uddatjejen

Igår när jag kom hem från krogen, gråtandes, loggade jag in på facebook för att inaktivera min profil.

Jag hann lite snabbt läsa ett inlägg från en gammal vän från förr, om hennes mycket sjuka lilla barn.

Det satte lite perspektiv till saker och ting.

 

Jag grät som en stucken gris hela bussresan hem pga en sak som egentligen är en skitsak.

I det stora hela.

 

Tjej 1 dejtade kille X, tjej 2 råkar träffa kille X, det går upp för mig att det är samma. Tjej 1 "förbjuder" mig att berätta för tjej 2. Eftersom det verkar som att tjej 2 inte längre är intresserad....

vad fan gör jag ?

Det som är fel.

Visar det sig.

 

Tjej 2 skriker att jag inte längre är hennes vän, att jag ska försvinna ur hennes åsyn, att det inte finns någonting att förklara.

Det brister för mig fullkomligt.

Hon betyder så jävla mycket för mig.

Mina vänner betyder så jävla mycket för mig.

 

Men sällan har min kärlek varit besvarad.

 

I ren frustration och med lite alkohol i blodet kände jag att nu, fan, nu inaktiverar jag facebook för jag orkar inte längre.

Relationer mig hit och relationer mig dit, skitsnack, snokande. Hit och dit och upp och ner.

Jag som sitter och är avundsjuk och bitter och vresig.

 

Frågan är...

 

Ska jag börja med psykolog igen?

I ungefär 3 år gick jag hos psykolog och ett år hos en terapeut.

Jag inser ju vilket jävla vrak jag från början när jag inte har kommit längre.

När jag fortfarande ser på mig själv som en liten lort.

 

Längtar efter mitt ex

 

 

Det har hänt en del saker sedan förra inlägget.

 

Jag har nu varken jobb eller pojkvän.

 

Den 5 februari bara några dagar efter att jag skrev det inlägget hade vi ett långt samtal. Vi bråkade inte, grälade inte, vi kom bara fram till en slutsats.

 

Det hade tärt på oss så länge, situationen som den var. Vi ville så olika. Jag har fortfarande drömmar i mitt liv, jag har ännu inte gett upp tanken på att jag en dag ska bli mamma och inte heller att jag ska få fast jobb, ett hus eller gifta mig.

 

Det har han mer eller mindre gjort. Åtminstone verkar det så. Det kan jag inte leva med, så är det bara.

 

Därför kändes det på något sätt som ett konstigt hån den 17 februari när jag blev inkallad på chefens kontor och fick veta att det var bara att packa ihop och lämna arbetet, samma dag t.o.m.

Jag hade inte gjort något, det var akut arbetsbrist och de behövde göra sig av med folk. Det var bara att gå.

 

Tillbaka igen på ruta 1. Det suger.

 

 

Jag tycker det är väldigt synd att mina vänner ska behöva ta all skit från mig. Att jag ska tynga ner dem med min dynga. Det är det att jag är uppväxt i en familj där det har pratats problem på längden och tvären, sida upp och sida ner, från golvet upp till taket. Det är däremot så att i min uppväxt var aldrig jag delaktig i det som något annat än lyssnare. Jag fick ta och jag fick bära men mig egen skit fick jag inte ventilera med någon.

Det byggdes på och byggdes på. Vissa vänner har kunnat ta att jag har ett behov av att ventilera. Vissa har inte kunnat det. I många fall har det kanske varit för att de själva haft tunga ryggsäckar. En del så tunga att man känner sig fullkomligt maktlös, man vet verkligen inte vad man ska säga eller göra. Man känner sig så liten. 

Det är en skuld och en skam man kan känna. Min fina Josse som jag verkligen verkligen ville hjälpa. Men jag kunde inte och jag klarade inte... Jag var en liten lort, en lus, en tjyvahund... Så kan jag känna det ibland. OM hon hade fått stanna kvar, fan det hade varit till en finare värld det.

 

 

 

 

Jag har väldigt lätt för att bli kär, förälskad och förtjust. Men jag har också svårt för att själv veta om det är det jag känner eller vad fan det är jag känner egentligen.

