här samhället. Detta trots att i stort sett varenda uppfinning grundar sig i livsförenklande och m.a.o. att människan är lat och vill ha det enklare för sig.

Jag vill inte ha det på det här sättet. Jag var lyckligare när jag jobbade halvtid och kunde ägna mig åt mina  intressen på kvällarna. Men samhället förbjuder en att leva på det sättet. Finns ingen som finansierar något sådant. Hade jag haft en anställning redan då när jag för första gången blev sjukskriven, då hade jag ju säkert kunnat bli sjukskriven på halvtid. Men som det är nu så finns inte den möjligheten.  Dessutom vill jag ju förstås ha ett jobb som jag trivs med isåfall, det är ju prio ett. Det är något i det här samhället som är fel. Och jag vill kunna engagera mig i det. Men jag kan inte för att jag jobbar.

 

Till vilket pris som helst vill man ha ett jobb, och det verkar som att det får kosta vad det kosta vill i det här samhället. Men det ska inte behöva vara så. Och för att orka måste man vara stark, och varifrån ska man hämta den styrkan ?

Nä det är tufft nu. Riktigt tufft.