 

Egentligen tror jag det är lite samma sak för dem i många fall.

 

En kille som jag av någon anledning kom att tänka på nu... Jag var kär i honom, eller förälskad och förtjust... Trodde jag, jag kände något iallafall. Det var 9 år sedan. Det blev aldrig riktigt bra igen mellan oss efter olika händelser. Sommaren samma år som det här hände så låg vi med varandra. Det var mycket som blev konstigt och knepigt. Jag var rätt omogen då och kunde inte riktigt kommunicera. Jag sa till honom bara sådär att tjahapp, jag har inte haft mensen på tre månader. Sedan kom den ju. (Det var innan jag fått PCO-diagnosen). Men det är klart att det kändes knepigt för honom.

Sedan några år senare så träffades vi och det hände saker igen. Men på morgonen var iskylan helt genomträngande.

Jag HATAR den känslan. Den du kan leva med är den du kan ha sex med och på morgonen efter känns allt som vanligt. Men det kändes aldrig, aldrig någonsin som vanligt mellan oss.

 

Men eftersom han ville ligga med mig igen, något måste han väl ha känt..... ?

 

Eller tänker killar bara med en sak ???

 

 

Jag skäms över den omogna och störda person jag var.

Jag förstår att jag inte var omtyckt.

Jag gör det idag.

 

Jag ska bättra mig.

Jag vill berätta om allt 

 

om hur en lycka byttes ut som att vända på en hand. 

 

Jag var påväg och jag kände mig starkare än någonsin

 

men min kropp klarade inte att vara lycklig

 

 

Jag heter Malin

  

- sommaren 2006 förlorade jag en av mina bästa vänner som också var en av de första riktiga vänner jag haft

 

- våren 2008 vårdades jag på sluten psykiatrisk avdelning 

 - våren 2010 på exakt samma datum som jag blev inskriven träffade jag Johan, min stora kärlek

- kort därefter hoppade jag för andra gången av mina studier 

- hösten 2010 fick jag ut en fil.kand och jag och Johan flyttade ihop

- sommaren 2011 föll jag in i akut ångesstsyndrom 

- våren 2012 blev Johan svårt sjuk i depression

- den sommaren flyttade han tillbaka till Växjö 

- 2012/2013 var ett evigt omkringkastande på olika praktikplatser. Man levde på 7000 kronor i månaden. hade ständig ångest och ingen förstod. Var trött och ingen förstod . Hade ingen mens på ett år.

Hösten 2013 läste jag massor av böcker och kunde hålla på med teater och att skriva. Jag gick på tio-tolv arbetsintervjuer. Jag satt för första gången bakom en ratt. Jag jobbade på Röda korset och pratade med ensamma människor. jag började bli tvungen att gå till socialen. På våren började jag en kurs. Jag blev erbjuden ett jobb som sedan inte blev av. Jag började städa på ett städföretag. Det var fruktansvärt. Min starka underbara morbror gick bort i cancer alldeles för tidigt.Sommaren 2014 fick jag jobb. Min första lite mer långvariga anställning . Jag är också med i Riksförbundet Balans 

 

... Är nästan som om man gick i skolan fortfarande. Folk är så unga. En 12 år yngre idiot på mitt jobb kan inte kommunicera. Han säger mitt namn på alla möjliga konstiga, tillgjorda sätt och retas hela tiden. Folk blir kära och har intriger åt höger och vänster. Kittlar varandra och jagar varandra och Gud vet allt. Jag har en särbo som jag blir mer och mer frustrerad över att han inte vill komma hit. Hans kompis har erbjudit honom att de ska flytta ihop inne i Växjö i en trea. Jag gav faktiskt ett ok till det. Jag tror att det är en bra lösning... Som det känns just nu iallafall. Folk har ju löst sådant innan med aktiviteter i sänghalmen . Det kan ju iallafall inte bli värre än att han bor hos sina föräldrar. Sedan att han är patologisk prokrastinerare är en annan sak. Det får jag leva med. Och med att jag är helt slut av jobbet . Att jag har dåligt samvete  inför min läkare för att jag slutat med min medicin... Eftersom den är dyr som snusk och jag inte blir sponsrad längre. Eftersom jag sagt till mig själv art aldrig, aldrig,aldrig mer ska mina föräldrar ge mig pengar. Jag betalar mina körlektioner också och det är också dyrt. Suck. Det om det.

- fel för att man förlorar pengar

-fel att man förlorar anseende

- fel för det är risk att bli av med jobbet

-fel för att man mår så jävla dåligt

- fel för att man inte kan sova

 

jag ligger här och huttrar fast jag är påklädd och har täcke. Är det Ebola ? Svininfluensan ? Körtelfeber?

jag har även ångest över hur arg min chef kommer bli. Han kommer bli rosenrasande. Mellan 5 och 10 dagar kommer jag behöva vara borta. Det är hemskt. Jag längtar efter ro. Att inte ha några krav. Samtidigt vet jag att min bästa tid är nu... Det är nu jag har en anställning, inte äter medicin och inte går till psykolog. Bara det, jag är normal igen... Jag och Johan har aldrig fått leva ett normalt liv. Vi sprang in i varandra på krogen och lyckades hitta en annan med själen utanpå. En som berör, känner och berörs. Han tar in så mycket och mår dåligt. Det har han gjort i tre år. Nu gör han det för att få ersättning. Det stör mig. Jag vet vad folk anser. Jag passar inte heller in och har aldrig gjort... Man känner när någon inte tycker om en och jag lider av det. Folk har genom åren gett mig bevingade ord. " don't judge other people if you dont want to be judge yourself" är det inte så ? Jag saknar er Alexandra, Karl, Anna, Erica, Sofia, Jessica.... Människor som sätter spår och som kanske aldrig, i några fall, kommer tillbaka. Irl kommer jag aldrig träffa Alex. Rektorn som bor på Ekerö i en villa med man och två barn. Medan jag är den provanställda kundtjänstmedarbetaren som har en sjukpensionerad särbo och en liten lägenhet och inga barn. Jag kommer aldrig få heller.

Tänk,tänk, tänk om det kunde få bli som i mina drömmar. Vad lycklig jag vore då. Jag vill att jag och Johan ska börja på någon folkhögskola tillsammans och läsa. Men jag vet att det kan bli problem. Jag får inte ta mer CSN och jag kanske dessutom anses överkvalificerad.  Samhället och dess regler... Det där med pengarna kanske går att lösa på något sätt, men det blir värre med att inte komma in på skolan ens. Jag vet inte... Kanske att iden inte är så lysande men jag vill så  gärna bara be borås och alla myndigheter flyga och fara, säga good bye till mitt trista liv och starta om. jag vill inte ha det såhär trist. jag vill något annat!

Jag har bott ensam nu i 2 år och 3 månader.

Jag har inte känt av det så mycket tidigare men som det är nu så känner jag mig så fruktansvärt ensam.

Sedan i somras när jag började på mitt jobb är det enda jag gör att jag jobbar och sedan kommer jag hem och sätter mig framför datorn.

Jag jobbar nästan alltid 11.30-20.15, det är min absolut vanligaste tid. 4 av 5 veckor slutar jag 20.15 varje dag, kanske att detta kan vara en bidragande orsak till att jag känner mig ensam. Jag har nämligen inte kunnat gå till vänsterpartiet, jag har inte kunnat gå till Balans, jag har inte kunnat gå till någon teaterkurs, skrivarcirkel eller någonting annat av de intressen jag haft tidigare.

Jag träffar bara folket på jobbet. Annars träffar jag ingen om dagarna. Jag ringer såklart till Johan varje dag, och han gör vad han kan, jag ska till honom till helgen, han var här för två helger sedan och vi var tillsammans i fem dagar, tyvärr jobbade jag en stor del av tiden. Det var såklart underbart att han var hos mig, tyvärr fick han en allergisk reaktion och var sjuk större delen av tiden.

 

Jag har diskuterat det här med ensamhetskänslan med psykologer, många gånger. Nu går jag inte hos psykolog längre. Jag äter ingen medicin längre över huvud taget och jag jobbar heltid. Jag har varit mycket lycklig över det. Men jag kan sakna det extra stödet. Jag skulle så gärna vilja veta vad jag gör för fel som gör att jag ständigt hamnar i denna ensamhetposition och vad jag har gjort för fel som har gjort att jag har hamnat här.

 

 

Förut tänkte jag att min ensamhet berodde på min arbetslöshet och långtidssjukskrivenhet. Att detta gjorde att människor tyckte att jag var lat. Och det vet jag ju, att lathet det är en dödssynd. Det är jag uppfostrad med och jag vet att det är en allmän uppfattning i det här samhället. Detta trots att i stort sett varenda uppfinning grundar sig i livsförenklande och m.a.o. att människan är lat och vill ha det enklare för sig.

Jag vill inte ha det på det här sättet. Jag var lyckligare när jag jobbade halvtid och kunde ägna mig åt mina  intressen på kvällarna. Men samhället förbjuder en att leva på det sättet. Finns ingen som finansierar något sådant. Hade jag haft en anställning redan då när jag för första gången blev sjukskriven, då hade jag ju säkert kunnat bli sjukskriven på halvtid. Men som det är nu så finns inte den möjligheten.  Dessutom vill jag ju förstås ha ett jobb som jag trivs med isåfall, det är ju prio ett. Det är något i det här samhället som är fel. Och jag vill kunna engagera mig i det. Men jag kan inte för att jag jobbar.

 

Till vilket pris som helst vill man ha ett jobb, och det verkar som att det får kosta vad det kosta vill i det här samhället. Men det ska inte behöva vara så. Och för att orka måste man vara stark, och varifrån ska man hämta den styrkan ?

Nä det är tufft nu. Riktigt tufft.

Nej jag var inte lycklig. Jag var inte det.

Jag levde ett liv som var osant mot mig själv.

Jag fick inga riktiga kompisar, inga riktiga vänner. Jag kände mig mobbad, utanför och utstött och i många fall var jag det faktiskt också.

Delvis var det mitt eget fel. Människor sträckte mig en hand som jag inte tog emot och jag missade också mycket.

Tänk om jag hade pluggat bättre, druckit mindre, varit med människor som brydde sig om mig, istället för att förnedra mig.

 

Jo jag är feminist och jag är jättevänster och det har jag alltid varit. Det har smittat av sig. Jag tror på rättvisa och jag strider för rättvisa. Jag lallar inte bara med. Jag tror också på kärleken och jag tror på äkthet, ärlighet, förtrolighet och trohet. Med detta blir man på ett visst sätt.

 

Jag kan ångra mycket också. Min bror växte upp och blev stor och jag var inte närvarande. Det är först nu jag har börjat lära känna honom. Jag åkte hem alldeles för sällan för att träffa min familj. Jag träffade inte heller mina riktiga vänner där hemma som jag verkligen hade behövt då, och som jag dög inför, nu, då och alltid. Som jag inte behövde krusa.

 

Jag var inte sann mot mig själv

 

Och det fick jag betala dyrt.

 

Som när man sitter där och funderar över vad som kunde ha varit om om inte om, om så vedervärdigt. 

Nu sitter jag här.

Nu ser mitt liv ut som så att jag har en anställning, ett jobb, på Transcoms kundtjänst för Tele2. Jag bor i en rymlig etta i ett av Borås halvbra områden. I min hemstad. Jag har nära till mina föräldrar och jag har ett antal vänner i närheten. Jag är aktiv i Vänsterpartiet. Så mycket mer hinner jag inte med.

 

Jag är en jagsvag person och jag var ett svagt barn. Andra barn såg min svaghet och unyttjade den.

Jag kan se min svaghet men jag kan också se mina styrkor. Jag får impulser från omgivningen som lär mig hur man ska tänka och vara, jag vet att det inte är rätt att vara depressiv, deprimerad, negativ, pessimistisk. Världen är dock inte en helt igenom vacker plats eller en lycklig plats, naivt är att tro något annat. Därför borde det inte vara godtyckligt att leva i en lögn, vem hade rätt i slutändan ? Då när vi står inför världens undergång, en undergång som vi förmodligen kommer att skapa själva, massvält, masspsykos...

Psykos.

 

Undrar om alla människor är lika rädda för detta som jag är en av de få som har upplevt? Och dessutom upplevt gång på gång på sätt och vis, eftersom den så kallade enorma bieffekten aldrig tycks försvinna.

 

Har du någon gång drömt en dröm där du känt det som om du själv kan styra händelseförloppet ? Där du säger till dig själv i drömmen ”det här är en dröm” och sedan händer saker precis när du vill, i drömmen ?

Det är så det är att ha psykos, eller åtminstone, så var det för mig.

Jag kastades minut för minut, sekund för sekund, i och ur det som var verklighet och det som var dröm, overklighet. Det pågick i några dagar innan det bröt ut fullständigt, jag vet inte hur många nätter utan sömn jag kom upp i innan jag slutligen somnade, men jag tror det handlar om kanske fem, sex.

Det hela tog sin början i stress och press som med tiden blev allt tyngre och svårare att hantera. Vad jag egentligen har för diagnos, vad det egentligen är jag lider av, det vet jag inte riktigt. Ingen har heller kunnat svara på det. Men min hjärna är mer som ett hjärta som pumpar ut och in och inte klarar att tryckas på, då faller det hela bit för bit. Kanske är det ren och skär lathet, jag pendlar ständigt mellan att tro att det bara är så och att tro att det kanske är en ganska ovanlig, otrevlig diagnos.

Jag hade bestämt mig för att min tur var kommen, nu skulle jag på riktigt göra upp med alla gamla mobbare och retare, med alla jävla idioter, med all gammal skit skulle jag göra upp.

I min grund hade jag harmoni och lycka, i mig själv var jag lycklig, tillsammans med andra blev det problem i kommunikationen, det var min svaghet som de såg och utnyttjade. Jag hade inga riktiga vänner som liten, jag hade aldrig några barnkalas, vågade inte bjuda hem någon för att leka. Rädslan sitter så långt inne att det är svårt att se början och slut och hur allt kom sig.

Jag säger bara en sak... När saker går emot en, då är det verkligen skönt när man får träffa underbara nya människor !

Anna är en sådan människa som verkligen har kommit in som en frisk fläkt, berikat mitt liv och gjort mig glad! Hon har ett varmt hjärta och en varm själ, likadant fina Hannele, en genuint snäll människa. Sällsynt genuint snäll. Sedan har vi andra, som jag inte kommit riktigt lika nära, än, men som också gett mig otroligt mycket. Gabriella har gett mig en jättefin soffa, bord och stolar. Jag trivs jättebra i soffan, det är inte vilken skitsoffa som helst om man säger så utan en supersoffa. Bara sådär! Och Katarina har gett mig en makeover, klippt en decimeter hår, färgat och gett mig värsta filmstjärnemaken och fixat mina ögonbryn. Plus att hon har skänkt mig kläder. Hon är en toppentjej hon med. Sedan har jag också på kursen på Arcus märkt att jag faktiskt har blivit en riktigt social person, dessutom har jag märkt att jag nästan, nästan är tillbaka i mitt gamla jag, samtidigt som jag också på flera sätt har kommit längre. Jag kan prioritera på ett vettigt sätt nu för tiden. Det är inte längre 1. Fest 2. Vänner 3. Plugga utan det ser lite annorlunda ut. Inför imorgon är det pirrigt, för imorgon får jag reda på om jag har får börja testjobba! Så håll tummarna !

Jag jobbade i måndags, sedan har jag inte jobbat på hela veckan. Jag har blivit förkyld och har skumma känslor.Och det känns just nu inte det minsta underbart att vara ledig. Den där härliga jullovskänslan som jag hade sett fram emot skulle infinna sig på fredagen... Den har inte kommit. Just nu är jag uttråkad och samtidigt nedstämd och har skumma känslor. Känner mig lite yr och smått illamående, trött, konstig, borta och har en känsla av hopplöshet.

Jag säger bara: skumma känslor- gå och dö! Jag vill inte ha er!

Jag vill bara vara glad och harmonisk och känna att allting flyter.

 

Jag väntar på besked från komvux om utifall att jag kommit in på vårdutbildningen. Jättenervös. Jag har nämligen ingen plan B. Mina praktikdagar är slut. Vad ska jag söka för jobb ?? Lärartjänster har folk visat sig intresserade för, två olika gubbar kontaktade mig och visade sig intresserade. Men jag vete sjutton om jag klara't... Jag vill ta en liten paus och tänka efter och känna efter. Jag vill komma till insikter. Och jag vill sluta må skumt och ha konstiga känslor.

En sak är iallafall säker och det är att jag INTE till skillnad från Johan gillar att bara gå hemma och dra. Jag mår absolut inte bra av att bara gå hemma och inte ha något att göra. Det ger mig ångest rent av. Jag vill hitta på roliga saker! Men jag jobbar mitt i stan och har sjukskrivit mig idag, så det ser inge vidare bra ut om jag ger mig ut och julshoppar idag. Inte imorgon heller. Det får vänta tills på måndag.

Julkänslor har inte infunnit sig. Glädje har inte infunnit sig. Jag står inför ett nytt skede i livet och jag vet inte vad det bär med sig.

Hmm... Tror faktiskt att jag ska söka lärartjänster om det nu blir så att jag inte kommer in på vårdutbildningen... Då får jag flytta ner till Johan också... Och då kommer allting att bli sjukt annorlunda

Jag är otroligt dubbel.I hela mig och i allt jag företar mig.

Jag är dubbel inför varje val jag står inför och i varje åsikt och tanke.
Jag är både och, inte antingen eller

Som t.ex... Jag saknar studentlivet i Karlstad. Jag saknar att bo i en korridor, dra på mig en overall, sitta i ett studentkårsfullmäktige, jobba på en kårpub, vara med i ett spex, jag saknar LMT, jag saknar Bunkern. Jag är 31 år och får inte ta mer csn på högskolenivå, och jag vet att det aldrig,aldrig kommer bli samma sak igen. Många andra har gått vidare i sina liv. Gift sig, skaffat ungar och jobb och börjat renovera och måla om hus. De har en trygg krets av vänner, som också är gifta och har barn och hus, de trivs bra på sina jobb, känner att utvecklingen för dem vidare.. Mår gott. Studentlivet, "det var en tid men den tiden är förbi och den kommer inte åter och det gör mig inget". Så tänker de.
Och jag är dubbel. Jag vill inte vara en föredetting, jag vill inte vara äldst och töntigast, jag vill inte vara den som aldrig gick vidare. Överliggaren som tar år efter år på universitet, därför att det var den enda platsen där jag hade en plats. En ny plats gick inte att ta.
Nej jag kommer förmodligen inte att besöka Bunkern mer. Jag har inga närmare vänner kvar i Karlstad och jag vill inte känna mig patetisk.
Det är dags att hitta en ny och trivsam tillvaro.
Och visst finns trivsamma saker i mitt liv. Jag har Johan. Jag har några få men betydligt närmare och kärare vänner än vad jag trots allt hade ett tag. Några vänner är kvar sedan den tiden och de har för alltid en plats i mitt hjärta, för allt de har gjort för mig. Jag har min familj i närheten vilket är en underbar tillgång. Jag har en fin, fräsch och trevlig lägenhet med en stor balkong. Jag har många fritidsintressen, jag har människor som blir glada att se mig. Vad som fattas är ett jobb... Och att jag och Johan bor tillsammans. Jag hoppas innerligen att det kommer ske en dag.
kram

Du älskade kul

så är det sannerligen

bullrande skratt

tokiga idéer

lekar som pågår, igen och igen

en hel dag eller en hel sommar

Särskilt sommar

Allt som hör sommaren till

som jordgubbar med vaniljglass

glasverandan

och det pittoreska tältet

Jag minns

lukten av indiantält

Jag minns randigt

Solglasögon

Granskog ?

Naturligtvis skattkartor

och räkna poäng

 

Jag minns min barndoms somrar

och jag minns dem väl och på ett roligt sätt

Det är så jag vill minnas dig, Alf

på ett roligt sätt